Idag tillkännagav Försvarsministeriet att armén gjort ytterligare landvinningar i kriget mot LTTE: Puthukkudiyirippu har intagits. Tvåhundrafemtio personer ur LTTE ska ha dödats det senaste dygnet, vilket på Försvarsministeriets hemsida illustreras med bilder på döda kroppar utspridda på marken. Tidningen Daily Mirror skriver att ”Säkerhetszonen, som LTTE nu är hänvisad till tillsammans med instängda civila, är det enda återstående område som fortfarande måste rensas upp”.
Den så kallade säkerhetszonen är ett område som regeringen ensidigt proklamerat som en No Fire Zone och där många civila befinner sig. Andra är försiktiga med att använda den terminologin, därför att det alltid varit minst sagt oklart vad den förmenta säkerheten i området skulle bestå i. Senast i förrgår uppgav FN att dess personal fortsätter att få in uppgifter om artillerield och luftangrepp mot detta område. Samtidigt anklagas den andra sidan, LTTE, för att hålla människor i området mot deras vilja. En del av alla dem som trots allt lyckats fly berättar att de blivit beskjutna av LTTE på vägen.
En stor del av civilbefolkningen är kvar i detta område och riskerar alltså att beskjutas från båda håll. De sitter fast som i ett skruvstäd under både hammare och slägga.
Om det nu är så att den så kallade säkerhetszonen från och med idag är det enda som återstår för armén att lägga under sig, kommer då Sri Lankas regering att ta chansen att visa att de menade allvar med talet om säkerhet i detta område? Kommer regeringssidan nu att infria löften om att inte använda tungt artilleri mot områden med civila, som FN:s generalsekreterare uppmanade den till häromdagen? Kommer man att medverka till att verkliga humanitära korridorer upprättas?
Hittills har det officiella svaret på den typen av propåer varit att Sri Lankas militär inte har civila som måltavla, att den militära operationen i norr är till för att befria civilbefolkningen, som hålls som gisslan av LTTE, samt att man gör sitt yttersta för att civila inte ska komma till skada. När de ändå kommer till skada, så är det helt och hållet LTTEs fel, verkar man mena.
Men att LTTE begår folkrättsbrott fritar inte regeringssidan från att ta sitt ansvar.
Ett aktuellt exempel på hur det kan låta, var när FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter den 13 mars sade att handlingar utförda av båda sidor i Sri Lankas inbördeskrig kan utgöra brott mot internationell humanitär rätt såväl som mot mänskliga rättigheter. Svaret från regeringshåll blev mycket kraftigt. Uttalandet avfärdades som ogrundat, overifierat och vagt och kallades ett resultat av LTTE:s propaganda.
söndag 5 april 2009
Rätten till sitt namn
För en liten tid sedan hörde jag en berättelse från de delar av Sri Lanka, som fram tills nyligen varit under gerillans kontroll. Gerillan, LTTE, har länge kritiserats för att använda sig av barnsoldater. Nyrekryterade i alla åldrar får var sitt nom de guerre, ett nytt namn att lystra till. Den berättelse, som jag hörde och som var nedskriven i poetisk form, handlar om en mamma som gick för att söka rätt på sitt barn. Berättaren/diktaren (anonym) låter mamman säga bland annat så här:
Jag ropade efter mitt barn
Med det namn jag gett det
Utifrån datum och planeternas positioner.
Men ingen vid det namnet fanns där.
Endast krigare.
(...)
Krigare, med krigares namn.
Ingen vet hur många barnsoldater det finns i Sri Lanka. Enligt Human Rights Watch resulterade hårda påtryckningar från det internationella samfundet och övervakning från Unicef i att antalet rapporterade fall av rekryteringar av minderåriga till LTTE minskade drastiskt från 1 494 år 2002 till 166 år 2007 (se rapporten ”Trapped and Mistreated: LTTE abuses against civilians in the Vanni”, från december 2008, sidan 6). Samma rapport uppger dock även att antalet ökar igen sedan i höstas. Enligt Unicef:s officiella statistik fanns det den 28 februari 2009 1423 aktuella fall av rekryteringar av minderåriga till LTTE.
Sri Lankas president har gett till känna att FN misslyckats med att få LTTE att befria barnsoldaterna och att han därför tvingats utlysa en nationell kampanj för att få stopp på otyget (det är ungefär så han uttrycker sig i frågan, enligt tidningsrapporterna). Tillsammans med Unicef har regeringen sjösatt en nationell kampanj mot användande av barnsoldater,”bring back the child”.
