Valövervakning

I lördags gick folk till val i två av Sri Lankas provinser. Utgången var given. Inte på grund av fusk utan på grund av att valen utlysts i dessa två provinser vid denna tidpunkt just eftersom stödet för regeringskoalitionen är stark där. Presidenten har nämligen mycket att säga till om när det gäller att bestämma tidpunkten för val och ser naturligtvis till att utlysa dem när han anser att det är gynnsamt för honom.

Redan i förväg hade man talat om dessa provinsval som en sorts folkomröstning för kriget. PAFFREL, en frivilligorganisation som bevakar och övervakar demokratiska val i landet, har beklagat att lokala frågor ute i provinserna kom i skymundan i dessa val. Istället handlade det om huruvida folket är för eller emot den sittande regeringen i landet och dess högsta prioritet: att en gång för alla tillintetgöra fienden, de tamilska tigrarna, på slagfältet.

Själv spenderade jag valdagen tillsammans med ett mobilt team av valobservatörer från PAFFREL. ”Mitt” team gjorde sammanlagt 19 besök i 17 vallokaler i Nawalapitiya i Centralprovinsen. Vår minibuss slingrade sig fram genom teplantager på branta bergssidor till den ena byskolan efter den andra, där val hölls. I en del av vallokalerna träffade vi på andra valobservatörer med armbindlar som det stod "PAFFREL" på. I samarbete med en annan frivilligorganisation, som samlar mycket folk (Sarvodaya) hade PAFFREL i förväg utbildat och placerat ut ett stort antal lokala observatörer i lokalerna.

De båda valen gick jämförelsevis bra, om än ej problemfritt. I en vallokal bestämde valförrättaren att valet måste göras om efter att man hittat buntar av valsedlar i urnan. Om man följer reglerna och människor röstar en och en, med en röst per person, så är det inte möjligt att valsedlarna buntar ihop sig på det sättet. Det finns rapporter om andra oegentligheter också, om än inte lika allvarliga.

En sak som PAFFREL lyfter fram är att lördagens val var osedvanligt fredliga. Genom den övervakarstruktur som upprättats fick man in sammanlagt 65 rapporter om våld i de båda provinserna. Denna siffra gäller för sex veckors kampanjperiod. Siffran betraktas som låg.

Överlag förlöpte det hela alltså ganska väl, relativt sett. Valdeltagandet på 62% var inte särskilt imponerande, men också det får sägas vara acceptabelt. Utgången, då? Jo, regeringskoalitionen fick, som väntat, en majoritet av rösterna: ca 60%. Som jag skrev nyss (mitt förra inlägg) så finns det bland vissa folklager ett utbrett stöd för regeringen med dess krigspolitik. Det hänger ihop med en förhoppning om att kriget snart är över.

Väl hemkommen till Colombo igen hittade jag följande tolkning av valresultatet på presidentens hemsida: ”Det här är ett val, där nationen står som segrare. De som har förlorat är de interna och externa krafter som försökte att nedvärdera våra krigshjältars segrar. ” Detta uttalande rider på det stöd som kommit till uttryck för den förda krigspolitiken. Men det går något steg längre. Det anknyter till tidigare uttalanden om att det finns interna och externa krafter som motarbetar krigsinsatsen och därmed spelar fienden i händerna.

Så kom även provinsvalen att utnyttjas för det polariseringstryck, som folket här ständigt utsätts för: antingen är du för den sittande regimen eller också tillhör du mer eller mindre medvetet fiendelägret.

Krigströtthet

Dagarna kommer och dagarna går. Uppe i norr sitter civilbefolkning fortfarande fast i en olidlig situation. Trängd mellan regering och gerilla utsätts de för artilleribeskjutning såväl som brist på mat, medicin och tillgång till ordentlig sjukvård. Den senaste militäroffensiven började i september då biståndorganisationer och utländska journalister uppmanades att lämna området. Ända sedan i höstas har det sagts från regeringshåll här i Sri Lanka att slutstriden står för dörren. Under tiden fogas dag till dag och vecka till vecka. Det är svårt att föreställa sig lidandet för de människor som fortfarande är kvar i krigszonen.

I Colombo fanns det till en början en viss nervositet på grund av en ökad risk för självmordsbombningar och andra attacker här. Min känsla är att den nervositeten släppte lite efter att nationaldagen kom och gick utan någon incident. Livet fortsätter här nästan som vanligt. Den ständiga närvaron av soldater på gatorna har de som bor här vant sig vid för länge sedan.

