En het önskan om en värld fri från påtvingade försvinnanden

Min vän har konverterat från en religion till en annan. Jag har särskilt fäst mig vid hans motivering: ”I den tradition som jag växte upp med bad vi till Gud när vi önskade något för egen del. Jag bytte religion när jag fann en gemenskap där vi främst ber för andra än för oss själva.”

Samme vän har varit med och bildat en liten informell grupp som i all enkelhet ordnar tysta vandringar från buddhisttempel till hindutempel, kyrka och moské till åminnelse av människor som har försvunnit. Sedan krig och väpnat uppror bröt ut i Sri Lanka på 1980-talet har tiotusentals människor blivit bortförda och försvunnit. Efter en ny våg av försvinnanden under 2006 och 2007 företog Human Rights Watch en undersökning vars slutsats var att allt tydde på att Sri Lankas militär och polis låg bakom en klar majoritet av fallen. Rapporten pekade också ut paramilitära grupper såsom skyldiga. I andra fall ansågs LTTE ligga bakom bortföranden och försvinnanden.

Till de tysta vandringarna, som min vän är med och anordnar, har anhöriga till försvunna slutit upp. Religiösa ledare har lett böner. Tempel och kyrkor har bjudit vandrarna på mat. Men min vän är besviken. ”Visst är det bra att familjerna till de försvunna kommer, men det som jag helst skulle vilja se är att alla de andra också börjar bry sig. Vår grupps främsta mål är att få människor att se påtvingade försvinnanden som en fråga som berör alla som bor här, inte bara de som själva drabbats av försvinnanden i familjen. För hur kan vi som bor här år från år stå ut med att leva i ett samhälle där människor tillåts att bara försvinna?”

Imorgon, den 23 december, blir en glädjens dag för mig och säkert också för min vän. Då träder nämligen konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden i kraft. Sri Lanka har inte skrivit under konventionen. Men konventionsstaterna blir skyldiga att följa upp förbudet mot påtvingade försvinnanden i sina lagar och rättssystem. En kommitté kommer att bildas som har till uppgift att övervaka hur konventionen efterlevs. Kampen mot påtvingade försvinnanden får därmed ett nytt och kraftfullare globalt instrument att använda sig av.

Fler stater än de tjugo som nu ratificerat konventionen borde göra det. Trycket borde öka på de stater som ännu inte skrivit under. Och fler länder borde ge kommittén som ska övervaka konventionens efterlevnad rätten att ta emot och behandla klagomål från enskilda människor. För att detta ska ske krävs att människor runt om i världen sluter upp och engagerar sig för att förebygga, förhindra och kräva undersökningar av fall av försvinnanden och, inte minst, kräva rätten till sanning och upprättelse för anhöriga till offren.

När människor förs bort för att aldrig mera återvända och anhöriga tvingas leva resten av sina liv i ovisshet om vad som hänt – och när detta får pågå år efter år utan att någon ställs till svars för det – så är det en djup kränkning av människovärdet. Vad säger det om det samhälle och den värld där vi lever? Kan du och jag år från år stå ut med att leva i en värld där människor tillåts att bara försvinna?

Med den konvention som träder i kraft dagen innan julafton detta år säger världen tydligare ifrån om att påtvingade försvinnanden är något som angår oss alla. Därför tänker jag glädja mig åt konventionen tillsammans med allt annat att glädja sig åt denna jul. In i julfirandet kommer jag också att ha med mig min väns vision om en gemenskap där man ber mer för andra än för sig själv och ett samhälle där varje medmänniskas fundamentala fri- och rättigheter är något som berör alla.