Men LTTE är inte den enda väpnade gruppen i Sri Lanka som rekryterar minderåriga. Det gör även TMVP, en utbrytargrupp ur LTTE som lierat sig med regeringssidan. Enligt officiell statistik från Unicef fanns den 28 februari 2009 120 aktuella fall av rekryteringar av minderåriga till TMVP. I en rapport från den sri lankesiska frivilligorganisationen Center for Policy Alternatives, som kom helt nyligen, hänvisar man till uppgifter om rekryteringar av minderåriga även till andra väpnade grupper. Rapporten handlar specifikt om hur det är i uppsamlingslägren i Vavuniya, där de hamnar som lyckats fly från striderna i nordöst. Här kommer ett citat ur CPA:s rapport (i översättning av mig):
Enligt vad CPA fick erfara är tvångsrekryteringar och bortföranden mycket vanligare än vad de var för sex månader sedan. Den relevanta och obesvarade frågan är varför det förekommer en okontrollerad ökning av rekryteringar utförda av vissa statligt uppbackade väpnade grupper i Vavuniya trots regeringens fasta föresats att stoppa barnrekrytering i Sri Lanka? (Sidan 26 av “A Profile of Human Rights and Humanitarian Issues in the Vanni and Vavuniya”, som finns på http://www.cpalanka.org/ )
Sri Lanka har en lång väg att gå innan det blir ett slut på rekryteringar av barn och till dess att alla f d barnsoldater kan återgå till ett normalt liv. De enskilda barn och unga, som rekryteras av väpnade grupper, ser sina liv förändras i grunden – om de alls överlever. Jag tror dikten, ovan, säger något väsentligt om hur genomgripande den erfarenheten är: att det är som att förlora sitt namn, sin identitet.
Jag ropade efter mitt barn
Med det namn jag gett det
Utifrån datum och planeternas positioner.
Men ingen vid det namnet fanns där.
Endast krigare.
(...)
Krigare, med krigares namn.
Ingen vet hur många barnsoldater det finns i Sri Lanka. Enligt Human Rights Watch resulterade hårda påtryckningar från det internationella samfundet och övervakning från Unicef i att antalet rapporterade fall av rekryteringar av minderåriga till LTTE minskade drastiskt från 1 494 år 2002 till 166 år 2007 (se rapporten ”Trapped and Mistreated: LTTE abuses against civilians in the Vanni”, från december 2008, sidan 6). Samma rapport uppger dock även att antalet ökar igen sedan i höstas. Enligt Unicef:s officiella statistik fanns det den 28 februari 2009 1423 aktuella fall av rekryteringar av minderåriga till LTTE.
Sri Lankas president har gett till känna att FN misslyckats med att få LTTE att befria barnsoldaterna och att han därför tvingats utlysa en nationell kampanj för att få stopp på otyget (det är ungefär så han uttrycker sig i frågan, enligt tidningsrapporterna). Tillsammans med Unicef har regeringen sjösatt en nationell kampanj mot användande av barnsoldater,”bring back the child”.
Men LTTE är inte den enda väpnade gruppen i Sri Lanka som rekryterar minderåriga. Det gör även TMVP, en utbrytargrupp ur LTTE som lierat sig med regeringssidan. Enligt officiell statistik från Unicef fanns den 28 februari 2009 120 aktuella fall av rekryteringar av minderåriga till TMVP. I en rapport från den sri lankesiska frivilligorganisationen Center for Policy Alternatives, som kom helt nyligen, hänvisar man till uppgifter om rekryteringar av minderåriga även till andra väpnade grupper. Rapporten handlar specifikt om hur det är i uppsamlingslägren i Vavuniya, där de hamnar som lyckats fly från striderna i nordöst. Här kommer ett citat ur CPA:s rapport (i översättning av mig):
Enligt vad CPA fick erfara är tvångsrekryteringar och bortföranden mycket vanligare än vad de var för sex månader sedan. Den relevanta och obesvarade frågan är varför det förekommer en okontrollerad ökning av rekryteringar utförda av vissa statligt uppbackade väpnade grupper i Vavuniya trots regeringens fasta föresats att stoppa barnrekrytering i Sri Lanka? (Sidan 26 av “A Profile of Human Rights and Humanitarian Issues in the Vanni and Vavuniya”, som finns på http://www.cpalanka.org/ )
Sri Lanka har en lång väg att gå innan det blir ett slut på rekryteringar av barn och till dess att alla f d barnsoldater kan återgå till ett normalt liv. De enskilda barn och unga, som rekryteras av väpnade grupper, ser sina liv förändras i grunden – om de alls överlever. Jag tror dikten, ovan, säger något väsentligt om hur genomgripande den erfarenheten är: att det är som att förlora sitt namn, sin identitet.
tisdag 17 februari 2009
Valövervakning
I lördags gick folk till val i två av Sri Lankas provinser. Utgången var given. Inte på grund av fusk utan på grund av att valen utlysts i dessa två provinser vid denna tidpunkt just eftersom stödet för regeringskoalitionen är stark där. Presidenten har nämligen mycket att säga till om när det gäller att bestämma tidpunkten för val och ser naturligtvis till att utlysa dem när han anser att det är gynnsamt för honom.