Någon enstaka gång bryter krigets och den humanitära krisens verklighet tydligt igenom. En gång träffade jag en person, som skulle på likvaka utan lik här i Colombo till minne av släktingar som bara några dagar tidigare hade dött i artilleribeskjutningen i norr. Vid ett flertal tillfällen har jag lagt märke till vita tygsjok över vägen, som ger till känna att en stupad soldat sörjs av sina nära och kära. Men både de militära förlustsiffrorna och den pågående krigföringens fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen är något som det annars talas ganska tyst om här.

Jag har hört många säga att det ska bli skönt att kriget snart är över. En del verkar tänka att allt ska bli bra bara regeringssidan vinner på slagfältet. Andra tillägger att slutet på militäroffensiven självklart inte innebär slutet på konflikten. De inser att inget har hänt när det gäller grundorsakerna till den väpnade konflikten och att en politisk lösning måste till, men de drar en lättnadens suck över att de hårda strider som rasat särskilt det senaste året snart kan vara över. Folk är trötta på kriget.

Det utbredda stöd som finns för president Mahinda Rajapaksas krigspolitik tror jag, paradoxalt nog, faktiskt kan vara ett sorts utslag av krigströtthet. Presidenten har lovat att en ensidig seger över fienden ska göra slut på kriget en gång för alla.

Jag är dock rädd för att landet står beklämmande oförberett när det gäller att bygga fred

"Jag har hört att svenskar älskar terroristerna"

I veckan som gick träffade jag en ung man som bott här i Colombo i hela sitt liv. Han gav mig en rad handfasta tips om nummerupplysning och adresser som kan vara bra för en nykomling att ha. En vänlig och hjälpsam ny bekantskap. Men plötsligt kom han på sig själv med att stå och tala med en främling från utlandet och frågade mig plötsligt vad det är jag gör här i landet egentligen och varifrån jag kommer. "Sade du att du kommer från Sverige? Jag har hört att svenskar älskar terroristerna". För att det inte skulle råda minsta tvekan om vad han menade förtydligade han med ett "LTTE, alltså".

Bland sri lankesiska singhaleser verkar det finnas en utbredd känsla av att tillhöra ett land och ha en regim som är missförstådd av omvärlden. Många verkar tycka att landets ledare gör vad de måste för att besegra en hårdnackad och hänsynslös gerilla (eller, som de hellre uttrycker det, utrota terrorismen). De som hyser denna åsikt brukar också mena att regimen gör sitt yttersta för att inte åsamka civilbefolkningen onödigt lidande. Att så många civila befinner sig i krigsområdet, att de skadas och dör, är helt och hållet terroristernas fel, menar de. Omvärldens växande kritik mot den sri lankesiska regeringen för den humanitära krisen i norr betraktar de därför som oupplysta och orättvisa påhopp.

Liksom kritik inifrån landet – från journalister och människorättsförsvarare – stämplas som förräderi, avfärdas kritik utifrån med att delar av omvärlden tyvärr har vilseletts av de tamilska tigrarnas propaganda.

Ordföranden för Sri Lanka's Broadcasting Corporation (SLBC) medgav utan omsvep nu i veckan att han låtit censurera BBCs sändningar i landet. Censuren hade varit hans plikt, menade han. Detta uttalande gjordes efter att BBC tillkännagett att dess sändningar över det nationella radionätet nu upphör på grund av olaga inblandning. På drygt en månad hade BBC noterat sjutton censureringar av sändningar på tamil och åtta censureringar av sändningar på singhalesiska. Tillkännagivandet orsakade inte något större rabalder här i landet - inte vad jag har kunnat se i alla fall. Detta trots att det faktiskt har rapporterats i tidningarna här. Jag gissar att det dels beror på att alla ändå redan vet att media inte rapporterar allt, dels på den där känslan som en icke ringa del av befolkningen tycks ha av att omvärlden är oförstående och överdrivet kritisk mot de sri lankesiska myndigheterna.

