Högre än så här kan man knappast ropa...!

I hela tre veckor har larmrapporter och rop på hjälp skickats ut från södra Kordofan i Sudan. Inte minst kyrkorna har ringt allt vad de kunnat i larmklockorna i stort sett ända sedan våldsamheterna blossade upp där den 5 juni. Sudans kristna råd har vittnat om att flyende civila ”jagas som djur” (vidarebefordrat i ett pressmeddelande från Sudan Ecumenical Forum den 10 juni). Kyrkornas Världsråd har varnat för en omfattande humanitär katastrof då ”300 000 människor är belägrade, avskurna från nödhjälp och oförmögna att fly undan striderna”. Lutherska Världsförbundet har i starka ordalag tagit avstånd från ” våld och etnisk rensning, som enligt rapporter genomförs av sudanesiska regeringsstyrkor…” Den katolske biskopen av södra Kordofan har citerats av AFP då han sagt att Sudans president verkar ha förklarat krig mot civilbefolkningen: ”varför ska kvinnor barn och äldre göras till måltavla?” 
Den bild som växer fram är en bild av en regim som för krig mot delar av sin egen befolkning – nu nubier i södra Kordofan. Det handlar inte i första hand om ett krig mellan nord och syd.  När Sudan delas den 9 juli, då ”Republic of South Sudan” ska utropas, kommer södra Kordofan fortfarande att höra till den norra delen som har Khartoum som huvudstad. Tvärtemot vad många försöker få det till handlar det inte om ett krig mellan muslimer och kristna, då det finns lika många muslimska som kristna nubier. The Australian Broadcasting Corporation har låtit publicera ett brev från en anonym källa som ska ha befunnit sig på plats och som hävdar att ”vad som bara kan kallas etnisk rensning, när en etnisk grupp görs till måltavla för utplåning, började i Kadugli och Dilling när vi var där…” Samme anonyme källa påstår sedan att intern säkerhetstjänst gått från dörr till dörr och avrättat försvarslösa civila.
Biskopen i Kadugli använder det ännu mer laddade begreppet ”folkmord” när han går ut med en förtvivlad vädjan om att omvärlden måtte avsätta söndagen den 26 juni till bön och fasta för att få slut på våldet i södra Kordofan - och för fred i hela Sudan. ”Etnisk rensning” och ”folkmord” ska vara laddade begrepp och inte användas på ett sätt som urvattnar deras betydelse. Låt folkrättsjuristerna skärskåda fakta och fastslå den rätta benämningen. Vi kan hur som helst inte gärna påstå att det inte fanns signaler om fasansfulla ting och stort mänskligt lidande i södra Kordofan i juni 2011. Hur kommer det sig att det är så förhållandevis tyst kring detta? Hur kommer det sig att inte de geografiska benämningar som nämns här inte är på var människas läppar i dessa dagar? Varför talas det inte mer om södra Kordofan, Kadugli – och även om Abyei där våld utbröt tidigare i maj? Jag hoppas att biskopens i Kadugli maning till bön och fasta hörsammas och blir till en dag av bot och bättring för en värld som är så obegripligt selektiv när det gäller vad som ger stora rubriker, vad vi orkar och inte orkar bry oss om. Och jag hoppas på bot och bättring för en värld som ännu inte lärt sig att lägga tillräckligt med resurser på strukturellt och långsiktigt arbete för att med fredliga medel förebygga våld.

Rapport från ett land som ännu inte utropats

En bild kommer för mig av en människa som vänder dåtiden ryggen och därför står blind. För framtiden kan vi ju inte se. Jag vet att jag inte har hittat på den bilden själv, men tyvärr har jag glömt var jag har fått den ifrån. Kan det vara från ett afrikanskt ordspråk? Enligt John Samuel Mbiti, en kristen religiös filosof från Kenya, hör tiden i många afrikanska kulturer och språk endast till nutid och dåtid. Tiden består av händelser som ägt rum eller som sker. Händelser i framtiden har ju inte ägt rum, är därför inte verkliga och hör inte tiden till. Detta till skillnad från västerländska kulturer som tenderar att se framtiden som tid som ligger utsträckt framför en (ja, just framför: man tänker sig nämligen gärna att man står med blicken riktad mot framtiden, inte tvärtom). Framtiden blir gärna i västerländskt tänkande tid att mutas in och ta i besittning. I många afrikanska kulturer, menar Mbiti, finns snarare en uppdelning i nära tid och avlägsen tid. Om jag förstår honom rätt blir båda viktiga då de påverkar den gemenskap av människor som lever här och nu.


Detta tänker jag på där jag befinner mig, i ett afrikanskt land som på sätt och vis – i alla fall i en tämligen trivial och rent bokstavlig bemärkelse – saknar både dåtid och nutid. Jag befinner mig nämligen i ett land som ännu inte utropats. Här finns ett torn som ser ut som ett klocktorn men som i själva verket räknar ned tiden – framtiden – från nu och till den 9 juli, den dag då landet, som jag befinner mig i, kommer att födas.