Redan i förväg hade man talat om dessa provinsval som en sorts folkomröstning för kriget. PAFFREL, en frivilligorganisation som bevakar och övervakar demokratiska val i landet, har beklagat att lokala frågor ute i provinserna kom i skymundan i dessa val. Istället handlade det om huruvida folket är för eller emot den sittande regeringen i landet och dess högsta prioritet: att en gång för alla tillintetgöra fienden, de tamilska tigrarna, på slagfältet.
Själv spenderade jag valdagen tillsammans med ett mobilt team av valobservatörer från PAFFREL. ”Mitt” team gjorde sammanlagt 19 besök i 17 vallokaler i Nawalapitiya i Centralprovinsen. Vår minibuss slingrade sig fram genom teplantager på branta bergssidor till den ena byskolan efter den andra, där val hölls. I en del av vallokalerna träffade vi på andra valobservatörer med armbindlar som det stod "PAFFREL" på. I samarbete med en annan frivilligorganisation, som samlar mycket folk (Sarvodaya) hade PAFFREL i förväg utbildat och placerat ut ett stort antal lokala observatörer i lokalerna.
De båda valen gick jämförelsevis bra, om än ej problemfritt. I en vallokal bestämde valförrättaren att valet måste göras om efter att man hittat buntar av valsedlar i urnan. Om man följer reglerna och människor röstar en och en, med en röst per person, så är det inte möjligt att valsedlarna buntar ihop sig på det sättet. Det finns rapporter om andra oegentligheter också, om än inte lika allvarliga.
En sak som PAFFREL lyfter fram är att lördagens val var osedvanligt fredliga. Genom den övervakarstruktur som upprättats fick man in sammanlagt 65 rapporter om våld i de båda provinserna. Denna siffra gäller för sex veckors kampanjperiod. Siffran betraktas som låg.
Överlag förlöpte det hela alltså ganska väl, relativt sett. Valdeltagandet på 62% var inte särskilt imponerande, men också det får sägas vara acceptabelt. Utgången, då? Jo, regeringskoalitionen fick, som väntat, en majoritet av rösterna: ca 60%. Som jag skrev nyss (mitt förra inlägg) så finns det bland vissa folklager ett utbrett stöd för regeringen med dess krigspolitik. Det hänger ihop med en förhoppning om att kriget snart är över.
Väl hemkommen till Colombo igen hittade jag följande tolkning av valresultatet på presidentens hemsida: ”Det här är ett val, där nationen står som segrare. De som har förlorat är de interna och externa krafter som försökte att nedvärdera våra krigshjältars segrar. ” Detta uttalande rider på det stöd som kommit till uttryck för den förda krigspolitiken. Men det går något steg längre. Det anknyter till tidigare uttalanden om att det finns interna och externa krafter som motarbetar krigsinsatsen och därmed spelar fienden i händerna.
Så kom även provinsvalen att utnyttjas för det polariseringstryck, som folket här ständigt utsätts för: antingen är du för den sittande regimen eller också tillhör du mer eller mindre medvetet fiendelägret.
Krigströtthet
Dagarna kommer och dagarna går. Uppe i norr sitter civilbefolkning fortfarande fast i en olidlig situation. Trängd mellan regering och gerilla utsätts de för artilleribeskjutning såväl som brist på mat, medicin och tillgång till ordentlig sjukvård. Den senaste militäroffensiven började i september då biståndorganisationer och utländska journalister uppmanades att lämna området. Ända sedan i höstas har det sagts från regeringshåll här i Sri Lanka att slutstriden står för dörren. Under tiden fogas dag till dag och vecka till vecka. Det är svårt att föreställa sig lidandet för de människor som fortfarande är kvar i krigszonen.
I Colombo fanns det till en början en viss nervositet på grund av en ökad risk för självmordsbombningar och andra attacker här. Min känsla är att den nervositeten släppte lite efter att nationaldagen kom och gick utan någon incident. Livet fortsätter här nästan som vanligt. Den ständiga närvaron av soldater på gatorna har de som bor här vant sig vid för länge sedan.
Någon enstaka gång bryter krigets och den humanitära krisens verklighet tydligt igenom. En gång träffade jag en person, som skulle på likvaka utan lik här i Colombo till minne av släktingar som bara några dagar tidigare hade dött i artilleribeskjutningen i norr. Vid ett flertal tillfällen har jag lagt märke till vita tygsjok över vägen, som ger till känna att en stupad soldat sörjs av sina nära och kära. Men både de militära förlustsiffrorna och den pågående krigföringens fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen är något som det annars talas ganska tyst om här.