Den hjälpsamme men misstänksamme mannen, som trodde att svenskarna är något sorts tigerkramare, har själv påverkats och formats av den vinklade och stundtals censurerade nyhetsrapporteringen här. Vad jag svarade? Jo, jag skrattade, frågade honom var sjutton han fått sina uppgifter ifrån och upplyste honom om att sanningen är den att svenskar i gemen inte vet så vidare värst mycket om Sri Lanka över huvud taget. Jag tillade något i stil med att endast ett fåtal svenskar ens skulle kunna para ihop LTTE med rätt land på världskartan om de ställdes inför den uppgiften i en frågesport. (OK, det kanske var en smula överdrivet. Eller kanske inte...???) Hans svar minns jag tydligt. "Det är bra", svarade han, "jag hoppas att det fortsätter att vara på det viset."

Denne unge man gav alltså uttryck för åsikten att det är lika bra att svenskarna inte intresserar sig för situationen i Sri Lanka och att de hålls i okunnighet om situationen här. Varför? P g a risken att de ser något annat än det han ser? Åter igen kom jag att tänka på censuren. Jag vill inte moralisera, men det finns ett element av eget val och delaktighet i censur och propaganda från medborgarnas sida. I alla fall för dem som har utbildning och medel att tillhöra dagens informationssamhälle. Även efter att BBC upphörde med sina sändningar över det nationella radionätet i Sri Lanka kan den som har tillgång till Internet fortfarande lyssna till programmen. Där, på Internet, men också i samtal med människor och genom en massa andra kommunikationsmedel kan man ta reda på mångas verklighet och sanningar. Bara man vill och vågar.

Till minne av en modig man

Torsdagen den 8 januari mördades chefredaktören för Sunday leader, Lasantha Wickramatunga, på öppen gata här i Colombo. Ett par män på motorcyklar stoppade hans bil, slog sönder bilrutan och satte ett skott i tinningen på honom. Sedan åkte de bara därifrån och ingen har gripits för mordet. Detta skedde mitt på blanka förmiddagen, mitt i folkvimlet på gatan, mitt i en stad som vimlar av soldater, poliser och vakter.

I sin starka och gripande ledare, som publicerades posthumt, skriver Lasantha att han vet att han förr eller senare kommer att dödas. För sin orädda journalistik har han utsatts för många hot. Två gånger tidigare har han attackerats och hans hus har sprejats med kulor från ett maskingevär. I ledaren skriver han att det aldrig blev någon ordentlig polisutredning kring dessa händelser och att han har anledning att tro att det är regimen som ligger bakom dem. "När jag till slut dödas, kommer det att vara regeringen som dödar mig", skriver han.

Det utpekandet behövdes inte för att många genast skulle fatta misstankar åt det hållet. Presidenten å sin sida nekar till anklagelserna och hävdar att någon form av "konspiration" ligger bakom mordet.

Hur kommer det sig att en man som gång på gång hotas till livet för sitt arbete fortsätter att jobba på och fortsätter att ta risker? I sin posthuma ledare tar Lasantha själv upp den frågan. Hans svar är att någon måste tala för dem som för tillfället inte har möjlighet att tala själva, "vare sig de är etniska minoriteter, de missgynnade eller de förföljda". Som ledstjärna och inspiration lyfter han fram teologen Martin Niemöller. Titeln på ledaren, "And then they came for me", är en anspelning på Niemöllers berömda dikt, skriven i koncentrationsläger. (Om du inte kommer ihåg den, så sök rätt på Lasanthas ledare på http://www.thesundayleader.lk/ och läs den där. Förresten: sök rätt på ledaren och läs den ändå!! Den är klart läsvärd).

Tusentals människor slöt upp till Lasanthas begravning som blev till en mäktig manifestation. Flera demonstrationer har också hållits. I förrgår kväll var jag med då människor - de flesta aktiva i olika organisationer i det civila samhället - samlades till en tyst och värdig ceremoni till minne av Lasantha Wickramatunga, en vecka efter mordet. Med svarta bindlar kring armen eller symboliskt knutna som munkavle stod vi på en refug mitt i gatan och såg bilarna passera förbi. Stearinljus skickades runt och elden spreds från person till person. Medan mörkret föll satte vi våra ljus framför en bild av den mördade chefredaktören. Några hade tårar i ögonen. Sorgen gick inte att ta miste på.

