För en tid sedan var jag på en frisersalong, där det byggdes om. Det skulle bli en särskild herravdelning, sade frisören. ”Herrarna gillar inte att sitta med alla andra”, sade han, ”särskilt inte om herrarna ifråga råkar vara ministrar.” (Det finns gott om ministrar i Sri Lanka: över hundra om man räknar både ministrar och viceministrar). ”Jaha”, sade jag, ”det kan man väl förstå att pampar inte vill bli utstirrade av gemene man när de klipper sig, men borde inte det gälla kvinnliga kändisar också?” Frisören bara skrattade åt min fråga. Jag hade tydligen helt och hållet missuppfattat vad det handlade om. Sanningen är att herrar inte vill bli sedda då de faller till föga för sin fåfänga, förklarade han för mig. "Anledningen är att folk kan tro att de är bögar!" ”Jaha”, sade jag medvetet naivt, ”och det skulle i så fall vara någonting negativt, dårå?” Än en gång drog min frisör på munnen. ”I Sri Lanka är folk tyvärr lite trångsynta”, sade han sedan.
Han kunde ha tillagt att homosexualitet är ett brott i Sri Lanka. Även om lagen mot sodomi aldrig kommit till användning, så bidrar dess blotta existens till att osynliggöra människor. Man kan förstå att det inte är många som vågar leva som öppet homosexuella när de i princip skulle kunna åtalas för det (även om det i praktiken inte brukar ske). Lägg dessutom till folks fördomar så förstår man att HBT-personer inte har det lätt här i landet.
En tid senare träffade jag en flata, som inte är rädd att visa vem hon är. Hon sade att hon hör till en välutbildad och privilegierad klass och att det innebär att hon kan leva mera öppet än de medsystrar som har lägre social status. Men nu tycker hon att öppenheten blivit svårare och orsaken till det är intressant nog den singhalesiska nationalismen. Denna har fått ett extra uppsving efter krigsslutet i maj förra året och enligt dess nationalistiska retorik är homosexualitet något som importerats från den korrumperade västvärlden.
Ironin över alla ironier är att Sri Lankas sodomilag är en gammal kvarleva från den västerländska kolonialismen. Det är britterna som har lämnat en sådan lag efter sig (här liksom i ett otal andra länder i världen). Olika sexuella läggningar har naturligtvis funnits på ön så länge det har funnits människor här och är således ett inhemskt arv. Därför gjorde jag även i detta samtal ett av mina karaktäristiskt naiva inlägg: ”Finns det inte förutsättningar här för en kraftfull kampanj om vad kärlek till landet och kärlek till varandra egentligen borde innebära? Och kunde man inte i logikens namn mobilisera stöd just från nationalisterna mot sodomilagen såsom en förlegad kvarleva av västerländsk kolonialism?”försökte jag. Hon bara skrattade och sade att Sri Lanka nog inte är moget för en sådan kampanj än. ”Vi måste börja försiktigt”, sade hon sedan med allvar i rösten.
Sedan tillade hon att det som ger henne hopp är att Nepal och Indien nyligen visat vägen. I Nepal kan man numera få officiellt erkännande som tillhörande ”det tredje könet” om man anser själv att man inte ska klassas som vare sig man eller kvinna på sitt ID-kort. Landet förväntas bli det första landet i Sydasien som tillerkänner lika rättigheter och skydd mot diskriminering för homosexuella, bisexuella och transpersoner enligt den grundlag som ännu inte trätt i kraft. Och i det väldiga grannlandet Indien kom Högsta Domstolen förra sommaren fram till att den indiska versionen av britternas gamla sodomilag inte är tillämplig när det gäller sex mellan vuxna människor som samtycker till det.
Det våras så smått för HBT-rättigheter i Sydasien! Så småningom ska väl även folk i Sri Lanka inse detta och resa sig mot homofobin. Hoppas jag.
