Till minne av en modig man

Torsdagen den 8 januari mördades chefredaktören för Sunday leader, Lasantha Wickramatunga, på öppen gata här i Colombo. Ett par män på motorcyklar stoppade hans bil, slog sönder bilrutan och satte ett skott i tinningen på honom. Sedan åkte de bara därifrån och ingen har gripits för mordet. Detta skedde mitt på blanka förmiddagen, mitt i folkvimlet på gatan, mitt i en stad som vimlar av soldater, poliser och vakter.

I sin starka och gripande ledare, som publicerades posthumt, skriver Lasantha att han vet att han förr eller senare kommer att dödas. För sin orädda journalistik har han utsatts för många hot. Två gånger tidigare har han attackerats och hans hus har sprejats med kulor från ett maskingevär. I ledaren skriver han att det aldrig blev någon ordentlig polisutredning kring dessa händelser och att han har anledning att tro att det är regimen som ligger bakom dem. "När jag till slut dödas, kommer det att vara regeringen som dödar mig", skriver han.

Det utpekandet behövdes inte för att många genast skulle fatta misstankar åt det hållet. Presidenten å sin sida nekar till anklagelserna och hävdar att någon form av "konspiration" ligger bakom mordet.

Hur kommer det sig att en man som gång på gång hotas till livet för sitt arbete fortsätter att jobba på och fortsätter att ta risker? I sin posthuma ledare tar Lasantha själv upp den frågan. Hans svar är att någon måste tala för dem som för tillfället inte har möjlighet att tala själva, "vare sig de är etniska minoriteter, de missgynnade eller de förföljda". Som ledstjärna och inspiration lyfter han fram teologen Martin Niemöller. Titeln på ledaren, "And then they came for me", är en anspelning på Niemöllers berömda dikt, skriven i koncentrationsläger. (Om du inte kommer ihåg den, så sök rätt på Lasanthas ledare på http://www.thesundayleader.lk/ och läs den där. Förresten: sök rätt på ledaren och läs den ändå!! Den är klart läsvärd).

Tusentals människor slöt upp till Lasanthas begravning som blev till en mäktig manifestation. Flera demonstrationer har också hållits. I förrgår kväll var jag med då människor - de flesta aktiva i olika organisationer i det civila samhället - samlades till en tyst och värdig ceremoni till minne av Lasantha Wickramatunga, en vecka efter mordet. Med svarta bindlar kring armen eller symboliskt knutna som munkavle stod vi på en refug mitt i gatan och såg bilarna passera förbi. Stearinljus skickades runt och elden spreds från person till person. Medan mörkret föll satte vi våra ljus framför en bild av den mördade chefredaktören. Några hade tårar i ögonen. Sorgen gick inte att ta miste på.

Det finns en oro för ytterligare försämringar av säkerheten och yttrandefriheten här i landet. Bara ett par dagar innan mordet på Lasantha Wickramatunga attackerades den oberoende TV-stationen MTV/MBC (Maharaja Television /Broadcasting network). Ett dussintal tungt beväpnade män tog sig in på denna TV-station strax innan gryningen och slog och sprängde sönder stället. Kontrollrummet totalförstördes med hjälp av en claymore mina. (Claymore minor används mycket i kriget i Sri Lanka, av båda sidor. De kan detonera okontrollerat som en vanlig trampmina, kontrollerat, d v s utlöst av en operatör, eller tidsinställt). Attacken mot TV-stationen ska ha ägt rum för att nyhetsrapporteringen därifrån inte var tillräckligt patriotisk!

Som jag redan nämnt i en tidigare blogg sjönk Sri Lanka från 156:e till 165:e plats på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex förra året. De enda länder i världen som rankas sämre i detta index är Iran, Kina, Vietnam, Kuba, Burma, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea. Det säger något om hur illa det vore om läget försämrades ytterligare…!