I en tämligen trivial och rent bokstavlig bemärkelse befinner jag mig i Sudan. Men det var inte till Sudan jag ansökte om visum för att få komma. Nej, jag slank in bakvägen genom att få tillstånd från ett kontor i Nairobi som allmänt kallas för ”ambassad” för det land som ännu inte utropats. Bortanför det triviala och bokstavliga är det uppenbart att det i själva verket är till landet som ännu inte finns som jag har kommit. Här städas det och putsas inför den 9 juli. Här håller folket andan och räknar in framtiden. Här kommer jag på mig själv med att ha övergått från att ha talat om det formellt korrekta ”södra Sudan” till att allt oftare råka säga ”Sydsudan”. ”South Sudan” istället för ”Southern Sudan”. Som i namnet på det land som ska utropas: Republic of South Sudan.

Det fredsavtal, som lade grunden för folkomröstningen för Sydsudans självständighet och som nu ska leda fram till dess självständighetsförklaring om en månad, kom till för att sätta punkt på över två decenniers inbördeskrig med bortåt två miljoner döda. Fredsprocessen har varit svårnavigerad och mycket tankar, uppmärksamhet och energi har riktats mot att hålla det skeppet flytande och på rätt köl. Så det är högst förståeligt att tankarna gått och fortfarande går mest till relationen mellan nord och syd. Inte minst de senaste två veckorna då nord och syd åter tycktes stå på randen till fullt inbördeskrig. Den 20 maj kördes Abyei över av trupper från norr. Människor flydde i panik. Barn separerades från sina föräldrar i flykten. Ledarskapet i Syd håller andan och fortsätter nedräkningen mot 9 juli. Med självständigheten så nära inpå knuten inom den framtid som vi inte kan se kommer Syd för sin del inte att göra någonting som skulle kunna fördröja eller försvåra det planenliga fortskridandet på vägen dit.

Inte ens ett ofött land saknar historia. Till den närvarande historien, den som fortfarande skrivs, hör inte bara fredsprocessen, som alla har ögonen på, utan också interna strider inom Syd.”Det internationella samfundet måste stötta oss att bygga fred mellan folken i söder. För lite uppmärksamhet, för lite energi , tankemöda och resurser har investerats i detta” hör jag folk resonera. Det håller inte att säga att ”nu ska vi bli ett nytt land och då ska vi bara blicka framåt, inte bakåt.” Det går inte därför att det nära förflutna är närvarande i nuet på mer än ett sätt.

Men ett lands födelse är också en fantastisk chans att ta nya tag. Inte genom att sopa det som varit under mattan men genom att skärskåda det, bestämma sig för vad som hädanefter ska bli annorlunda och planera och implementera en plan för hur nu man vill ha det. Jag önskar södra Sudan all lycka! Jag önskar även norra Sudan all lycka! (Icke att förglömma blir även det ett nytt land – nya gränser, ny granne…) Och till önskan om lycka hör önskan om fred!!

Långtgående militarisering i Sri Lanka

Studenter i Sri Lanka har fått nog. När tre veckors obligatorisk träning i militärläger infördes sade studentorganisationerna nej. De vädjade till Högsta Domstolen om att denna nya ordning inte måtte införas. Inte för att det hjälpte.

Sedan 26 år av inbördeskrig i Sri Lanka slutade med fullständig militär seger för regeringssidan i maj 2009 har den väl tilltagna militära apparaten fått en rad nya uppgifter. Till detta års Vesakfirande rapporteras flygets, flottans och arméns soldater ha tillverkat lampor och lyktor i långa rader att dekorera vägar och torg. Soldater rapporteras övervaka demoleringen av slumbostäder i Colombo. Soldater rapporteras övervaka sophanteringen. Soldater rapporteras bygga vägar och broar. Soldater rapporteras bygga en cricketstadion och renovera en annan. Armén rapporteras driva hotell och valsafari för turister. Soldater rapporteras sälja grönsaker… Innan jag flyttade från Sri lanka såg jag själv affärerna, drivna av soldater, som kantar landsvägen från Vavuniya mot Jaffna i norr. Jag har själv sett soldater renovera buddhistiska ruiner tillika turistattraktioner i Anuradhapura. Jag har själv sett brevet till alla enskilda organisationer med kungörande om att inte ett enda offentligt möte får hållas av enskilda organisationer i norra Sri Lanka utan att den lokale militäre befälhavaren – samt diverse potentater – underrättas och bjuds in.

Trots protester från studentorganisationer och trots ett råd från Högsta Domstolen om att uppskjuta planerna på obligatorisk militärutbildning för studenter genomgår de första 10 000 studenterna en sådan utbildning precis just nu.