Jaffna hyser en bedagad skönhets avslappnade charm. Husen är fortfarande vackra men många är stadda i olika stadier av förfall. Några är inte mer än ruiner. Där finns många tjusiga kyrkor och tempel. Affärskvarteren är organiserade efter varuslag.
Jag åkte till Jaffna tillsammans med ett par vänner. Bland dem en singhalesiska, buddhist, vars ingifte farbror är tamil och hindu, bördig från Jaffna. Som liten flicka åkte min vän ofta dit och hälsade på. (Hon har själv alltid bott i söder, nu i Colombo). Sedan kom kriget. Farbrorn och fastern flydde till Europa och vägen till Jaffna stängdes. Under de 26 åren av krig var landsvägen mellan södra Sri Lanka och Jaffna uppe i norr nästan alltid stängd. Gerillan kontrollerade olika delar av sträckan under olika perioder och många blodiga strider koncentrerades kring just denna väg. Visserligen kunde man flyga till Jaffna, men det gjorde min vän endast en enda gång under alla de åren. Släktingarna var ju hur som helst inte kvar där längre. När hon nu reste tillbaka till Jaffna för första gången jublade släktingarna där borta i exilen. Via sms bad farbrorn henne att göra honom en tjänst. Han ville att hon skulle gå till Jaffnas mest berömda tempel, Murugantemplet i Nallur, och be en bön för honom där.
Sagt och gjort. Vi steg upp klockan 4.30 på morgonen och var vid templet i tid till första morgonpujan, som började punktligt klockan 5.00. Med trummor och eld. Ett aumtecken tändes för Murugan. En cirkel för Ganesh. Aska smetades i pannan. Med en kupad hand tog jag emot en vätska att dricka eller smörja in i håret (jag valde det senare alternativet). Min vän fick låna 200 rupies av mig, som hon lade i en stor kista. Prästen kom förbi och hon sade sin farbrors namn. Alla vandrade vi runt i templet från den ena gudabilden till den andra. I rask takt. Det kändes som om vi var där för att väcka gudarna med våra trummor och höga rop. Hon och jag höll oss mest i bakgrunden, lite försynt. Men en man vinkade leende åt henne att gå längre fram och jag såg hur glad hon blev över hans välkomnande omtanke.
När vi kom ut ur templet hade staden vaknat. Därinne hade jag lagt märke till enkla pappersskyltar på singhalesiska. Endast på singhalesiska. Inte på tamil, som är det språk som talas i Jaffna. Inte heller på engelska. Jag frågade nu vad det stod på dem. ”Förbjudet att fotografera” svarade min vän, och forsatte: ”Skyltarna såg nya och provisoriska ut. De har helt säkert satts upp nyligen på grund av alla turister från söder.” Så tillade hon med en grimas: ”det är tydligen bara just singhalesiska turister som inte förstår bättre än att de måste få sådana förmaningar”.
Landsvägen, som förbinder norr och söder, öppnades först i julas för civil trafik. Nu kommer en ständig ström av folk från söder upp dit. Vid det singhalesiska och tamilska nyåret, som firas i april, var trängseln stor. Jag läste om det i tidningarna. Det faktum att vanligt folk nu kan åka bil eller buss tvärs genom hela landet är en symbol för landets enande. Nu finns ingen delning längre mellan regeringskontrollerat och gerillakontrollerat område. ”ONE NATION, ONE COUNTRY” står det med stora feta bokstäver på en skylt vid infarten till Jaffna.
I Kandarodai finns gamla ruiner i form av små stupor (i alla fall enligt den restaurering som har gjorts). Historieskrivningen är omtvistad och kontroversiell. Om jag förstod det hela rätt, så är det i och för sig allmänt accepterat att lämningarna är buddhistiska (men jag kan ha fel om den saken). Helt klart är att det åtminstone råder delade meningar om huruvida ruinerna också kan sägas ha varit singhalesiska. Ruinerna har använts som argument i konflikten mellan singhalesisk och tamilsk nationalism. Idag vaktas ruinerna av soldater. En stor skylt har satts upp med en lång förklarande text om ruinerna. Den är skriven helt och hållet på singhalesiska. Jag såg ingen skylt på tamil.
Historieskrivning är ett hett ämne i Jaffna. Det allra mesta rör dock inte den antika historien utan en betydligt mer närliggande historia. Det handlar om den tid de nu levande generationerna själva har upplevt och kan minnas. Utanför Murugantemplet påstår Lonely Planet att det ska finnas ett stort monument över en av LTTEs mest berömda män, Thileepan, som hungerstrejkade sig själv till döds där år 1987. Jag läser att monumentet i form av en hand med uppbrutna kedjor som griper om en låga har återbildats på flera håll i staden. Men något sådant monument finns naturligtvis inte där nu och jag kan inte tänka mig att det finns återgivet någon annanstans i staden heller. LTTEs gravvårdar har också utplånats, enligt vad jag har förstått.
