Valövervakning

Igår tillkännagavs valresultatet : president Mahinda Rajapakse sitter kvar en mandatperiod till. Jag har sett och förstått att det har rapporterats en del om det även i Sverige och tänker inte orda om det just nu. Istället vill jag berätta om den valövervakning, som jag var med om, då jag tillbringade fyra dagar med ett valövervakningsteam från en av Diakonias samarbetsorganisationer, PAFFREL (People’s Action for Free and Fair Elections).

PAFFREL hade placerat ut 3 500 observatörer i vallokaler runt om i landet. Dessa volontärer hade till uppgift att övervaka hur allt gick till i en vallokal från dess öppnande kl. 07.00 på morgonen till stängningsdags kl. 16.00. Förutom de stationära observatörerna organiserade PAFFREL också 352 mobila team. Om alla team består av fyra personer, så som det var i mitt fall, så rörde det sig sammanlagt om bortåt 5 000 personer. Det säger sig självt att det är en stor bedrift att koordinera alla dessa människor och att ta in och bearbeta den ofantliga mängd information som observatörerna samlar in. För att underlätta faktainsamlingen finns det formulär att fylla i och listor med frågor att bevaka. Observatörerna ska t ex notera om skärmar är placerade för att säkerställa hemlig röstning, om det finns vapen inne i vallokalen och hur det står till med vallokalernas tillgänglighet för människor med fysiska funktionshinder. Antalet röstande fram till det klockslag då man besöker vallokalen i förhållande till antalet röstberättigade noteras också.

Studsade du till när du läste det där om vapen i vallokalen? Jag studsar i alla fall till när jag ser det i verkligheten. I princip ska vapen inte tas in i vallokaler i Sri Lanka. Det brukar alltid stå minst en tungt beväpnad polis utanför vallokalen, men inne i lokalen ska ingen vara beväpnad. Fast i Jaffna och Kilinochchi kan jag intyga att det som regel finns åtminstone en polis beväpnad med T56 i själva vallokalen och en eller flera likadant utrustade poliser utanför.

Det första som hände mitt team på valdagens morgon var att vi hörde rykten om skottlossning i Jaffna under natten. Någon sade att det var fyra smärre exposioner, kanske bensinbomber. Sedan ändrades det till att en bomb briserat. Några sade att det hänt i Point Pedro, längre norrut. Vi hörde att ett annat PAFFREL-team var på väg till Point Pedro och skulle kunna kolla upp den uppgiften där. Själva lämnade vi hela den frågan åt sidan och koncentrerade oss på den vallokal vi då befann oss i. När vi sedan förflyttade oss från vallokal till vallokal var vi mycket noga med att inte själva bidra till ryktesspridning, väl medvetna om att det är möjligt att de påstådda explosionerna (eller vad det nu var) men också själva ryktesspridningen hade som syfte att skrämma Jaffnabor från att rösta.

Det finns en annan valövervakningsorganisation i Sri Lanka, som specialiserar sig mera på just valrelaterat våld och som är oerhört skickliga i att snabbt få ut bra information om incidenter av olika slag. Den organisationen heter CMEV, vilket står för Centre for Monitoring of Election Violence, och den startades av bland andra en annan av Diakonias samarbetsorganisationer, Centre for Policy Alternatives (CPA). Jag blev glad över att se CMEVs antivåldsaffischer på väggar runt om i Jaffna (liksom även på andra håll i landet). Titta gärna på CMEVs interaktiva karta på våldsamma incidenter på valdagen på http://bit.ly/electiondaymap - inte minst om du vill veta hur det egentligen förhöll sig med explosionerna i Jaffna. Trots alla incidenter som redovisas på den kartan så var den här valdagen faktiskt betydligt lugnare än tidigare presidentval (1999 och 2005). Men surfa dig gärna också fram till kartan över händelser under kampanjperioden innan valet så ser du att det har varit ganska oroligt här en tid nu.