Jag har hört många säga att det ska bli skönt att kriget snart är över. En del verkar tänka att allt ska bli bra bara regeringssidan vinner på slagfältet. Andra tillägger att slutet på militäroffensiven självklart inte innebär slutet på konflikten. De inser att inget har hänt när det gäller grundorsakerna till den väpnade konflikten och att en politisk lösning måste till, men de drar en lättnadens suck över att de hårda strider som rasat särskilt det senaste året snart kan vara över. Folk är trötta på kriget.
Det utbredda stöd som finns för president Mahinda Rajapaksas krigspolitik tror jag, paradoxalt nog, faktiskt kan vara ett sorts utslag av krigströtthet. Presidenten har lovat att en ensidig seger över fienden ska göra slut på kriget en gång för alla.
Jag är dock rädd för att landet står beklämmande oförberett när det gäller att bygga fred
I Colombo fanns det till en början en viss nervositet på grund av en ökad risk för självmordsbombningar och andra attacker här. Min känsla är att den nervositeten släppte lite efter att nationaldagen kom och gick utan någon incident. Livet fortsätter här nästan som vanligt. Den ständiga närvaron av soldater på gatorna har de som bor här vant sig vid för länge sedan.
Någon enstaka gång bryter krigets och den humanitära krisens verklighet tydligt igenom. En gång träffade jag en person, som skulle på likvaka utan lik här i Colombo till minne av släktingar som bara några dagar tidigare hade dött i artilleribeskjutningen i norr. Vid ett flertal tillfällen har jag lagt märke till vita tygsjok över vägen, som ger till känna att en stupad soldat sörjs av sina nära och kära. Men både de militära förlustsiffrorna och den pågående krigföringens fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen är något som det annars talas ganska tyst om här.
Jag har hört många säga att det ska bli skönt att kriget snart är över. En del verkar tänka att allt ska bli bra bara regeringssidan vinner på slagfältet. Andra tillägger att slutet på militäroffensiven självklart inte innebär slutet på konflikten. De inser att inget har hänt när det gäller grundorsakerna till den väpnade konflikten och att en politisk lösning måste till, men de drar en lättnadens suck över att de hårda strider som rasat särskilt det senaste året snart kan vara över. Folk är trötta på kriget.
Det utbredda stöd som finns för president Mahinda Rajapaksas krigspolitik tror jag, paradoxalt nog, faktiskt kan vara ett sorts utslag av krigströtthet. Presidenten har lovat att en ensidig seger över fienden ska göra slut på kriget en gång för alla.
Jag är dock rädd för att landet står beklämmande oförberett när det gäller att bygga fred
söndag 15 februari 2009
"Jag har hört att svenskar älskar terroristerna"
I veckan som gick träffade jag en ung man som bott här i Colombo i hela sitt liv. Han gav mig en rad handfasta tips om nummerupplysning och adresser som kan vara bra för en nykomling att ha. En vänlig och hjälpsam ny bekantskap. Men plötsligt kom han på sig själv med att stå och tala med en främling från utlandet och frågade mig plötsligt vad det är jag gör här i landet egentligen och varifrån jag kommer. "Sade du att du kommer från Sverige? Jag har hört att svenskar älskar terroristerna". För att det inte skulle råda minsta tvekan om vad han menade förtydligade han med ett "LTTE, alltså".
Bland sri lankesiska singhaleser verkar det finnas en utbredd känsla av att tillhöra ett land och ha en regim som är missförstådd av omvärlden. Många verkar tycka att landets ledare gör vad de måste för att besegra en hårdnackad och hänsynslös gerilla (eller, som de hellre uttrycker det, utrota terrorismen). De som hyser denna åsikt brukar också mena att regimen gör sitt yttersta för att inte åsamka civilbefolkningen onödigt lidande. Att så många civila befinner sig i krigsområdet, att de skadas och dör, är helt och hållet terroristernas fel, menar de. Omvärldens växande kritik mot den sri lankesiska regeringen för den humanitära krisen i norr betraktar de därför som oupplysta och orättvisa påhopp.
Liksom kritik inifrån landet – från journalister och människorättsförsvarare – stämplas som förräderi, avfärdas kritik utifrån med att delar av omvärlden tyvärr har vilseletts av de tamilska tigrarnas propaganda.
Ordföranden för Sri Lanka's Broadcasting Corporation (SLBC) medgav utan omsvep nu i veckan att han låtit censurera BBCs sändningar i landet. Censuren hade varit hans plikt, menade han. Detta uttalande gjordes efter att BBC tillkännagett att dess sändningar över det nationella radionätet nu upphör på grund av olaga inblandning. På drygt en månad hade BBC noterat sjutton censureringar av sändningar på tamil och åtta censureringar av sändningar på singhalesiska. Tillkännagivandet orsakade inte något större rabalder här i landet - inte vad jag har kunnat se i alla fall. Detta trots att det faktiskt har rapporterats i tidningarna här. Jag gissar att det dels beror på att alla ändå redan vet att media inte rapporterar allt, dels på den där känslan som en icke ringa del av befolkningen tycks ha av att omvärlden är oförstående och överdrivet kritisk mot de sri lankesiska myndigheterna.
