Upprensningsaktioner och undantagslagar

Igår kom jag hem från en resa till Ampara- och Batticaloadistrikten i den östra provinsen. Första kvällen, då jag övernattade i ett utbildningscenter vid kusten, hörde jag rykten om militär aktivitet längre inåt landet. Senare stod det att läsa i tidningen att kommandosoldater framåt morgonen hade lyckats jaga rätt på och döda elva personer, tamilska tigrar, i ett djungelområde som hör till Batticaloa.


Detta kanske förvånar en och annan som har hört att Sri Lankas armé utropat seger över de tamilska tigrarna för snart två veckor sedan och att de tamilska tigrarna rapporteras ha lagt ned sina vapen. Men aktioner av det här slaget pågår fortfarande. I tisdags gjorde regeringen också klart att undantagslagarna och den särskilda antiterrorismlagen ska vara kvar till dess att säkerhetsläget medger att de successivt kan dras tillbaka.


Innan jag kunde resa tillbaka till Colombo igår skaffade jag det särskilda utresetillstånd, som man alltid måste ha och som införskaffas samma dag som avresa (tillståndet gäller endast den dagen). Vid ett par vägspärrar kontrollerades tillståndet och vid den sista vägspärren i området genomsöktes bilen. Allt bagage öppnades och gicks igenom. Motorhuven öppnades också så att det gick att verifiera att inte endast fordonets registreringsskylt utan även numret på motorn stämde med det som angivits på tillståndet.


Landskapet och husen såg ungefär likadana ut på båda sidor om vägspärren. Det mesta var likadant. Men en sak förändrades mycket påtagligt så fort jag kom över till den andra sidan om den stora vägspärren: det tätnade mellan de singhalesiska flaggorna. Många av de flaggor som kom upp förra veckan finns nämligen fortfarande kvar. De flaggorna talar i bästa fall om en förhoppning om att kriget är slut, i sämre fall om triumfalism gentemot de besegrade tamilska tigrarna – i sämsta fall utsträckt till att gälla tamiler i allmänhet.


Det är mycket tal om fred i dessa dagar. Om det verkligen är fred man vill ha måste det till rejäla och reella förändringar på marken. Utan fördröjning. Det finns mycket kvar att göra om man vill slå in på vägen till fred.

Nu firas det i Colombo!

Var och varannan bil eller tuktuk, som kör förbi på gatan utanför, pryds med den lankesiska flaggan. Då och då kör tutande, skrikande, ungdomar förbi. Ibland kommer de på öppna lastbilsflak, ungefär som nybakade studenter i Sverige. Vid 23-tiden igår stötte jag på ett gäng alldeles utanför mitt hus. De underhöll sig själva med trummor och trumpeter och dansade vilt på gatan.

Jag förstår att många är glada. Sammandrabbningarna som pågått så länge – i det senaste intensiva skedet sedan förra sommaren – har resulterat i många stupade på båda sidor. Exakt hur många är det fortfarande ingen som vet. Och nu ser man ett slut på den typen av intensiv krigföring. Det är klart att det finns en glädje och en lättnad i det!

Å andra sidan är jag rädd att det finns en farlig underström av triumfalism, skadeglädje och vilja att ge igen. Varför samlades annars något/ några (uppgifterna går isär) tusental personer utanför brittiska högkommissariatet häromdagen, slog sönder fönsterrutor och brände dockor föreställande brittiske utrikesministern David Milliband (en av dem som Carl Bildt skulle ha rest tillsammans med till Sri Lanka om den resan blivit av för hans del). Milliband har riktat kritik mot den sri lankesiska regeringen och det var därför en uppretad och segerrusig folkmassa samlades utanför kommissionen. Toleranströskeln för kritik är väldigt låg. I måndags träffade jag en välkänd krönikör och fredsvän, en av de få som öppet vågat rikta kritik mot regeringen såväl som LTTE för övervåld i samband med krigföringen. Han berättade att han, som brukar sitta i framsätet, nu satte sig i baksätet i bilen och försökte göra sig så liten som möjligt av rädsla för att den segerrusiga folkmassan skulle få syn på honom och kanske ta till våld.

Sedan kan man naturligtvis undra hur människor över huvud taget klarar av att jubla när den seger de firar har skett till ett så fruktansvärt högt pris. Den humanitära krisen pågår ju fortfarande. Så sent som i går uppskattade FN att 220 000 internflyktingar nu befinner sig i de läger som upprättats för dem, men att ytterligare 40 000 – 60 000 människor var på väg dit. Så många tusentals människor har gång på gång tvingats fly vidare in i en ständigt krympande zon, där de beskjutits från två håll. Så många har dött. Så många är skadade. Allt detta är ett kollektivt trauma som kommer att kasta sin skugga över utvecklingen för lång tid framöver.