Större delen av morgonen rörde vi oss från vallokal till vallokal i södra delen av Jaffna (för dig, som nyss tittade på den interaktiva kartan, kan jag upplysa om att vi var i Chavakachcheri). Det var lugnt. Mitt på dagen åkte vi en bit söderut till Kilinochchi, som valadministrativt (ej i annat hänseende) tillhör Jaffna. Kilinochchis invånare (de som fortfarande var vid liv då) flydde innan regeringstruppernas slutliga intåg där för ett år sedan. För att hålla val i Kilinochchi hade man nu satt upp något som liknade rader av marknadsstånd på ett stort fält. Hit skulle de som står på röstlängden i Kilinochchi och som fortfarande befinner sig i flyktingläger på annat håll i landet, få komma och rösta. Valmyndigheten skulle organisera gratis busstransporter från lägren.

Klockan 15.55 hade ett par bussar precis anlänt och människor kom springande för allt vad tygen höll ut på fältet. En man på kryckor (förmodligen en krigsskada) hoppade och linkade ut så fort han bara kunde. Dessa människor blev nu avvisade med hänvisning till att vallokalerna skulle stänga klockan 16.00. En grupp av upprörda människor samlades nu runt oss och berättade att de hade väntat på en utlovad busstransport sedan klockan sex på morgonen. Två bussar hade kommit, men det var helt otillräckligt för alla som ville åka med. Först kl 13.30 kom en ny buss, men när den väl kom fram till Kilinochchi så var det alltså för sent. Dessa människor, som förlorat allt i regeringssidans slutliga stora offensiv mot gerillan och som ägnat hela dagen åt att försöka ta sig till vallokalen i enlighet med myndigheternas instruktioner, fick aldrig avge sina röster. Nu var de mycket angelägna om att berätta sin historia för oss och att vi skulle föra den vidare och rapportera om den. (Se även bilden här intill).

Både PAFFREL och CMEV är väl kända. Människor vet vad de står för och tar ofta själva kontakt med PAFFREL- och CMEV-volontärerna när de har något att berätta. Båda organisationerna har också möjlighet att få tillgång till vallokaler och deras observatörer runt om i landet lämnar in information som läggs ihop och tillsammans ger en bild av verkligheten som vanligtvis inte kommer fram på annat vis. Det är ett viktigt jobb som dessa organisationer utför.

Vägen till Jaffna

I förrgår färdades jag i bil hela vägen från Colombo till Jaffna i norr. Vi startade resan redan kl kvart i fyra på morgonen och var framme efter kl fyra på eftermiddagen. Vägen upp är den berömda riksväg A9. Berömd därför att den de senaste 25 åren mestadels varit stängd p g a kriget.

Första hälften av 1990-talet styrdes Jaffna av LTTE, som där inrättade en egen stat i staten. Efter att ha jagats ut därifrån etablerade de istället en de facto stat i Vanni, ett stort område strax söder om Jaffna. Om Jaffna är slutdestination för A9, så går vägen tvärs igenom Vanni. Det är där som hårda strider stod förra året och förrförra. När lankesiska militärtalesmän för ett år sedan tillkännagav att de nu kontrollerade hela A9, så var det en seger av monumental betydelse. För första gången på 23 år hade de kontroll över hela vägens sträckning. I mars förra året hade man rensat vägen på minor så att den kunde användas till militära transporter. I augusti träffade jag en civil person från Jaffna som fått tillstånd att åka i en passagerarbuss därifrån hela vägen till södra delen av landet. Då erfordrades specialtillstånd, som få fick, och bussen hade militär eskort. ”Det är för att ingen ska kunna kliva av eller på bussen i den avfolkade delen av Vanni”, sade den jag träffade i augusti. Avfolkat var det eftersom hela befolkningen då befann sig i stora läger, som de inte tilläts lämna.

Först strax innan jul öppnades A9 för allmänheten och det går nu väldigt lätt att resa på vägen. Så lätt, att en del människor inte verkar tro att det kommer att hålla. Mer än en har antytt för mig att de tror att restriktioner kommer att återinföras igen efter presidentvalet. Anledningen att jag reste upp till Jaffna på A9 igår har förresten med presidentvalet att göra. Jag är här med ett team av lokala valobservatörer från den lankesiska medborgarorganisationen PAFFREL, People's Action for Free and Fair Elections.