Den hjälpsamme men misstänksamme mannen, som trodde att svenskarna är något sorts tigerkramare, har själv påverkats och formats av den vinklade och stundtals censurerade nyhetsrapporteringen här. Vad jag svarade? Jo, jag skrattade, frågade honom var sjutton han fått sina uppgifter ifrån och upplyste honom om att sanningen är den att svenskar i gemen inte vet så vidare värst mycket om Sri Lanka över huvud taget. Jag tillade något i stil med att endast ett fåtal svenskar ens skulle kunna para ihop LTTE med rätt land på världskartan om de ställdes inför den uppgiften i en frågesport. (OK, det kanske var en smula överdrivet. Eller kanske inte...???) Hans svar minns jag tydligt. "Det är bra", svarade han, "jag hoppas att det fortsätter att vara på det viset."
Denne unge man gav alltså uttryck för åsikten att det är lika bra att svenskarna inte intresserar sig för situationen i Sri Lanka och att de hålls i okunnighet om situationen här. Varför? P g a risken att de ser något annat än det han ser? Åter igen kom jag att tänka på censuren. Jag vill inte moralisera, men det finns ett element av eget val och delaktighet i censur och propaganda från medborgarnas sida. I alla fall för dem som har utbildning och medel att tillhöra dagens informationssamhälle. Även efter att BBC upphörde med sina sändningar över det nationella radionätet i Sri Lanka kan den som har tillgång till Internet fortfarande lyssna till programmen. Där, på Internet, men också i samtal med människor och genom en massa andra kommunikationsmedel kan man ta reda på mångas verklighet och sanningar. Bara man vill och vågar.
Bland sri lankesiska singhaleser verkar det finnas en utbredd känsla av att tillhöra ett land och ha en regim som är missförstådd av omvärlden. Många verkar tycka att landets ledare gör vad de måste för att besegra en hårdnackad och hänsynslös gerilla (eller, som de hellre uttrycker det, utrota terrorismen). De som hyser denna åsikt brukar också mena att regimen gör sitt yttersta för att inte åsamka civilbefolkningen onödigt lidande. Att så många civila befinner sig i krigsområdet, att de skadas och dör, är helt och hållet terroristernas fel, menar de. Omvärldens växande kritik mot den sri lankesiska regeringen för den humanitära krisen i norr betraktar de därför som oupplysta och orättvisa påhopp.
Liksom kritik inifrån landet – från journalister och människorättsförsvarare – stämplas som förräderi, avfärdas kritik utifrån med att delar av omvärlden tyvärr har vilseletts av de tamilska tigrarnas propaganda.
Ordföranden för Sri Lanka's Broadcasting Corporation (SLBC) medgav utan omsvep nu i veckan att han låtit censurera BBCs sändningar i landet. Censuren hade varit hans plikt, menade han. Detta uttalande gjordes efter att BBC tillkännagett att dess sändningar över det nationella radionätet nu upphör på grund av olaga inblandning. På drygt en månad hade BBC noterat sjutton censureringar av sändningar på tamil och åtta censureringar av sändningar på singhalesiska. Tillkännagivandet orsakade inte något större rabalder här i landet - inte vad jag har kunnat se i alla fall. Detta trots att det faktiskt har rapporterats i tidningarna här. Jag gissar att det dels beror på att alla ändå redan vet att media inte rapporterar allt, dels på den där känslan som en icke ringa del av befolkningen tycks ha av att omvärlden är oförstående och överdrivet kritisk mot de sri lankesiska myndigheterna.
Den hjälpsamme men misstänksamme mannen, som trodde att svenskarna är något sorts tigerkramare, har själv påverkats och formats av den vinklade och stundtals censurerade nyhetsrapporteringen här. Vad jag svarade? Jo, jag skrattade, frågade honom var sjutton han fått sina uppgifter ifrån och upplyste honom om att sanningen är den att svenskar i gemen inte vet så vidare värst mycket om Sri Lanka över huvud taget. Jag tillade något i stil med att endast ett fåtal svenskar ens skulle kunna para ihop LTTE med rätt land på världskartan om de ställdes inför den uppgiften i en frågesport. (OK, det kanske var en smula överdrivet. Eller kanske inte...???) Hans svar minns jag tydligt. "Det är bra", svarade han, "jag hoppas att det fortsätter att vara på det viset."
