Säkert område?

Idag tillkännagav Försvarsministeriet att armén gjort ytterligare landvinningar i kriget mot LTTE: Puthukkudiyirippu har intagits. Tvåhundrafemtio personer ur LTTE ska ha dödats det senaste dygnet, vilket på Försvarsministeriets hemsida illustreras med bilder på döda kroppar utspridda på marken. Tidningen Daily Mirror skriver att ”Säkerhetszonen, som LTTE nu är hänvisad till tillsammans med instängda civila, är det enda återstående område som fortfarande måste rensas upp”.

Den så kallade säkerhetszonen är ett område som regeringen ensidigt proklamerat som en No Fire Zone och där många civila befinner sig. Andra är försiktiga med att använda den terminologin, därför att det alltid varit minst sagt oklart vad den förmenta säkerheten i området skulle bestå i. Senast i förrgår uppgav FN att dess personal fortsätter att få in uppgifter om artillerield och luftangrepp mot detta område. Samtidigt anklagas den andra sidan, LTTE, för att hålla människor i området mot deras vilja. En del av alla dem som trots allt lyckats fly berättar att de blivit beskjutna av LTTE på vägen.

En stor del av civilbefolkningen är kvar i detta område och riskerar alltså att beskjutas från båda håll. De sitter fast som i ett skruvstäd under både hammare och slägga.

Om det nu är så att den så kallade säkerhetszonen från och med idag är det enda som återstår för armén att lägga under sig, kommer då Sri Lankas regering att ta chansen att visa att de menade allvar med talet om säkerhet i detta område? Kommer regeringssidan nu att infria löften om att inte använda tungt artilleri mot områden med civila, som FN:s generalsekreterare uppmanade den till häromdagen? Kommer man att medverka till att verkliga humanitära korridorer upprättas?

Hittills har det officiella svaret på den typen av propåer varit att Sri Lankas militär inte har civila som måltavla, att den militära operationen i norr är till för att befria civilbefolkningen, som hålls som gisslan av LTTE, samt att man gör sitt yttersta för att civila inte ska komma till skada. När de ändå kommer till skada, så är det helt och hållet LTTEs fel, verkar man mena.

Men att LTTE begår folkrättsbrott fritar inte regeringssidan från att ta sitt ansvar.

Ett aktuellt exempel på hur det kan låta, var när FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter den 13 mars sade att handlingar utförda av båda sidor i Sri Lankas inbördeskrig kan utgöra brott mot internationell humanitär rätt såväl som mot mänskliga rättigheter. Svaret från regeringshåll blev mycket kraftigt. Uttalandet avfärdades som ogrundat, overifierat och vagt och kallades ett resultat av LTTE:s propaganda.

Rätten till sitt namn

För en liten tid sedan hörde jag en berättelse från de delar av Sri Lanka, som fram tills nyligen varit under gerillans kontroll. Gerillan, LTTE, har länge kritiserats för att använda sig av barnsoldater. Nyrekryterade i alla åldrar får var sitt nom de guerre, ett nytt namn att lystra till. Den berättelse, som jag hörde och som var nedskriven i poetisk form, handlar om en mamma som gick för att söka rätt på sitt barn. Berättaren/diktaren (anonym) låter mamman säga bland annat så här:

Jag ropade efter mitt barn
Med det namn jag gett det
Utifrån datum och planeternas positioner.
Men ingen vid det namnet fanns där.
Endast krigare.
(...)
Krigare, med krigares namn.

Ingen vet hur många barnsoldater det finns i Sri Lanka. Enligt Human Rights Watch resulterade hårda påtryckningar från det internationella samfundet och övervakning från Unicef i att antalet rapporterade fall av rekryteringar av minderåriga till LTTE minskade drastiskt från 1 494 år 2002 till 166 år 2007 (se rapporten ”Trapped and Mistreated: LTTE abuses against civilians in the Vanni”, från december 2008, sidan 6). Samma rapport uppger dock även att antalet ökar igen sedan i höstas. Enligt Unicef:s officiella statistik fanns det den 28 februari 2009 1423 aktuella fall av rekryteringar av minderåriga till LTTE.

Sri Lankas president har gett till känna att FN misslyckats med att få LTTE att befria barnsoldaterna och att han därför tvingats utlysa en nationell kampanj för att få stopp på otyget (det är ungefär så han uttrycker sig i frågan, enligt tidningsrapporterna). Tillsammans med Unicef har regeringen sjösatt en nationell kampanj mot användande av barnsoldater,”bring back the child”.

Men LTTE är inte den enda väpnade gruppen i Sri Lanka som rekryterar minderåriga. Det gör även TMVP, en utbrytargrupp ur LTTE som lierat sig med regeringssidan. Enligt officiell statistik från Unicef fanns den 28 februari 2009 120 aktuella fall av rekryteringar av minderåriga till TMVP. I en rapport från den sri lankesiska frivilligorganisationen Center for Policy Alternatives, som kom helt nyligen, hänvisar man till uppgifter om rekryteringar av minderåriga även till andra väpnade grupper. Rapporten handlar specifikt om hur det är i uppsamlingslägren i Vavuniya, där de hamnar som lyckats fly från striderna i nordöst. Här kommer ett citat ur CPA:s rapport (i översättning av mig):

Enligt vad CPA fick erfara är tvångsrekryteringar och bortföranden mycket vanligare än vad de var för sex månader sedan. Den relevanta och obesvarade frågan är varför det förekommer en okontrollerad ökning av rekryteringar utförda av vissa statligt uppbackade väpnade grupper i Vavuniya trots regeringens fasta föresats att stoppa barnrekrytering i Sri Lanka? (Sidan 26 av “A Profile of Human Rights and Humanitarian Issues in the Vanni and Vavuniya”, som finns på http://www.cpalanka.org/ )

Sri Lanka har en lång väg att gå innan det blir ett slut på rekryteringar av barn och till dess att alla f d barnsoldater kan återgå till ett normalt liv. De enskilda barn och unga, som rekryteras av väpnade grupper, ser sina liv förändras i grunden – om de alls överlever. Jag tror dikten, ovan, säger något väsentligt om hur genomgripande den erfarenheten är: att det är som att förlora sitt namn, sin identitet.