En het önskan om en värld fri från påtvingade försvinnanden

Min vän har konverterat från en religion till en annan. Jag har särskilt fäst mig vid hans motivering: ”I den tradition som jag växte upp med bad vi till Gud när vi önskade något för egen del. Jag bytte religion när jag fann en gemenskap där vi främst ber för andra än för oss själva.”

Samme vän har varit med och bildat en liten informell grupp som i all enkelhet ordnar tysta vandringar från buddhisttempel till hindutempel, kyrka och moské till åminnelse av människor som har försvunnit. Sedan krig och väpnat uppror bröt ut i Sri Lanka på 1980-talet har tiotusentals människor blivit bortförda och försvunnit. Efter en ny våg av försvinnanden under 2006 och 2007 företog Human Rights Watch en undersökning vars slutsats var att allt tydde på att Sri Lankas militär och polis låg bakom en klar majoritet av fallen. Rapporten pekade också ut paramilitära grupper såsom skyldiga. I andra fall ansågs LTTE ligga bakom bortföranden och försvinnanden.

Till de tysta vandringarna, som min vän är med och anordnar, har anhöriga till försvunna slutit upp. Religiösa ledare har lett böner. Tempel och kyrkor har bjudit vandrarna på mat. Men min vän är besviken. ”Visst är det bra att familjerna till de försvunna kommer, men det som jag helst skulle vilja se är att alla de andra också börjar bry sig. Vår grupps främsta mål är att få människor att se påtvingade försvinnanden som en fråga som berör alla som bor här, inte bara de som själva drabbats av försvinnanden i familjen. För hur kan vi som bor här år från år stå ut med att leva i ett samhälle där människor tillåts att bara försvinna?”

Imorgon, den 23 december, blir en glädjens dag för mig och säkert också för min vän. Då träder nämligen konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden i kraft. Sri Lanka har inte skrivit under konventionen. Men konventionsstaterna blir skyldiga att följa upp förbudet mot påtvingade försvinnanden i sina lagar och rättssystem. En kommitté kommer att bildas som har till uppgift att övervaka hur konventionen efterlevs. Kampen mot påtvingade försvinnanden får därmed ett nytt och kraftfullare globalt instrument att använda sig av.

Fler stater än de tjugo som nu ratificerat konventionen borde göra det. Trycket borde öka på de stater som ännu inte skrivit under. Och fler länder borde ge kommittén som ska övervaka konventionens efterlevnad rätten att ta emot och behandla klagomål från enskilda människor. För att detta ska ske krävs att människor runt om i världen sluter upp och engagerar sig för att förebygga, förhindra och kräva undersökningar av fall av försvinnanden och, inte minst, kräva rätten till sanning och upprättelse för anhöriga till offren.

När människor förs bort för att aldrig mera återvända och anhöriga tvingas leva resten av sina liv i ovisshet om vad som hänt – och när detta får pågå år efter år utan att någon ställs till svars för det – så är det en djup kränkning av människovärdet. Vad säger det om det samhälle och den värld där vi lever? Kan du och jag år från år stå ut med att leva i en värld där människor tillåts att bara försvinna?

Med den konvention som träder i kraft dagen innan julafton detta år säger världen tydligare ifrån om att påtvingade försvinnanden är något som angår oss alla. Därför tänker jag glädja mig åt konventionen tillsammans med allt annat att glädja sig åt denna jul. In i julfirandet kommer jag också att ha med mig min väns vision om en gemenskap där man ber mer för andra än för sig själv och ett samhälle där varje medmänniskas fundamentala fri- och rättigheter är något som berör alla.

Vallfartsort och fredszon

Innan jag visste särskilt mycket alls om Sri Lanka och långt innan jag hade en aning om att jag skulle komma att bo här en dag, hade jag hört talas om helgedomen i Madhu. Häromdagen – äntligen – fick jag tillfälle att vallfärda dit.

För många år sedan arbetade jag nära ett internationellt projekt som gick ut på att dokumentera exempel på aktivt upprätthållande av fredade zoner undan krig. Ett av fallstudierna i projektet handlade om Madhu i Sri Lanka, som framför allt från 1990 och framåt kom att bli tillflyktsort för krigsflyktingar. Det fanns en informell överenskommelse från krigförande parter att respektera platsen som vapen- och krigsfri zon – en överenskommelse som skulle gälla oavsett vem som för tillfället hade kontroll över området runtomkring Madhu (vilket under större delen av tiden var LTTE och endast under kortare perioder regeringstrupper).

Det första jag ser när jag stiger in i kyrkan är, som sig bör, madonnan av Mantai som tronar ovanför altaret. Madonnan fördes till Madhu av katoliker som ville rädda både sig själva och henne undan religionsförföljelsen i mitten av 1600-talet. Efter en period av portugisisk kolonisering av ön hade holländare nu tillvällat sig kontroll över kustregionerna (inlandet skulle inte komma att koloniseras förrän senare, under britterna). De reformerta holländarna hade vid det här laget - med tydlig koppling till sina koloniala ambitioner - förstört ett antal katolska kyrkor, huggit sönder madonnastatyer och dessutom utfärdat dödsstraff på att härbärgera katolska präster. Det var för att undkomma denna förstörelse och förföljelse som madonnan av Mantai kom till Madhu. Madonnan kom alltså själv hit såsom en flykting en gång i tiden.

Med tiden blev madonnan av Mantai, som anses besitta särskilda helande krafter, huvudanledning till att hundratals människor vallfärdar till Madhu varje år. Därmed har hon lyckats ena inte endast kristna av olika slag. Till Madhu vallfärdar sedan länge människor av alla religiösa och etniska tillhörigheter i Sri Lanka: buddhister, hinduer, muslimer och kristna. År 2001, då fredssamtal och vapenvila stod för dörren, var Madonnan av Mantai ute på ”pilgrimsresa för fred”, en sorts turné i landet, och drog då till sig stora skaror överallt dit hon kom.