I maj, på årsdagen av krigsslutet, skulle det hållas en interreligiös högtid vid Murugantemplet i Nallur i Jaffna för att människor gemensamt skulle få minnas sina nära och kära som dog i kriget. Men folk som var på väg dit hotades och många vände och gick hem. De som trots hoten gick dit fann platsen omringad av militär och polis. De blev tillsagda att registrera sig hos polisen. En präst togs senare in till förhör på militärhögkvarteret. På annat håll i norra Sri Lanka tvingades en präst ställa in en gudstjänst i samband med årsdagen och ytterligare en präst blev hotad till livet för att han organiserade en bönestund för dem som dödades i kriget. (Se artikel av Ruki på Groundviews den 18 juni 2010, http://www.groundviews.lk/ ) Problemet ur arméns och polisens perspektiv var att de dödade anhöriga, som det här var fråga om, antingen stred på motståndarsidan i kriget eller var civila. Men döda fiender ska inte sörjas och civila dödades i princip inte om man får tro den officiella historieskrivningen – såvida de inte dödades av terroristerna förstås. (Terrorister är det ord som vanligtvis används här för att beteckna LTTE).
Om vissa monument rivs ned, så byggs andra upp. Redan i en tidigare blogg om Jaffna (från januari i år) nämnde jag det stora segermonumentet vid Elefantpasset: Sri Lanka som hålls upp av händer och som vaktas av lejon (singha = lejon). Den här gången såg jag ännu ett monument, också det i närheten av Elefantpasset. Det var av betydligt enklare snitt och bestod helt enkelt av återstoden av en autentisk sprängd bulldozer, prydd med blomstergirlander. Inristat i sten står en text om hur korpral Gamini Kularathne från Singharegementet offrade sitt liv här genom att ensam gå ut med handgranater mot en bulldozer som ”skoningslösa LTTE-terrorister” lastat full med sprängmedel . Genom att spränga sig själv och hela laddningen i luften räddade denne tappre soldat sina kamrater, står det. Denna text har ristats in på alla tre språken. Den engelska versionen börjar: ”Born in this land were thousands of men of noble virtue, committed to give their all for the Motherland. They stood ready even to make the supreme sacrifice (…)in order to defend this land against evil and liberate the nation”. I början av juli hölls en ceremoni här. Jag kommer ihåg bilden i tidningen på Gamini Kularathnes mamma när hon lade blommor på platsen där sonen dog. (Bilden här intill har jag tagit själv och den visar folk från södra Sri Lanka som stannat till vid monumentet).
Med alla besökare från söder, som flockas till Jaffna, skulle man kunna tro att den lokala hotell- och restaurangnäringen gynnas. Men de Jaffnabor jag träffade sade att de flesta inhemska turister, som kommer till Jaffna, tyr sig till soldaterna på plats. ”De känner sig väl tryggare så” förmodade de, och berättade sedan att soldater har satt upp färskvatten och bajamajor på sportarenan. Där väljer en del turister att sova. Mat köper de i soldaternas affärer. En av Jaffnaborna tillade att dessa affärer slår ut de lokala handlarna genom att hålla mycket låga priser.
Denna korta konversation om turister från söder var det jag kom att tänka på när jag ett par dagar senare anträdde vägen tillbaka från Jaffna och åkte förbi ”Task Force 07 Welfare Shop” och andra liknande affärer enklare restauranger /kaféer i militärens regi. Jag uppfattar det som att det finns fler sådana nu än när jag åkte samma väg i januari. Samtidigt vill jag tillägga att en viktig skillnad mellan då och nu är att det nu också finns några civila affärer och kaféer längs landsvägen. Över huvud taget finns det mycket mer folk längs vägen nu, däribland en massa barn i vita skoluniformer och ljusblåa Unicef-ryggsäckar. Men den militära närvaron är fortsatt påfallande. Talande är att skyltarna uppe i norr helt och hållet inrättar besökarna efter en militär karta. Infarten till den första tätorten söder om Jaffna kungörs till exempel med ett ”Welcome to Kilinochchi, 57th division”.
För mig är det självklart att man inte kan dra alla besökare från söder över en kam. Jag var ju själv där tillsammans med en buddhistisk singhalesisk vän från Colombo, som har en hinduisk tamilsk farbror som hon gärna ber en bön för enligt hinduisk ritual. Men det är tydligt att många turisters beteende i Jaffna skapar frustration hos lokalbefolkningen. I de fall då besökarna mer eller mindre kliniskt undviker att möta Jaffnabor eller på något sätt bidra till lokalekonomin, i de fall då de tyr sig endast till soldater , i de fall då de uppsöker endast de delar av historien som bekräftar den egna gruppen och identiteten och samtidigt påminner om och befäster fiendebilden av den andre, så innebär det inte bara att ett tillfälle till ett möte har gått förlorat. Det innebär att misstron och bitterheten ökar.
Den typen av turism passar dessutom alltför väl in i och blir en del av en bredare politisk process som handlar om att segraren skriver historia med tung hand. Som jag ser det är problemet inte så mycket att man reser monument i sig som hur dessa är utformade samt det faktum att de blir resta samtidigt som andra monument och gravar utplånas. Problemet är inte så mycket det dödande som offentligheten minns utan det dödande som höljs i påbjuden glömska och tystnad. Problemet är inte att en mamma stannar till vid de utbrända resterna av en bulldozer för att minnas och sörja sin stupade son, men att andra samtidigt förmenas rätten att sörja.
Segrarens historieskrivning är en direkt fortsättning på den sidans krigspropaganda. Den är full av enkla schablonbilder och antingen – eller. Aldrig både – och. Den är triumferande även i sorgen och intolerant mot andra berättelser. Aldrig tvivlande eller ambivalent. Aldrig någonsin ångerfull över någonting. En sådan hantering av nutidshistorien är ett hinder för försoning. Det första steget på en framtida försoningsprocess måste därför bli en samtida sanningsprocess.