Denne unge man gav alltså uttryck för åsikten att det är lika bra att svenskarna inte intresserar sig för situationen i Sri Lanka och att de hålls i okunnighet om situationen här. Varför? P g a risken att de ser något annat än det han ser? Åter igen kom jag att tänka på censuren. Jag vill inte moralisera, men det finns ett element av eget val och delaktighet i censur och propaganda från medborgarnas sida. I alla fall för dem som har utbildning och medel att tillhöra dagens informationssamhälle. Även efter att BBC upphörde med sina sändningar över det nationella radionätet i Sri Lanka kan den som har tillgång till Internet fortfarande lyssna till programmen. Där, på Internet, men också i samtal med människor och genom en massa andra kommunikationsmedel kan man ta reda på mångas verklighet och sanningar. Bara man vill och vågar.
lördag 17 januari 2009
Till minne av en modig man
Torsdagen den 8 januari mördades chefredaktören för Sunday leader, Lasantha Wickramatunga, på öppen gata här i Colombo. Ett par män på motorcyklar stoppade hans bil, slog sönder bilrutan och satte ett skott i tinningen på honom. Sedan åkte de bara därifrån och ingen har gripits för mordet. Detta skedde mitt på blanka förmiddagen, mitt i folkvimlet på gatan, mitt i en stad som vimlar av soldater, poliser och vakter.I sin starka och gripande ledare, som publicerades posthumt, skriver Lasantha att han vet att han förr eller senare kommer att dödas. För sin orädda journalistik har han utsatts för många hot. Två gånger tidigare har han attackerats och hans hus har sprejats med kulor från ett maskingevär. I ledaren skriver han att det aldrig blev någon ordentlig polisutredning kring dessa händelser och att han har anledning att tro att det är regimen som ligger bakom dem. "När jag till slut dödas, kommer det att vara regeringen som dödar mig", skriver han.
Det utpekandet behövdes inte för att många genast skulle fatta misstankar åt det hållet. Presidenten å sin sida nekar till anklagelserna och hävdar att någon form av "konspiration" ligger bakom mordet.
Hur kommer det sig att en man som gång på gång hotas till livet för sitt arbete fortsätter att jobba på och fortsätter att ta risker? I sin posthuma ledare tar Lasantha själv upp den frågan. Hans svar är att någon måste tala för dem som för tillfället inte har möjlighet att tala själva, "vare sig de är etniska minoriteter, de missgynnade eller de förföljda". Som ledstjärna och inspiration lyfter han fram teologen Martin Niemöller. Titeln på ledaren, "And then they came for me", är en anspelning på Niemöllers berömda dikt, skriven i koncentrationsläger. (Om du inte kommer ihåg den, så sök rätt på Lasanthas ledare på http://www.thesundayleader.lk/ och läs den där. Förresten: sök rätt på ledaren och läs den ändå!! Den är klart läsvärd).
Tusentals människor slöt upp till Lasanthas begravning som blev till en mäktig manifestation. Flera demonstrationer har också hållits. I förrgår kväll var jag med då människor - de flesta aktiva i olika organisationer i det civila samhället - samlades till en tyst och värdig ceremoni till minne av Lasantha Wickramatunga, en vecka efter mordet. Med svarta bindlar kring armen eller symboliskt knutna som munkavle stod vi på en refug mitt i gatan och såg bilarna passera förbi. Stearinljus skickades runt och elden spreds från person till person. Medan mörkret föll satte vi våra ljus framför en bild av den mördade chefredaktören. Några hade tårar i ögonen. Sorgen gick inte att ta miste på.
Det finns en oro för ytterligare försämringar av säkerheten och yttrandefriheten här i landet. Bara ett par dagar innan mordet på Lasantha Wickramatunga attackerades den oberoende TV-stationen MTV/MBC (Maharaja Television /Broadcasting network). Ett dussintal tungt beväpnade män tog sig in på denna TV-station strax innan gryningen och slog och sprängde sönder stället. Kontrollrummet totalförstördes med hjälp av en claymore mina. (Claymore minor används mycket i kriget i Sri Lanka, av båda sidor. De kan detonera okontrollerat som en vanlig trampmina, kontrollerat, d v s utlöst av en operatör, eller tidsinställt). Attacken mot TV-stationen ska ha ägt rum för att nyhetsrapporteringen därifrån inte var tillräckligt patriotisk!
Som jag redan nämnt i en tidigare blogg sjönk Sri Lanka från 156:e till 165:e plats på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex förra året. De enda länder i världen som rankas sämre i detta index är Iran, Kina, Vietnam, Kuba, Burma, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea. Det säger något om hur illa det vore om läget försämrades ytterligare…!
fredag 16 januari 2009
Civilbefolkning i krigszonen
Den 2 januari tillkännagav presidenten att Kilinochchi, LTTE:s administrativa centrum i norr, intagits av regeringstrupper. Några dagar senare, den 9 januari, meddelade regeringssidan att de även tagit kontroll över Elefantpasset, som förenar Jaffna i norr med resten av landet. I förrgår meddelades att återstoden av Jaffnahalvöns fäste nu också intagits av regeringstrupper.