I Vavuniya (där förresten de nyss nämnda lägren finns) stannade vi för en kort rast. Rasten blev dock längre än vi tänkt eftersom ett par personer genast kom fram till vår skåpbil, som är tydligt markerad med PAFFRELs logga och flagg och berättade om ett överfall på ett antal partiaktiva som ägt rum där. Offren höll på att bli omplåstrade på sjukhus och nu tyckte folket som samlades kring oss att vi borde åka till sjukhuset för att dokumentera skadorna. Efter lite om och men lyckades vi sätta dem i kontakt med PAFFRELs representanter i Vavuniya. Vi rapporterade också in de uppgifter vi fått till huvudkontoret i Colombo och berättade att vi bett Vavuniyateamet jobba vidare med dokumentation och verifiering av fallet. De senaste veckorna har vi tyvärr fått uppleva en hel del valrelaterat våld här i landet, och PAFFREL (liksom andra liknande valobservatörsinitiativ) dokumenterar, för statistik och ger ut rapporter och pressmeddelanden om det.

I lägren i Vavuniya bor fortfarande ca 100 000 människor. Sri Lankas regering har fått hård kritik för hur lägren sköttes och framför allt att flyktingar hölls där mot sin vilja. Det borde kallas interneringsläger istället för internflyktingläger, framhöll många. Sedan i december är de i pincip fria att lämna lägren eller stanna kvar där. En del har återvänt till sina hem. Men många har bara hamnat i andra internflyktingläger på andra håll i landet. Andra har helt enkelt flyttat ut ur lägret och satt upp ett tält eller skjul någonstans där det såg ut att finnas fritt utrymme. Från Vavuniya och norrut såg vi spridda tält och skjul av korrugerad plåt, presenning eller helt enkelt återanvända säckar.

I vägspärren i Omanthai var vi tvungna att kliva av bilen och registrera oss. Jag fick lämna ifrån mig pass och intyg från valmyndigheten om att jag fått ackreditering som valobservatör. De glömde faktiskt att be om min ”security clearance” från Försvarsministeriet. (Men den var jag tvungen att visa upp senare, så den kom till användning på resan i alla fall). När LTTE styrde över Vanni låg här dubbla vägspärrar: först regeringssidans och sedan LTTEs.

Vi hade köpt med oss lunchpaket från Vavuniya. En av mina medresenärer berättade att han tidigare alltid brukade äta på en fantastiskt bra restaurang i Kilinochchi (längre norrut): ”enda skönhetsfläcken på den restaurangen var all LTTE-propaganda på väggarna”. Det var LTTE som drev restaurangen och den finns givetvis inte kvar längre. Nu körde vi istället bilen av vägen på en öppen gräsplätt och satte oss ned i gröngräset och åt vår medhavda matsäck. När jag reste mig upp och gick några steg för att ta några foton började chauffören plötsligt gestikulera vilt och varna för minor. Jag tyckte det var ologiskt eftersom vi ju faktiskt kört bilen ut på fältet, men lommade snällt tillbaka till bilen. Längre fram på vår väg fanns tydligt markerade minfält tätt längs med vägen.

Ett par gånger tvingades biltrafiken göra en liten sväng på provisoriska vägar runt en miitärförläggning som byggts upp mitt på gatan så att A9 går rätt igenom den. Det kändes lite speciellt. Jag har ofta väjt för vägarbeten eller djur på vägen, men aldrig för en hel militärförläggning!

Kilinochchi var verkligen en spökstad, precis som folk säger om den. Från vägen såg jag inte ett enda helt hus. Allt låg i ruiner. Vi stannade till vid ett litet fik, som drevs av soldater. Det låg i vad som såg ut att ha varit en affär i en sådan där rad av hopbyggda affärer, öppna ut mot gatan, som är så vanliga här. De flesta saknade tak och i väggarna fanns gapande hål. En person i sällskapet, som varit här förr, såg sig omkring och sade att det var svårt att föreställa sig att detta är Kilinochchi. Det som en gång i tiden var en blomstrande liten stad. ”Ingenting finns kvar av det som var, inte ens ett litet papper som påminner om när detta var ett viktigt administrativt centrum i norr”, fortsatte hon. Men då kunde jag ta fram kameran och visa ett kort jag just tagit inne på toaletten: en liten bit av en tidning eller affisch med en bild på en allvarlig ung gerillasoldat. (Var det ett utslag av soldathumor att jag hittade det just inne på en toalett?)

