Dagarna kommer och dagarna går. Uppe i norr sitter civilbefolkning fortfarande fast i en olidlig situation. Trängd mellan regering och gerilla utsätts de för artilleribeskjutning såväl som brist på mat, medicin och tillgång till ordentlig sjukvård. Den senaste militäroffensiven började i september då biståndorganisationer och utländska journalister uppmanades att lämna området. Ända sedan i höstas har det sagts från regeringshåll här i Sri Lanka att slutstriden står för dörren. Under tiden fogas dag till dag och vecka till vecka. Det är svårt att föreställa sig lidandet för de människor som fortfarande är kvar i krigszonen.
I Colombo fanns det till en början en viss nervositet på grund av en ökad risk för självmordsbombningar och andra attacker här. Min känsla är att den nervositeten släppte lite efter att nationaldagen kom och gick utan någon incident. Livet fortsätter här nästan som vanligt. Den ständiga närvaron av soldater på gatorna har de som bor här vant sig vid för länge sedan.
Någon enstaka gång bryter krigets och den humanitära krisens verklighet tydligt igenom. En gång träffade jag en person, som skulle på likvaka utan lik här i Colombo till minne av släktingar som bara några dagar tidigare hade dött i artilleribeskjutningen i norr. Vid ett flertal tillfällen har jag lagt märke till vita tygsjok över vägen, som ger till känna att en stupad soldat sörjs av sina nära och kära. Men både de militära förlustsiffrorna och den pågående krigföringens fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen är något som det annars talas ganska tyst om här.
Jag har hört många säga att det ska bli skönt att kriget snart är över. En del verkar tänka att allt ska bli bra bara regeringssidan vinner på slagfältet. Andra tillägger att slutet på militäroffensiven självklart inte innebär slutet på konflikten. De inser att inget har hänt när det gäller grundorsakerna till den väpnade konflikten och att en politisk lösning måste till, men de drar en lättnadens suck över att de hårda strider som rasat särskilt det senaste året snart kan vara över. Folk är trötta på kriget.
Det utbredda stöd som finns för president Mahinda Rajapaksas krigspolitik tror jag, paradoxalt nog, faktiskt kan vara ett sorts utslag av krigströtthet. Presidenten har lovat att en ensidig seger över fienden ska göra slut på kriget en gång för alla.
Jag är dock rädd för att landet står beklämmande oförberett när det gäller att bygga fred
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar