Valövervakning

I lördags gick folk till val i två av Sri Lankas provinser. Utgången var given. Inte på grund av fusk utan på grund av att valen utlysts i dessa två provinser vid denna tidpunkt just eftersom stödet för regeringskoalitionen är stark där. Presidenten har nämligen mycket att säga till om när det gäller att bestämma tidpunkten för val och ser naturligtvis till att utlysa dem när han anser att det är gynnsamt för honom.

Redan i förväg hade man talat om dessa provinsval som en sorts folkomröstning för kriget. PAFFREL, en frivilligorganisation som bevakar och övervakar demokratiska val i landet, har beklagat att lokala frågor ute i provinserna kom i skymundan i dessa val. Istället handlade det om huruvida folket är för eller emot den sittande regeringen i landet och dess högsta prioritet: att en gång för alla tillintetgöra fienden, de tamilska tigrarna, på slagfältet.

Själv spenderade jag valdagen tillsammans med ett mobilt team av valobservatörer från PAFFREL. ”Mitt” team gjorde sammanlagt 19 besök i 17 vallokaler i Nawalapitiya i Centralprovinsen. Vår minibuss slingrade sig fram genom teplantager på branta bergssidor till den ena byskolan efter den andra, där val hölls. I en del av vallokalerna träffade vi på andra valobservatörer med armbindlar som det stod "PAFFREL" på. I samarbete med en annan frivilligorganisation, som samlar mycket folk (Sarvodaya) hade PAFFREL i förväg utbildat och placerat ut ett stort antal lokala observatörer i lokalerna.

De båda valen gick jämförelsevis bra, om än ej problemfritt. I en vallokal bestämde valförrättaren att valet måste göras om efter att man hittat buntar av valsedlar i urnan. Om man följer reglerna och människor röstar en och en, med en röst per person, så är det inte möjligt att valsedlarna buntar ihop sig på det sättet. Det finns rapporter om andra oegentligheter också, om än inte lika allvarliga.

En sak som PAFFREL lyfter fram är att lördagens val var osedvanligt fredliga. Genom den övervakarstruktur som upprättats fick man in sammanlagt 65 rapporter om våld i de båda provinserna. Denna siffra gäller för sex veckors kampanjperiod. Siffran betraktas som låg.

Överlag förlöpte det hela alltså ganska väl, relativt sett. Valdeltagandet på 62% var inte särskilt imponerande, men också det får sägas vara acceptabelt. Utgången, då? Jo, regeringskoalitionen fick, som väntat, en majoritet av rösterna: ca 60%. Som jag skrev nyss (mitt förra inlägg) så finns det bland vissa folklager ett utbrett stöd för regeringen med dess krigspolitik. Det hänger ihop med en förhoppning om att kriget snart är över.

Väl hemkommen till Colombo igen hittade jag följande tolkning av valresultatet på presidentens hemsida: ”Det här är ett val, där nationen står som segrare. De som har förlorat är de interna och externa krafter som försökte att nedvärdera våra krigshjältars segrar. ” Detta uttalande rider på det stöd som kommit till uttryck för den förda krigspolitiken. Men det går något steg längre. Det anknyter till tidigare uttalanden om att det finns interna och externa krafter som motarbetar krigsinsatsen och därmed spelar fienden i händerna.

Så kom även provinsvalen att utnyttjas för det polariseringstryck, som folket här ständigt utsätts för: antingen är du för den sittande regimen eller också tillhör du mer eller mindre medvetet fiendelägret.

Krigströtthet

Dagarna kommer och dagarna går. Uppe i norr sitter civilbefolkning fortfarande fast i en olidlig situation. Trängd mellan regering och gerilla utsätts de för artilleribeskjutning såväl som brist på mat, medicin och tillgång till ordentlig sjukvård. Den senaste militäroffensiven började i september då biståndorganisationer och utländska journalister uppmanades att lämna området. Ända sedan i höstas har det sagts från regeringshåll här i Sri Lanka att slutstriden står för dörren. Under tiden fogas dag till dag och vecka till vecka. Det är svårt att föreställa sig lidandet för de människor som fortfarande är kvar i krigszonen.

I Colombo fanns det till en början en viss nervositet på grund av en ökad risk för självmordsbombningar och andra attacker här. Min känsla är att den nervositeten släppte lite efter att nationaldagen kom och gick utan någon incident. Livet fortsätter här nästan som vanligt. Den ständiga närvaron av soldater på gatorna har de som bor här vant sig vid för länge sedan.

Någon enstaka gång bryter krigets och den humanitära krisens verklighet tydligt igenom. En gång träffade jag en person, som skulle på likvaka utan lik här i Colombo till minne av släktingar som bara några dagar tidigare hade dött i artilleribeskjutningen i norr. Vid ett flertal tillfällen har jag lagt märke till vita tygsjok över vägen, som ger till känna att en stupad soldat sörjs av sina nära och kära. Men både de militära förlustsiffrorna och den pågående krigföringens fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen är något som det annars talas ganska tyst om här.