Det finns en oro för ytterligare försämringar av säkerheten och yttrandefriheten här i landet. Bara ett par dagar innan mordet på Lasantha Wickramatunga attackerades den oberoende TV-stationen MTV/MBC (Maharaja Television /Broadcasting network). Ett dussintal tungt beväpnade män tog sig in på denna TV-station strax innan gryningen och slog och sprängde sönder stället. Kontrollrummet totalförstördes med hjälp av en claymore mina. (Claymore minor används mycket i kriget i Sri Lanka, av båda sidor. De kan detonera okontrollerat som en vanlig trampmina, kontrollerat, d v s utlöst av en operatör, eller tidsinställt). Attacken mot TV-stationen ska ha ägt rum för att nyhetsrapporteringen därifrån inte var tillräckligt patriotisk!

Som jag redan nämnt i en tidigare blogg sjönk Sri Lanka från 156:e till 165:e plats på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex förra året. De enda länder i världen som rankas sämre i detta index är Iran, Kina, Vietnam, Kuba, Burma, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea. Det säger något om hur illa det vore om läget försämrades ytterligare…!

Civilbefolkning i krigszonen

Den 2 januari tillkännagav presidenten att Kilinochchi, LTTE:s administrativa centrum i norr, intagits av regeringstrupper. Några dagar senare, den 9 januari, meddelade regeringssidan att de även tagit kontroll över Elefantpasset, som förenar Jaffna i norr med resten av landet. I förrgår meddelades att återstoden av Jaffnahalvöns fäste nu också intagits av regeringstrupper.

Hårda strider har pågått länge i norr och det senaste halvåret har antalet internflyktingar ökat dramatiskt. De flesta som flytt har tagit sig längre in i de områden som fortfarande hålls av gerillan. Det är skrämmande hur lite information som kommer ut därifrån. FN och en rad humanitära organisationer tvingades lämna området i september 2008. Inga journalister finns på plats. (Båda krigförande parter har infört restriktioner mot media och humanitära organisationer). Därför kändes det lite sensationellt när Aljazeera i förrgår visade bilder inifrån en by i norra Sri Lanka, varifrån människor flytt. I Aljazeeras inslag på TV och hemsida finns uppgifter om att 350 000 människor nu trängts ihop i ett litet område som utsätts för bomber och artillerield, att sjukhus bombats och att humanitära hjälporganisationer försöker förhandla om säkerhetskorridorer för att nå den drabbade civilbefolkningen – samtidigt som regeringstalesmän i intervjuer påstod att allt görs för att se till att inga civila kommer till skada. I efterhand undrar jag om det bara är som jag inbillar mig, men jag kunde svära på att Aljazeeras nyhetsankare i studion muttrade att det låter precis som ett annat krig som pågår just nu. Underförstått: Gaza.

Det finns förstås fler olikheter än likheter mellan nordöstra Sri Lanka och Gaza. En viktig olikhet är att det i Sri Lanka finns en regelrätt gerilla, LTTE, som är mycket brutal och hårdför. I slutet av förra året (december) publicerade Human Rights Watch en rapport om LTTE:s övergrepp mot civilbefolkningen ("Trapped and mistreated: LTTE abuses against civilians in the Vanni"). Där redogörs för LTTE:s tvångsrekrytering av civila, inklusive minderåriga. Tidigare har grundregeln varit att varje familj måste skicka en son eller dotter till att bli gerillasoldat. I och med de mycket stora förluster LTTE lidit det senaste halvåret tvingas familjer nu ofta bidra med två eller flera soldater (beroende på familjens storlek). I rapporten från HRW beskrivs vidare hur LTTE hindrar civilbefolkning från att fly till regeringskontrollerat område. En anklagelse, som ofta riktas mot LTTE, är att de använder civilbefolkningen i norr som "mänsklig sköld". Anklagelsen har blivit ett slagträ i propagandan. Det finns de som hävdar att den stora majoritet av civilbefolkningen, som är kvar i gerillakontrollerat område, är där frivilligt. Eller att de helt enkelt inte vågar ta sig över till regeringskontrollerat område antingen för att vägen går genom stridslinjen eller för att de fruktar de läger som landets myndigheter brukar sätta internflyktingarna i (och som kritiseras av internationella organisationer). HRW använder inte ordet "mänsklig sköld" i sin rapport, men kritiserar LTTE för att i strid med folkrätten använda civilbefolkning för att vinna militära fördelar. LTTE har länge krävt av civila att de ska ansöka om tillstånd om de vill resa ut till andra delar av landet och de som lyckats få ett sådant tillstånd har ofta varit tvungna att lämna familjemedlemmar kvar som garanti för återvändande. Men under den senaste militäroffensiven har det blivit så gott som omöjligt att få tillstånd att lämna området. Undantag har gjorts endast för vissa svårt skadade och sjuka. HRW drar sig inte för att slå fast att det är detta som är huvudanledningen till att civilbefolkningen är kvar i just de områden där kriget rasar. De flyr – men bara längre in i området. De flesta har flytt gång på gång på gång i sina försök att klara livhanken medan Sri Lankas armé, flygvapen och flotta är inbegripna i fullt krig mot LTTE.