Vid Elefantpasset, porten till Jaffna, finns ett splitter nytt segermonument. Det var i vägspärren intill den, som jag ombads att visa upp mitt papper från Försvarsministeriet. Med det avklarat kunde vi köra vidare in på den stora halvön i norr. Äntligen i Jaffna!

Presidentvalstider

Dagen innan nyårsafton visades vapen som tagits från den fallna fienden (LTTE) upp i staden Galle längst ned i södra Sri Lanka. Jag råkade ha vägarna förbi och såg hur köerna ringlade långa utanför. Endast ett fåtal släpptes in åt gången. Det skulle aldrig falla mig in att köa i timmar för att komma in, men jag gick runt plåtstaketet som skulle förhindra insyn och hittade en utkiksplats varifrån jag tog fotot härintill.

I hamnen i Galle låg samtidigt ett av LTTEs skepp. Kön av folk som ville se det ringlade från hamnen hela vägen ut på den stora huvudgatan där folkmassorna effektivt blockerade trafiken. Armén, flygvapnet och flottan ställde också ut egna tanks och helikoptrar på ett annat ställe i staden. Min vän sade att hela jippot mest berodde på att det snart är presidentval. Men så funderade han ett kort ögonblick och sade sedan: fast det gynnar ju också motkandidaten.

Imorgon blir det presidentval i Sri Lanka. De två huvudkandidaterna är den nuvarande presidenten och den general som ledde armén till seger i det 26 år långa kriget mot de tamilska tigrarna (LTTE). Den nuvarande presidenten utlyste valet så fort han bara kunde efter krigsslutet för att rida på den popularitetsvåg som följde på krigsslutet. Men han hade säkert inte räknat med att general Sarath Fonseka (som sedan dess avgått från sin tjänst i militären) skulle ställa upp mot honom – en man som också kan ta åt sig ära för att ha besegrat LTTE.
Som det nu är står det och väger mellan dessa två och konkurrensen dem emellan är stenhård.

De senaste veckorna har därför varit ganska våldsamma Medborgarinitiativet Centre for Monitoring Election Violence, CMEV, räknar med 365 större incidenter sedan i julas. I 121 av fallen användes handeldvapen för att skrämma eller skada. I listan av större incidenter finns olaga hot, stöld, mordbränning och mordförsök – ja, t o m mord. Minst fyra människor har fått sätta livet till i våld som kan hänföras direkt till valet. CMEV räknar med fem valrelaterade mord.

Inför de närmaste två dagarna råder en viss nervositet. Nyligen tillkännagavs att statliga skolor stänger i hela tre dagar. Min chef bestämde i förra veckan att vi får ledigt på valdagen. Idag bestämde regeringen att utlysa allmän röd dag på onsdag, d v s dagen efter valet då resultatet tillkännages. I princip förväntas alla ha ledigt då. Jag har märkt att folk gör upp alternativa planer för dessa dagar för den händelse att det blir utegångsförbud.

Men man ska kanske inte lyssna på olyckskorparna. Det är också så att det brukar vara ganska lugnt på själva valdagen, jämfört med hur tiden innan kan vara. Så här natten innan valdagen föredrar jag därför att tänka eller i alla fall hoppas att det värsta snart är över.

2010 blir ett strålande år för mig!

Solen skiner över Colombo idag. Ändå är det inte så där tryckande hett som det kan vara här. Enligt BBCs vädersajt kännetecknas vädret i Colombo av ”high discomfort from heat and humidity” i januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober och november. I december däremot är det skillnad: endast ”medium discomfort from heat and humidity”. Min subjektiva bedömning är att decemberväder fortfarande råder trots att januari månad formellt har tagit sin början. Kort sagt: det är bra väder idag, på nyårsdagen.

Både singhalesiskt och tamilskt nyår brukar firas i april (samtidigt). Det nyåret är en väldigt viktig och stor högtid. Bladvändningen mellan december och januari är inte lika viktig. Men årtalet förändras ju då och visst uppmärksammas och firas detta också. Framför allt smälls det en förfärlig massa smällare – och det är inga beskedliga små valborgsmällare. Snarare handlar det om rejäla små bomber. Nyligen har jag dessutom förstått att en del av de nyårstraditioner som jag hittills enbart förknippat med nyåret i april även gäller för nyåret i övergången mellan december och januari.

En bekant sade igår att den viktigaste traditionen för honom vid denna tid på året är att gå i kyrkan på midnattsmässa. En annan viktig tradition, som han nämnde, är det rituella kokandet av mjölk. Det senare är något som också sker vid nyår i april. Mjölken ska koka över – en tydlig symbol för det överflöd man önskar inför det nya året. Min bekante höll med om den beskrivningen, men ville nog se traditionen primärt som något konkret snarare än symboliskt. Anledningen att man kokar mjölk så att det flödar över under nyår är framför allt för att då blir det nya året bra, förklarade han för mig.

Idag, på nyårsdagen, håller affärer öppet några timmar. En annan bekant till mig förklarade att affärerna håller öppet "tillräckligt länge för att alla ska kunna jobba åtminstone lite grann". Det är nämligen lyckosamt för både den enskilde och för arbetsplatsen att ägna sig åt inkomstbringande verksamhet idag. Det man gör idag gäller för hela året. Om man blir arg idag kommer ilska att dominera under året. Och så vidare. Som ni förstår är det väldigt viktigt att ägna sig åt rätt saker idag.

Själv bestämde jag mig denna dag för att göra ett nytt försök att hitta kalenderblad för år 2010 till min filofax. Ända sedan slutet av november har jag då och då sökt igenom bok- och pappershandlar i staden på jakt efter filofaxalmanacka. Hittills utan resultat. Idag gick jag in i första bästa pappershandel. Det var ett mycket litet ställe. Med cirka 15 personer i rummet var affären redan knökfull. Döm om min förvåning när jag denna gång äntligen fick tag i det jag letat efter så länge! När jag betalade kunde jag inte låta bli att kommentera detta: ”Ni skulle bara veta hur länge jag letat efter sådana här filofaxblad", sade jag, "idag har jag verkligen haft tur!” I det ögonblick då jag uttalade ordet ”tur” tänkte jag att mitt ordval ganska säkert innebar mera för mina åhörare än jag själv normalt brukar lägga in i det begreppet. Det tursamma eller det lyckosamma är centrala begrepp i ett traditionellt förhållningssätt kring nyår. Nu strålade femton ansikten mot mig i den lilla pappershandeln. Mannen bakom disken svepte med blicken runt rummet och berättade för mig att samtliga närvarande var affärens egna anställda – med undantag av mig förstås. De hade alla kommit in den dagen för att det hör till traditionen, berättade han (och bringar tur läste jag mellan raderna), och nu ville han uttrycka samtliga anställdas oerhörda glädje över att få mig till kund denna dag. Han sträckte sig glädjestrålande efter en väggalmanacka som jag fick med mig på köpet.

Denna lilla berättelse är naturligtvis en bagatell. Ännu mer av en bagatell var det som hände lite senare under dagen. När jag så småningom skulle ta en tuktuk (en ”trehjuling”) hem föreslog föraren ett bra pris som jag genast accepterade. Det visade sig sedan att föraren hade fått för sig att den adress jag angivit låg närmre än vad som i själva verket var fallet. Han hade gett mig ett alltför bra pris. (Det finns i det närmaste ett sorts fasta priser som alla tuktukförare i staden håller sig till). Men han log och sade att det var hans misstag och att jag givetvis skulle betala det överenskomna priset. Gott nytt år!, hälsade vi varandra innan han puttrade iväg igen.

Solen skiner idag och alla är vänliga och glada. Jag har funnit en sak, som jag länge letat efter och fått ett oväntat bra pris av en tuktukförare. Turen är på min sida. Om människorna här har rätt och årets första dag verkligen indikerar hur resten av året ska bli, så lär mitt år bli ett strålande år! Åtminstone att döma av hur nyårsdagen varit hittills för mig. Dagen är ju inte slut än... PEPPAR, PEPPAR, TA I TRÄ – så som vi rationella och alltid lika ovidskepliga (?!) svenskar brukar säga.