Det var som med den berömda Madeleinekakan hos Marcel Proust. Så fort jag bet av en liten bit av kakan fördes jag bakåt i tiden och satt plötsligt på köksbänken hos mormor och morfar. Solen strilade in genom fönstret, men bänken kändes ändå sval mot mina bara lår. Det var sommarlov. Kanske var jag nio år gammal. Kanske femton. Det spelar ingen roll. Under min uppväxt återvände jag ofta till det där köket.
I skåpet under köksbänken fanns mormors kakburk. Egentligen var det inte en enda burk utan tre, staplade på varandra: en orange, en mintgrön och en gräddgul. Överst fanns schackrutor, i mellanburken fanns chokladsnittar och längst ned fanns favoritkakorna: drömmarna. Det var en sådan småkaka, en alldeles äkta dröm, som jag nu blev bjuden på. Och den som hade sträckt fram brickan med kakorna mot mig var en pojke på kanske femton år.
Tonårspojken med drömmarna hade tidigare tjänstgjort som gerillasoldat vid krigsfronten. Framför mig, i en halvcirkel, satt andra före detta barnsoldater. Här var sandigt och hett. Inte ens i trädets skugga fanns det någon svalka. Min ”flash-back” till min egen trygga barndom och det svala köket på Ängsåsvägen kändes absurd i sammanhanget.
Jag bad ungdomarna, en och en, att berätta vad de tyckte var bäst med livet på rehabiliteringscentret för demobiliserade barnsoldater. Svaren varierade: bollsporterna, snickarutbildningen, kamratskapet, engelskalektionerna... Men han som helt nyligen kommit från fronten räknade till tre på sina fingrar medan han sade: ”Det bästa med det här stället är maten att äta, vattnet att dricka och vattnet att tvätta sig med. Dessa tre saker är bäst”. En nästan övertydlig illustration av Maslow's behovstrappa! Om några månader kommer han säkert svara som de andra. Då kommer bollspelen att vara roligast. Eller favoritämnet i plugget. Att få äta, dricka och tvätta sig kommer han förhoppningsvis så småningom att upphöra att betrakta som något anmärkningsvärt och fantastiskt.
Alla hade de liknande historier att berätta. De flesta tvingades med i gerillan med våld. Någon enstaka sade sig ha gått med frivilligt. Efter tre månaders utbildning i främst skytte och vapenvård blev de tilldelade nya namn och en cyanidkapsel att bära i ett snöre runt halsen. Med hjälp av kapseln skulle de ta livet av sig hellre än att falla i fiendens händer. Flickorna fick det långa håret avklippt. En flicka med kort hår skulle lätt kännas igen såsom gerillasoldat och visste därför att hon förmodligen inte skulle bli långlivad om hon försökte fly. (Tjejerna skrattade gott åt min korta frisyr. Om det inte var för min hudfärg skulle jag se ut som en gerillasoldat, tyckte de).
Att få ett nytt namn var väldigt betydelsefullt, fick jag veta. Med ett nytt namn kan man göra nya saker – även sådant som man absolut aldrig någonsin skulle ha mage att göra i det liv man tidigare levt. En tjej sade att det nya namnet hjälpte henne att göra sig av med sin hemlängtan. När hon inte längre lystrade till det namn hon fått av mamma och pappa slapp hon att tänka på dem så ofta. Hon behövde dem inte längre. De hörde till hennes förra liv. Nu var hon en annan person. Den nya personen, hon med det nya namnet, behövde ingen mamma och pappa.
Senare ställde jag den smått obligatoriska frågan till barn och ungdom. Frågan om vad de vill ägna sig åt i framtiden. Och de delade villigt med sig av sina framtidsdrömmar. Ett par killar ville bli snickare. En tjej ville bli sömmerska. En annan ville bli lärare. Ytterligare någon sade först att hon ville bli doktor, men skrattade sedan bort den idén. Många ville söka jobb i Mellanöstern. Vilket jobb som helst, sade de, bara det var förenat med en biljett till ett land långt borta.
Allt detta var jag med om i slutet av maj i år i en absurd värld där en femtonåring kan ha två års stridserfarenhet och en nittonåring vara gammal krigsveteran. Drömmen, min madeleinekaka, förstärkte bara den känsla av overklighet och surrealism, som redan fanns där. Jag vet ju att dessa ungdomar inte bara varit med om hemska saker utan även många gånger själva gjort sig skyldiga till förfärliga ting. Samtidigt är de som helt vanliga kids. Det är svårt att ta in och begripa.
