I förrgår morse när jag vaknade kände jag en obehaglig lukt. Förstrött antog jag att det kom utanför huset och gick in i badrummet. En liten maskliknande varelse låg där mitt på golvet och kröp. Med en bit toalettpapper tog jag upp den och spolade ned den i toaletten. Det var då jag såg det: likadana larver låg och kröp precis överallt längs väggarna. Jag var omringad. Och den obehagliga lukten verkade komma från dem! Äcklad insåg jag att det var likmaskar som ätit sig dästa och tunga av ruttnande, stinkande, kött. Bekräftelsen kom när jag sedan öppnade dörren till gästrummet: likstanken slog emot mig som en rejäl örfil, en sådan som man ryggar tillbaka för.
Min första tanke förvånade mig: någon måste ha kastat en förbannelse över mig. Det går nämligen till på det sättet i Sri Lanka, har jag hört. Någon kastar en död höna över muren till grannens trädgård, som sedan drabbas av olycka efter olycka. Jag rös, om det var av själva stanken eller ett plötsligt och för mig helt okaraktäristiskt anfall av vidskepelse låter jag vara osagt.
Kamala, min hyresvärds städerska, ryggade tillbaka med ett uttryck av ren och skär fasa när jag visade henne hur det stod till i min lägenhet. Detta skedde efter att jag först med kroppspråk försökt att berätta för henne om likmaskar och stank, medan hon bara stod och log. Nu när hon med egna sinnen kunde konstatera hur det var fatt blev det fart på henne och hon lyckades plötsligt sätta ihop hela tre engelska ord på raken: get help NOW. Och så försvann hon.
Osäker på om hon menade att hon skulle skaffa hjälp eller om hon uppmanat mig att göra det, ringde jag till min hyresvärd för femtioelfte gången den morgonen och denna gång svarade han. Jodå, han kände nu till vad som hänt och två karlar var på väg (välsignade Kamala!)
Jag hade förväntat mig något i stil med Ghostbusters. På mitt köksbord ligger nämligen en färgglad brsochyr från en termitutrotarfirma, vars personal fotograferats snett nedifrån i krigarposer, iförda full stridsmundering. (Jag har tidigare under våren hemsökts av termiter, som tuggat i sig mina köksskåp inifrån till dess att innanmätet förvandlats till en hög sågspån på golvet. Men det är en annan historia). Ghostbusters kom inte denna gång. Men så småningom dök Helan och Halvan upp.
Helan hade i uppgift att leda och fördela arbetet, Halvan utförde det. Båda tillbringade en lång stund i mitt stinkande gästrum. Jag gjorde misstaget att förmoda att de undersökte det. Sedan hämtade Halvan en stege och tog sig upp i utrymmet mellan inner- och yttertak. Det tog inte någon lång stund förrän han där lyckades lokalisera en ruttnande råtta, som med ett skickligt kast förpassades till en obebyggd tomt, granntomten, där den får ruttna vidare i frid.
Därefter sade Helan att Halvan kunde städa badrummet, ett förslag som jag genast tackade ja till. När de båda herrarna gick var badrummet duktigt besprutat med vatten och klorin och varenda larv upplockad från golvet.
Men den kvällen fortsatte jag att plocka likmaskar från golvet i mitt badrum. Jag plockade upp tills det var alldeles rent på golvet innan jag gick och lade mig. Dagen därpå, som råkade vara en nyutlyst helgdag, tänkte jag passa på att städa ur ordentligt. Skönt att få riktigt rent igen.
Men på toa den morgonen droppar likmaskar ned på mig från ovan...! När jag tittar upp ser jag att lampskärmen är till brädden fylld av dessa krälande, stinkande varelser. Och när jag öppnar gästrumsdörren för att städa ur där märker jag att liklukten ligger kvar lika kväljande som någonsin. Jag tittar under gästsängen. Där ligger en död ekorre.
Min första slutsats måste ha varit den riktiga: jag hemsöks. Detta är en förbannelse, helt klart.
Tänk att jag, av alla människor, kan komma till denna slutsats. Det kunde man aldrig tro! Men även om jag inte är vidskepligt lagd (jag lovar!), så är jag kulturellt belastad åt det hållet. Tanken som sådan är knappasts främmande för en kulla, bördig från Siljansnäs, där närmaste granne till sommarstugan läste förbannelser över folk med liknande – fast värre – metoder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar