Vägen till Jaffna

I förrgår färdades jag i bil hela vägen från Colombo till Jaffna i norr. Vi startade resan redan kl kvart i fyra på morgonen och var framme efter kl fyra på eftermiddagen. Vägen upp är den berömda riksväg A9. Berömd därför att den de senaste 25 åren mestadels varit stängd p g a kriget.

Första hälften av 1990-talet styrdes Jaffna av LTTE, som där inrättade en egen stat i staten. Efter att ha jagats ut därifrån etablerade de istället en de facto stat i Vanni, ett stort område strax söder om Jaffna. Om Jaffna är slutdestination för A9, så går vägen tvärs igenom Vanni. Det är där som hårda strider stod förra året och förrförra. När lankesiska militärtalesmän för ett år sedan tillkännagav att de nu kontrollerade hela A9, så var det en seger av monumental betydelse. För första gången på 23 år hade de kontroll över hela vägens sträckning. I mars förra året hade man rensat vägen på minor så att den kunde användas till militära transporter. I augusti träffade jag en civil person från Jaffna som fått tillstånd att åka i en passagerarbuss därifrån hela vägen till södra delen av landet. Då erfordrades specialtillstånd, som få fick, och bussen hade militär eskort. ”Det är för att ingen ska kunna kliva av eller på bussen i den avfolkade delen av Vanni”, sade den jag träffade i augusti. Avfolkat var det eftersom hela befolkningen då befann sig i stora läger, som de inte tilläts lämna.

Först strax innan jul öppnades A9 för allmänheten och det går nu väldigt lätt att resa på vägen. Så lätt, att en del människor inte verkar tro att det kommer att hålla. Mer än en har antytt för mig att de tror att restriktioner kommer att återinföras igen efter presidentvalet. Anledningen att jag reste upp till Jaffna på A9 igår har förresten med presidentvalet att göra. Jag är här med ett team av lokala valobservatörer från den lankesiska medborgarorganisationen PAFFREL, People's Action for Free and Fair Elections.

I Vavuniya (där förresten de nyss nämnda lägren finns) stannade vi för en kort rast. Rasten blev dock längre än vi tänkt eftersom ett par personer genast kom fram till vår skåpbil, som är tydligt markerad med PAFFRELs logga och flagg och berättade om ett överfall på ett antal partiaktiva som ägt rum där. Offren höll på att bli omplåstrade på sjukhus och nu tyckte folket som samlades kring oss att vi borde åka till sjukhuset för att dokumentera skadorna. Efter lite om och men lyckades vi sätta dem i kontakt med PAFFRELs representanter i Vavuniya. Vi rapporterade också in de uppgifter vi fått till huvudkontoret i Colombo och berättade att vi bett Vavuniyateamet jobba vidare med dokumentation och verifiering av fallet. De senaste veckorna har vi tyvärr fått uppleva en hel del valrelaterat våld här i landet, och PAFFREL (liksom andra liknande valobservatörsinitiativ) dokumenterar, för statistik och ger ut rapporter och pressmeddelanden om det.

I lägren i Vavuniya bor fortfarande ca 100 000 människor. Sri Lankas regering har fått hård kritik för hur lägren sköttes och framför allt att flyktingar hölls där mot sin vilja. Det borde kallas interneringsläger istället för internflyktingläger, framhöll många. Sedan i december är de i pincip fria att lämna lägren eller stanna kvar där. En del har återvänt till sina hem. Men många har bara hamnat i andra internflyktingläger på andra håll i landet. Andra har helt enkelt flyttat ut ur lägret och satt upp ett tält eller skjul någonstans där det såg ut att finnas fritt utrymme. Från Vavuniya och norrut såg vi spridda tält och skjul av korrugerad plåt, presenning eller helt enkelt återanvända säckar.

I vägspärren i Omanthai var vi tvungna att kliva av bilen och registrera oss. Jag fick lämna ifrån mig pass och intyg från valmyndigheten om att jag fått ackreditering som valobservatör. De glömde faktiskt att be om min ”security clearance” från Försvarsministeriet. (Men den var jag tvungen att visa upp senare, så den kom till användning på resan i alla fall). När LTTE styrde över Vanni låg här dubbla vägspärrar: först regeringssidans och sedan LTTEs.

Vi hade köpt med oss lunchpaket från Vavuniya. En av mina medresenärer berättade att han tidigare alltid brukade äta på en fantastiskt bra restaurang i Kilinochchi (längre norrut): ”enda skönhetsfläcken på den restaurangen var all LTTE-propaganda på väggarna”. Det var LTTE som drev restaurangen och den finns givetvis inte kvar längre. Nu körde vi istället bilen av vägen på en öppen gräsplätt och satte oss ned i gröngräset och åt vår medhavda matsäck. När jag reste mig upp och gick några steg för att ta några foton började chauffören plötsligt gestikulera vilt och varna för minor. Jag tyckte det var ologiskt eftersom vi ju faktiskt kört bilen ut på fältet, men lommade snällt tillbaka till bilen. Längre fram på vår väg fanns tydligt markerade minfält tätt längs med vägen.

Ett par gånger tvingades biltrafiken göra en liten sväng på provisoriska vägar runt en miitärförläggning som byggts upp mitt på gatan så att A9 går rätt igenom den. Det kändes lite speciellt. Jag har ofta väjt för vägarbeten eller djur på vägen, men aldrig för en hel militärförläggning!

Kilinochchi var verkligen en spökstad, precis som folk säger om den. Från vägen såg jag inte ett enda helt hus. Allt låg i ruiner. Vi stannade till vid ett litet fik, som drevs av soldater. Det låg i vad som såg ut att ha varit en affär i en sådan där rad av hopbyggda affärer, öppna ut mot gatan, som är så vanliga här. De flesta saknade tak och i väggarna fanns gapande hål. En person i sällskapet, som varit här förr, såg sig omkring och sade att det var svårt att föreställa sig att detta är Kilinochchi. Det som en gång i tiden var en blomstrande liten stad. ”Ingenting finns kvar av det som var, inte ens ett litet papper som påminner om när detta var ett viktigt administrativt centrum i norr”, fortsatte hon. Men då kunde jag ta fram kameran och visa ett kort jag just tagit inne på toaletten: en liten bit av en tidning eller affisch med en bild på en allvarlig ung gerillasoldat. (Var det ett utslag av soldathumor att jag hittade det just inne på en toalett?)

Vid Elefantpasset, porten till Jaffna, finns ett splitter nytt segermonument. Det var i vägspärren intill den, som jag ombads att visa upp mitt papper från Försvarsministeriet. Med det avklarat kunde vi köra vidare in på den stora halvön i norr. Äntligen i Jaffna!