Jag ser mig omkring. I kyrkan i Madhu saknas kyrkbänkar nästan helt och hållet. Skorna har vi alla tagit av oss innan vi gick in i kyrkorummet, precis som man gör i templen. Kring en pelare har några ungdomar samlats. De leds i bön av en knäböjande jeansklädd tjej. På andra håll sitter andra klungor av människor. Många ber högt och gemensamt. Men en medelålders man knäfaller ensam längst ned vid ingången. Sedan börjar han gå på sina bara knän hela mittgången fram, långsamt och till rytmen av sin outtalade bön (rytmen ger sig tillkänna i hans användande av radband och enstaka läpprörelser).

Längst bak i kyrkan finns något som mest ser ut som en osådd rabatt. En gammal kvinna med grå hårknut, vacker klarröd sari och stora nässmycken får hjälp av en ung man att ösa jord i en liten grön plastpåse (en sådan som man brukar lägga grönsaker i när man handlar). I Madhu har själva jorden en helande kraft och vid de stora högtiderna, när många pilgrimer flockas hit, måste ny jord fyllas på flera gånger om dagen. En del sätter jordens undergörande kraft i samband med en annan av Madhus alla sällsamheter: kobrorna, som trivs och frodas i djungelvegetationen runtomkring det lilla kyrkoområdet, har här förlorat sin förmåga att skada människor. (Lite vanvördigt tänker jag att det hade varit praktiskt om även myggorna förlorat sin förmåga att sprida sjukdom och död. Istället har jag blivit varnad för att det ska finnas mycket dengue och även mycket malaria här).

Madhus ställning som fredszon var inte lätt att upprätthålla. Det krävdes ständiga diplomatiska åtgärder och utryckningar för att det skulle fungera. Att det handlar om en gudstjänstlokal innebär att det ska vara skyddat från attacker enligt internationell humanitär rätt, men det finns ett flertal exempel på att religiösa helgedomar har attackerats i Sri Lanka. Enligt det ovan nämnda fallstudiet av Madhu var det kyrkans speciella historia som pilgrimsort för breda folklager i landet i kombination med internationell närvaro som ledde till att Madhu effektivt kunde fungera som fredad zon och tillflykt för oräkneligt antal människor under många år. Från år 1990 (till 2002) hade kyrkan nämligen ett unikt samarbete med UNHCR, som fanns på plats med ett öppet biståndscenter i Madhu.

Trots detta extra starka skydd i form av eget renommé och internationell närvaro blev ändå även Madhu till slut ett exempel på en helgedom som beskjutits i kriget. Den 20 november 1999, då tusentals människor sökt sin tillflykt till kyrkan och dess omedelbara närhet och det pågick strider mellan lankesisk armé och LTTE i området utanför, så utsattes Madhu för sex vändor granateld. När taket till kyrkans annex penetrerades dog 38 människor. Alla var civila. Många var barn. Att ingen av parterna hade råd rent politiskt att ses som den som attackerar ett sådant ställe som Madhu – något som ditintills bidragit till att freda området – yttrade sig nu i att båda tog avstånd från det inträffade och pekade ut den andre såsom skyldig part.

När jag kommer ut ur kyrkan tar två kvinnor kontakt med mig. Den ena av dem berättar att hon är här för andra gången. Första gången hon gjorde denna pilgrimsresa var 2007. På den tiden var man tvungen att lämna ifrån sig ID eller körkort i en vägspärr som LTTE upprättat vid infarten till Madhu, berättar hon. LTTE behöll dessa handlingar och återlämnade dem först när personen ifråga passerade förbi igen på sin väg hem. När jag hör henne berätta om detta tänker jag i mitt stilla sinne på hur jag själv alldeles nyss lämnade över mitt pass till soldater i en militär vägspärr vid sista avfarten till Madhu. Jag fick visserligen tillbaka passet inom en kvart och kunde sedan fortsätta min väg, men jag fick också med mig stränga förmaningar om att endast gå i kyrkan. Soldaten talade singhalesiska, så jag förstod det inte själv då, men enligt mitt ressällskap hade han sagt att det under inga villkor var tillåtet för utlänningen att gå in bland huslängorna där Madhus inneboende gäster bor.

Om Madhus ställning som fredszon alltid var problematisk och man inte lyckades avvärja attacken 1999, så lyckades man ändå under lång tid fungera som fristad som skulle hållas utanför kriget. Två av de regler som man lyckades genomdriva under den här tiden var att inga vapen tolererades inne på kyrkans område och inte heller soldater i uniform – vare sig dessa tillhörde armén eller LTTE. Därför blev jag besviken när jag såg många uniformerade soldater och militärpoliser inne på kyrkans område vid mitt besök. Men den stora skylten, där det står att vapen inte får tas med in, verkar i alla fall respekteras. Även om soldaterna var uniformerade så var de, så vitt jag kunde se, obeväpnade. Det i sig är en ovanlig syn.

Madhu har blivit känd som fredszon och fredskyrka. Fredskyrka kan man vara på många olika sätt. Jag tycker att Madhu kan tjäna som inspiration på tre punkter:

1.Ett tydligt NEJ till vapen och en påminnelse om hur konkret ett sådant ställningstagande är (såsom vapenhusen i gamla kyrkor där man bokstavligt talat ska lämna ifrån sig alla eventuella vapen innan man går in i kyrkan).
2.En fristad för människor på flykt och under hot – med användande av internationell preventiv närvaro när det behövts och gjort nytta
3.Trygg förankring i den egna traditionen förenad med en radikal och chosefri öppenhet gentemot människor av annan tro.