Hårda strider har pågått länge i norr och det senaste halvåret har antalet internflyktingar ökat dramatiskt. De flesta som flytt har tagit sig längre in i de områden som fortfarande hålls av gerillan. Det är skrämmande hur lite information som kommer ut därifrån. FN och en rad humanitära organisationer tvingades lämna området i september 2008. Inga journalister finns på plats. (Båda krigförande parter har infört restriktioner mot media och humanitära organisationer). Därför kändes det lite sensationellt när Aljazeera i förrgår visade bilder inifrån en by i norra Sri Lanka, varifrån människor flytt. I Aljazeeras inslag på TV och hemsida finns uppgifter om att 350 000 människor nu trängts ihop i ett litet område som utsätts för bomber och artillerield, att sjukhus bombats och att humanitära hjälporganisationer försöker förhandla om säkerhetskorridorer för att nå den drabbade civilbefolkningen – samtidigt som regeringstalesmän i intervjuer påstod att allt görs för att se till att inga civila kommer till skada. I efterhand undrar jag om det bara är som jag inbillar mig, men jag kunde svära på att Aljazeeras nyhetsankare i studion muttrade att det låter precis som ett annat krig som pågår just nu. Underförstått: Gaza.
Det finns förstås fler olikheter än likheter mellan nordöstra Sri Lanka och Gaza. En viktig olikhet är att det i Sri Lanka finns en regelrätt gerilla, LTTE, som är mycket brutal och hårdför. I slutet av förra året (december) publicerade Human Rights Watch en rapport om LTTE:s övergrepp mot civilbefolkningen ("Trapped and mistreated: LTTE abuses against civilians in the Vanni"). Där redogörs för LTTE:s tvångsrekrytering av civila, inklusive minderåriga. Tidigare har grundregeln varit att varje familj måste skicka en son eller dotter till att bli gerillasoldat. I och med de mycket stora förluster LTTE lidit det senaste halvåret tvingas familjer nu ofta bidra med två eller flera soldater (beroende på familjens storlek). I rapporten från HRW beskrivs vidare hur LTTE hindrar civilbefolkning från att fly till regeringskontrollerat område. En anklagelse, som ofta riktas mot LTTE, är att de använder civilbefolkningen i norr som "mänsklig sköld". Anklagelsen har blivit ett slagträ i propagandan. Det finns de som hävdar att den stora majoritet av civilbefolkningen, som är kvar i gerillakontrollerat område, är där frivilligt. Eller att de helt enkelt inte vågar ta sig över till regeringskontrollerat område antingen för att vägen går genom stridslinjen eller för att de fruktar de läger som landets myndigheter brukar sätta internflyktingarna i (och som kritiseras av internationella organisationer). HRW använder inte ordet "mänsklig sköld" i sin rapport, men kritiserar LTTE för att i strid med folkrätten använda civilbefolkning för att vinna militära fördelar. LTTE har länge krävt av civila att de ska ansöka om tillstånd om de vill resa ut till andra delar av landet och de som lyckats få ett sådant tillstånd har ofta varit tvungna att lämna familjemedlemmar kvar som garanti för återvändande. Men under den senaste militäroffensiven har det blivit så gott som omöjligt att få tillstånd att lämna området. Undantag har gjorts endast för vissa svårt skadade och sjuka. HRW drar sig inte för att slå fast att det är detta som är huvudanledningen till att civilbefolkningen är kvar i just de områden där kriget rasar. De flyr – men bara längre in i området. De flesta har flytt gång på gång på gång i sina försök att klara livhanken medan Sri Lankas armé, flygvapen och flotta är inbegripna i fullt krig mot LTTE.
Visst, det finns också de som kommer ut ur LTTE-kontrollerade områden. Då och då har det rapporterats i tidningarna om hur regeringsarmén ”räddar” sådana människor. Tidningsartiklarna brukar illustreras med fotografier på kvinnliga lankesiska soldater, som leende tar emot och gullar med flyktingbarnen. Den senaste veckan har det rapporterats om allt större grupper och även oberoende källor, som Röda korskommittén, meddelar att fler människor flyr in i regeringskontrollerat område. Men de flesta är fortfarande kvar i krigszonen.
I förrgår höll FN:s säkerhetsråd öppen debatt om skydd av civila under väpnad konflikt. Mycket av debatten handlade av naturliga och fullt förståeliga skäl om Gaza (själv sitter jag fortfarande klistrad framför TV:n varje kväll och följer med oro och vrede utvecklingen där). John Holmes, undergeneralsekreterare för humanitära frågor, tog förutom Gaza även upp en rad andra aktuella fall. Han passade då på att inskärpa vikten av strikt efterlevnad av internationell humanitär rätt i Sri Lanka i ljuset av rapporter om en intensifiering av striderna i norr. Han omnämnde och framhöll särskilt de senaste veckornas artillerield mot befolkade områden.
