Krigets första offer

Sanningen är krigets första offer, heter det ju. I tidningarna här i Sri Lanka rapporteras det dagligen från striderna, som pågår uppe i norr. Den väpnade konflikten mellan Sri Lankas regering och de tamilska tigrarna (LTTE) har pågått i tjugofem år och denna höst har regeringstrupper satts in en enorm offensiv mot LTTE. Striderna är hårda och som vanligt kommer civilbefolkningen i kläm. För en och en halv vecka sedan var en livsmedelskonvoj från FN tvungen att vända tillbaka med oförrättat ärende. Dagen därpå gjordes ett nytt försök och denna gång lyckades man nå fram till de uppskattningsvis 230 000 civila som är på flykt i området kring städerna Kilinochchi och Mullaittivu i norr. I nyhetsrapporterna från FN den 16 och 17 oktober (som du själv kan kolla upp på http://www.un.org/news/) står det att konvojen tvingades vända på grund av strider mellan de båda parterna och att den till slut kom in efter nya försäkringar från båda parter. I den sri lankesiska tidningen Daily News rapporterades samma händelse som ett ensidigt angrepp från LTTE direkt på biståndskonvojen och man skriver där att den sri lankesiska regeringen alltid sett till att civila har fått den mat de behöver. Dessutom lyckas regeringen, fortfarande enligt tidningsartikeln, med detta livsmedelbistånd till utsatta grupper trots ”ickesamarbete från vissa internationella biståndsorganisationer”. Vad detta ickesamarbete skulle bestå i och vilka organisationer som åsyftas lämnas höljt i dunkel (se http://www.dailynews.lk/2008/10/17/sec01.asp)

Ett annat fenomen, som jag fått olika uppgifter om, gäller påståenden om användande av stridsgas. Enligt vissa tidningsrapporter använder LTTE stridsgas i de strider som nu pågår i norr. Andra säger att sådant tal är propaganda utan verklighetsförankring och framhåller att ingen soldat visats upp med skador från stridsgas. I en tidningsartikel (också i Daily News, samma tidning som i exemplet ovan) görs till synes ett försök att förklara detta förhållande genom att peka på hur väl regeringen utrustat sina soldater: de hade alla gasmasker och det var därför de klarade sig. I samma tidningsartikel kan man läsa om de tamilska tigrarnas ”blodtörst” samtidigt som regeringssoldaterna prisas för att de åtagit sig ”en herkuliansk uppgift å rikets vägnar”. Inte precis en välbalanserad krigsrapportering… (Eller vad tänker du själv? Du kan läsa artikeln i dess helhet på http://www.dailynews.lk/2008/10/24/fea03.asp)

För mig står det klart att båda sidor gjort sig skyldig till övergrepp i detta krig. Jag är personligen emot allt väpnat våld och skulle aldrig få för mig att försöka tona ned brott begångna i krig, oavsett vem som begår dem. Min poäng här är endast denna: att det inte är helt lätt att värdera nyheter i ett land i krig. För mig kändes det som en form av bekräftelse av mina vedermödor att förstå verkligheten bortom delvis motstridiga rapporter, då jag läste den senaste rapporten från Reportrar utan gränser. Nyligen lät denna organisation publicera 2008 års pressfrihetsindex. Där rankas graden av pressfrihet i 173 länder. Sri Lanka har det senaste året enligt denna rankningslista fallit från 156:e plats till 165:e, och ligger nu i närheten av Iran och Kina i pressfrihetsindex. I Reportrar utan gränsers egen analys av årets hela pressfrihetsindex framhåller man att det inte är ekonomisk välfärd utan fred som är allra viktigast för att garantera pressfrihet och att sanningen får sägas. Även detta kan du läsa mera om själv, se http://www.rsf.org/

Fullmåne är lika med fest

Varje gång det är fullmåne tar hela Sri Lanka ledigt en dag. Många människor går till ett buddhisttempel och mediterar. Ingen alkoholförsäljning tillåts. Själv vaknade jag tack vare fullmånen upp till en slapp och skön dag. Det första jag gjorde denna min allra första morgon i landet var att ta mig en stilla promenad. Jag befinner mig i Kandy, den sista huvudstaden i det singhalesiska rike, som lades under brittisk överhöghet 1815. Att kungariket till slut koloniserades efter att i århundraden ha hållit stången mot portugiser och holländare berodde mycket på att folket hade tröttnat på sin grymme kung, Sri Wickrama Rajasinha. Mitt i Kandy anlade denne kung år 1807 en stor konstgjord sjö genom att tvinga skaror av människor från byar runtikring till tvångsarbete där. De lokala ledare som protesterade mot tvångsarbetet lät han spetsa på pålar i mitten av sjön. (Allt detta läser jag i den utgåva av Lonely Planet’s guide till Sri Lanka, som jag fick i present strax innan jag for hit).
Historien om sjön rimmar mycket illa med hur jag finner den idag: glatt skimrande och glimmande i solskenet. Stranden kantas av unga kärlekspar. Den romantiska stämningen störs dock av en okänslig och klämmig trudelutt, som spelas upp gång på gång på gång. Jag lär mig snart att känna igen melodin som glassförsäljarnas. Den låter precis lika illa som glassbilstrudelutten hemma i Sverige och den verkar vara lika effektiv: barn kommer rusande.
När jag kommer till den norra sidan av sjön tätnar folkvimlet. Några soldater har satt upp en vägspärr, men kontrollen är slapp. Här i närheten ligger den Heliga Tandrelikens Tempel, där en av Buddhas tänder finns bevarad. Utanför köar festklädda människor med blommor i händerna. Det är fest- och picnicstämning denna soliga morgon i Kandy. Det känns som ett härligt välkomnande för mig som ska bo i Sri Lanka ett par år. Hur kan man annat än trivas i ett land som tar ledigt och klär sig till fest varje gång det är fullmåne?