Det som sker nu i Sri Lanka är sannerligen historiskt, men erfarenheten och tolkningarna av de händelser som ledde hit går isär. Det är med andra ord en erfarenhet som splittrar, snarare än enar – de braskande tidningsrubrikerna om landets enande till trots. Det är sant att ytterst få sörjer LTTE, som ju har ägnat sig åt tvångsrekryteringar, tuffa beskattningar och grovt våld mot och dödande av civila. Men det hindrar inte att det finns ett stort avstånd och splittring mellan folk här i landet i synen på vad som har hänt och att det befäster konfliktens skiljelinjer. Det finns mycket att göra om man vill slå in på vägen till fred.

Och så över till något HELT annat

I förrgår morse när jag vaknade kände jag en obehaglig lukt. Förstrött antog jag att det kom utanför huset och gick in i badrummet. En liten maskliknande varelse låg där mitt på golvet och kröp. Med en bit toalettpapper tog jag upp den och spolade ned den i toaletten. Det var då jag såg det: likadana larver låg och kröp precis överallt längs väggarna. Jag var omringad. Och den obehagliga lukten verkade komma från dem! Äcklad insåg jag att det var likmaskar som ätit sig dästa och tunga av ruttnande, stinkande, kött. Bekräftelsen kom när jag sedan öppnade dörren till gästrummet: likstanken slog emot mig som en rejäl örfil, en sådan som man ryggar tillbaka för.

Min första tanke förvånade mig: någon måste ha kastat en förbannelse över mig. Det går nämligen till på det sättet i Sri Lanka, har jag hört. Någon kastar en död höna över muren till grannens trädgård, som sedan drabbas av olycka efter olycka. Jag rös, om det var av själva stanken eller ett plötsligt och för mig helt okaraktäristiskt anfall av vidskepelse låter jag vara osagt.

Kamala, min hyresvärds städerska, ryggade tillbaka med ett uttryck av ren och skär fasa när jag visade henne hur det stod till i min lägenhet. Detta skedde efter att jag först med kroppspråk försökt att berätta för henne om likmaskar och stank, medan hon bara stod och log. Nu när hon med egna sinnen kunde konstatera hur det var fatt blev det fart på henne och hon lyckades plötsligt sätta ihop hela tre engelska ord på raken: get help NOW. Och så försvann hon.

Osäker på om hon menade att hon skulle skaffa hjälp eller om hon uppmanat mig att göra det, ringde jag till min hyresvärd för femtioelfte gången den morgonen och denna gång svarade han. Jodå, han kände nu till vad som hänt och två karlar var på väg (välsignade Kamala!)
Jag hade förväntat mig något i stil med Ghostbusters. På mitt köksbord ligger nämligen en färgglad brsochyr från en termitutrotarfirma, vars personal fotograferats snett nedifrån i krigarposer, iförda full stridsmundering. (Jag har tidigare under våren hemsökts av termiter, som tuggat i sig mina köksskåp inifrån till dess att innanmätet förvandlats till en hög sågspån på golvet. Men det är en annan historia). Ghostbusters kom inte denna gång. Men så småningom dök Helan och Halvan upp.

Helan hade i uppgift att leda och fördela arbetet, Halvan utförde det. Båda tillbringade en lång stund i mitt stinkande gästrum. Jag gjorde misstaget att förmoda att de undersökte det. Sedan hämtade Halvan en stege och tog sig upp i utrymmet mellan inner- och yttertak. Det tog inte någon lång stund förrän han där lyckades lokalisera en ruttnande råtta, som med ett skickligt kast förpassades till en obebyggd tomt, granntomten, där den får ruttna vidare i frid.
Därefter sade Helan att Halvan kunde städa badrummet, ett förslag som jag genast tackade ja till. När de båda herrarna gick var badrummet duktigt besprutat med vatten och klorin och varenda larv upplockad från golvet.

Men den kvällen fortsatte jag att plocka likmaskar från golvet i mitt badrum. Jag plockade upp tills det var alldeles rent på golvet innan jag gick och lade mig. Dagen därpå, som råkade vara en nyutlyst helgdag, tänkte jag passa på att städa ur ordentligt. Skönt att få riktigt rent igen.
Men på toa den morgonen droppar likmaskar ned på mig från ovan...! När jag tittar upp ser jag att lampskärmen är till brädden fylld av dessa krälande, stinkande varelser. Och när jag öppnar gästrumsdörren för att städa ur där märker jag att liklukten ligger kvar lika kväljande som någonsin. Jag tittar under gästsängen. Där ligger en död ekorre.
Min första slutsats måste ha varit den riktiga: jag hemsöks. Detta är en förbannelse, helt klart.

Tänk att jag, av alla människor, kan komma till denna slutsats. Det kunde man aldrig tro! Men även om jag inte är vidskepligt lagd (jag lovar!), så är jag kulturellt belastad åt det hållet. Tanken som sådan är knappasts främmande för en kulla, bördig från Siljansnäs, där närmaste granne till sommarstugan läste förbannelser över folk med liknande – fast värre – metoder.