Hårda strider har pågått länge i norr och det senaste halvåret har antalet internflyktingar ökat dramatiskt. De flesta som flytt har tagit sig längre in i de områden som fortfarande hålls av gerillan. Det är skrämmande hur lite information som kommer ut därifrån. FN och en rad humanitära organisationer tvingades lämna området i september 2008. Inga journalister finns på plats. (Båda krigförande parter har infört restriktioner mot media och humanitära organisationer). Därför kändes det lite sensationellt när Aljazeera i förrgår visade bilder inifrån en by i norra Sri Lanka, varifrån människor flytt. I Aljazeeras inslag på TV och hemsida finns uppgifter om att 350 000 människor nu trängts ihop i ett litet område som utsätts för bomber och artillerield, att sjukhus bombats och att humanitära hjälporganisationer försöker förhandla om säkerhetskorridorer för att nå den drabbade civilbefolkningen – samtidigt som regeringstalesmän i intervjuer påstod att allt görs för att se till att inga civila kommer till skada. I efterhand undrar jag om det bara är som jag inbillar mig, men jag kunde svära på att Aljazeeras nyhetsankare i studion muttrade att det låter precis som ett annat krig som pågår just nu. Underförstått: Gaza.
Det finns förstås fler olikheter än likheter mellan nordöstra Sri Lanka och Gaza. En viktig olikhet är att det i Sri Lanka finns en regelrätt gerilla, LTTE, som är mycket brutal och hårdför. I slutet av förra året (december) publicerade Human Rights Watch en rapport om LTTE:s övergrepp mot civilbefolkningen ("Trapped and mistreated: LTTE abuses against civilians in the Vanni"). Där redogörs för LTTE:s tvångsrekrytering av civila, inklusive minderåriga. Tidigare har grundregeln varit att varje familj måste skicka en son eller dotter till att bli gerillasoldat. I och med de mycket stora förluster LTTE lidit det senaste halvåret tvingas familjer nu ofta bidra med två eller flera soldater (beroende på familjens storlek). I rapporten från HRW beskrivs vidare hur LTTE hindrar civilbefolkning från att fly till regeringskontrollerat område. En anklagelse, som ofta riktas mot LTTE, är att de använder civilbefolkningen i norr som "mänsklig sköld". Anklagelsen har blivit ett slagträ i propagandan. Det finns de som hävdar att den stora majoritet av civilbefolkningen, som är kvar i gerillakontrollerat område, är där frivilligt. Eller att de helt enkelt inte vågar ta sig över till regeringskontrollerat område antingen för att vägen går genom stridslinjen eller för att de fruktar de läger som landets myndigheter brukar sätta internflyktingarna i (och som kritiseras av internationella organisationer). HRW använder inte ordet "mänsklig sköld" i sin rapport, men kritiserar LTTE för att i strid med folkrätten använda civilbefolkning för att vinna militära fördelar. LTTE har länge krävt av civila att de ska ansöka om tillstånd om de vill resa ut till andra delar av landet och de som lyckats få ett sådant tillstånd har ofta varit tvungna att lämna familjemedlemmar kvar som garanti för återvändande. Men under den senaste militäroffensiven har det blivit så gott som omöjligt att få tillstånd att lämna området. Undantag har gjorts endast för vissa svårt skadade och sjuka. HRW drar sig inte för att slå fast att det är detta som är huvudanledningen till att civilbefolkningen är kvar i just de områden där kriget rasar. De flyr – men bara längre in i området. De flesta har flytt gång på gång på gång i sina försök att klara livhanken medan Sri Lankas armé, flygvapen och flotta är inbegripna i fullt krig mot LTTE.
Visst, det finns också de som kommer ut ur LTTE-kontrollerade områden. Då och då har det rapporterats i tidningarna om hur regeringsarmén ”räddar” sådana människor. Tidningsartiklarna brukar illustreras med fotografier på kvinnliga lankesiska soldater, som leende tar emot och gullar med flyktingbarnen. Den senaste veckan har det rapporterats om allt större grupper och även oberoende källor, som Röda korskommittén, meddelar att fler människor flyr in i regeringskontrollerat område. Men de flesta är fortfarande kvar i krigszonen.
I förrgår höll FN:s säkerhetsråd öppen debatt om skydd av civila under väpnad konflikt. Mycket av debatten handlade av naturliga och fullt förståeliga skäl om Gaza (själv sitter jag fortfarande klistrad framför TV:n varje kväll och följer med oro och vrede utvecklingen där). John Holmes, undergeneralsekreterare för humanitära frågor, tog förutom Gaza även upp en rad andra aktuella fall. Han passade då på att inskärpa vikten av strikt efterlevnad av internationell humanitär rätt i Sri Lanka i ljuset av rapporter om en intensifiering av striderna i norr. Han omnämnde och framhöll särskilt de senaste veckornas artillerield mot befolkade områden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)