Jag har hört många säga att det ska bli skönt att kriget snart är över. En del verkar tänka att allt ska bli bra bara regeringssidan vinner på slagfältet. Andra tillägger att slutet på militäroffensiven självklart inte innebär slutet på konflikten. De inser att inget har hänt när det gäller grundorsakerna till den väpnade konflikten och att en politisk lösning måste till, men de drar en lättnadens suck över att de hårda strider som rasat särskilt det senaste året snart kan vara över. Folk är trötta på kriget.

Det utbredda stöd som finns för president Mahinda Rajapaksas krigspolitik tror jag, paradoxalt nog, faktiskt kan vara ett sorts utslag av krigströtthet. Presidenten har lovat att en ensidig seger över fienden ska göra slut på kriget en gång för alla.

Jag är dock rädd för att landet står beklämmande oförberett när det gäller att bygga fred

"Jag har hört att svenskar älskar terroristerna"

I veckan som gick träffade jag en ung man som bott här i Colombo i hela sitt liv. Han gav mig en rad handfasta tips om nummerupplysning och adresser som kan vara bra för en nykomling att ha. En vänlig och hjälpsam ny bekantskap. Men plötsligt kom han på sig själv med att stå och tala med en främling från utlandet och frågade mig plötsligt vad det är jag gör här i landet egentligen och varifrån jag kommer. "Sade du att du kommer från Sverige? Jag har hört att svenskar älskar terroristerna". För att det inte skulle råda minsta tvekan om vad han menade förtydligade han med ett "LTTE, alltså".

Bland sri lankesiska singhaleser verkar det finnas en utbredd känsla av att tillhöra ett land och ha en regim som är missförstådd av omvärlden. Många verkar tycka att landets ledare gör vad de måste för att besegra en hårdnackad och hänsynslös gerilla (eller, som de hellre uttrycker det, utrota terrorismen). De som hyser denna åsikt brukar också mena att regimen gör sitt yttersta för att inte åsamka civilbefolkningen onödigt lidande. Att så många civila befinner sig i krigsområdet, att de skadas och dör, är helt och hållet terroristernas fel, menar de. Omvärldens växande kritik mot den sri lankesiska regeringen för den humanitära krisen i norr betraktar de därför som oupplysta och orättvisa påhopp.

Liksom kritik inifrån landet – från journalister och människorättsförsvarare – stämplas som förräderi, avfärdas kritik utifrån med att delar av omvärlden tyvärr har vilseletts av de tamilska tigrarnas propaganda.

Ordföranden för Sri Lanka's Broadcasting Corporation (SLBC) medgav utan omsvep nu i veckan att han låtit censurera BBCs sändningar i landet. Censuren hade varit hans plikt, menade han. Detta uttalande gjordes efter att BBC tillkännagett att dess sändningar över det nationella radionätet nu upphör på grund av olaga inblandning. På drygt en månad hade BBC noterat sjutton censureringar av sändningar på tamil och åtta censureringar av sändningar på singhalesiska. Tillkännagivandet orsakade inte något större rabalder här i landet - inte vad jag har kunnat se i alla fall. Detta trots att det faktiskt har rapporterats i tidningarna här. Jag gissar att det dels beror på att alla ändå redan vet att media inte rapporterar allt, dels på den där känslan som en icke ringa del av befolkningen tycks ha av att omvärlden är oförstående och överdrivet kritisk mot de sri lankesiska myndigheterna.

Den hjälpsamme men misstänksamme mannen, som trodde att svenskarna är något sorts tigerkramare, har själv påverkats och formats av den vinklade och stundtals censurerade nyhetsrapporteringen här. Vad jag svarade? Jo, jag skrattade, frågade honom var sjutton han fått sina uppgifter ifrån och upplyste honom om att sanningen är den att svenskar i gemen inte vet så vidare värst mycket om Sri Lanka över huvud taget. Jag tillade något i stil med att endast ett fåtal svenskar ens skulle kunna para ihop LTTE med rätt land på världskartan om de ställdes inför den uppgiften i en frågesport. (OK, det kanske var en smula överdrivet. Eller kanske inte...???) Hans svar minns jag tydligt. "Det är bra", svarade han, "jag hoppas att det fortsätter att vara på det viset."

Denne unge man gav alltså uttryck för åsikten att det är lika bra att svenskarna inte intresserar sig för situationen i Sri Lanka och att de hålls i okunnighet om situationen här. Varför? P g a risken att de ser något annat än det han ser? Åter igen kom jag att tänka på censuren. Jag vill inte moralisera, men det finns ett element av eget val och delaktighet i censur och propaganda från medborgarnas sida. I alla fall för dem som har utbildning och medel att tillhöra dagens informationssamhälle. Även efter att BBC upphörde med sina sändningar över det nationella radionätet i Sri Lanka kan den som har tillgång till Internet fortfarande lyssna till programmen. Där, på Internet, men också i samtal med människor och genom en massa andra kommunikationsmedel kan man ta reda på mångas verklighet och sanningar. Bara man vill och vågar.