Visst, det finns också de som kommer ut ur LTTE-kontrollerade områden. Då och då har det rapporterats i tidningarna om hur regeringsarmén ”räddar” sådana människor. Tidningsartiklarna brukar illustreras med fotografier på kvinnliga lankesiska soldater, som leende tar emot och gullar med flyktingbarnen. Den senaste veckan har det rapporterats om allt större grupper och även oberoende källor, som Röda korskommittén, meddelar att fler människor flyr in i regeringskontrollerat område. Men de flesta är fortfarande kvar i krigszonen.

I förrgår höll FN:s säkerhetsråd öppen debatt om skydd av civila under väpnad konflikt. Mycket av debatten handlade av naturliga och fullt förståeliga skäl om Gaza (själv sitter jag fortfarande klistrad framför TV:n varje kväll och följer med oro och vrede utvecklingen där). John Holmes, undergeneralsekreterare för humanitära frågor, tog förutom Gaza även upp en rad andra aktuella fall. Han passade då på att inskärpa vikten av strikt efterlevnad av internationell humanitär rätt i Sri Lanka i ljuset av rapporter om en intensifiering av striderna i norr. Han omnämnde och framhöll särskilt de senaste veckornas artillerield mot befolkade områden.

Apropos arméns rekryteringskampanj

Några gånger sedan jag skaffade sri lankesisk mobiltelefon i början av november har jag fått sms från Försvarsministeriet, som driver en kampanj för att rekrytera fler soldater. Nu under jultid kom två sådana meddelanden. Den ena (den 26 december) löd: ” Women Soldier vacancies exist in the Volunteer Force of the Sri Lanka Army, Applications close on 31st of December. Contact…” – och så ett telefonnummer att ringa upp. Några dagar senare (den 29 december) kom: ” Join the Sri Lanka Army as a Commando Soldier. Contact….”

I september gjorde president Rajapaksa utfästelser om att gerillans administrativa centrum i norr, Kilinochchi, skulle falla innan årets slut. Nu återstår en enda dag av 2008 och än så länge står LTTE emot regeringssidans offensiv mot Kilinochchi, liksom Mullaitivu. Dessa områden är dock de enda som återstår av ett mycket större område, som gerillan tidigare utövat kontroll över. Striderna har rasat hårda hela hösten. Samtidigt som det står klart att det är gerillan som är i underläge, råder det heller ingen tvekan om att förlusterna är stora på båda sidor. Det sammanlagda antalet stupade hemlighålls. Jag har mött en läkare här, som berättade för mig att armén har slutat att ens informera de närmast anhöriga när någon stupat. Så hemligt är det. Den höga grad av tystnad som omger de stupade och sårade tas allmänt som en bekräftelse på stora förluster även på regeringssidan.

Antalet desertingar talar man heller inte gärna högt om. Försvarsministeriets rekryteringskampanj får mig att undra... Hur många deserterade och stupade är det som man nu försöker ersätta?

Jag undrar också över hur många och vilka det är som nappar på rekryteringskampanjen. Vilka är det som lockas till armén? Landets arbetslösa är förstås en god rekryteringsbas. Sunday Times påstår att så många som 38 000 har svarat på Försvarsministeriets rekryteringskampanj i år och att det är fler än förra året. För ovanlighetens skull vågar sig tidningen till och med på att ange en siffra för antalet desertingar: ”mer än 11 000” (från januari t o m november 2008, sehttp://www.sundaytimes.lk/081228/Columns/sitreport.html ).

Om året går mot sitt slut utan att Kilinochchi fallit, så finns det nu en ny utfästelse om en nära förestående avgörande seger för regeringssidan. I måndags sade en talesperson för regeringen i försvarsfrågor, Keheliya Rambukwella, att den högste ledaren för gerillan, som antas ”gömma sig i en bunker”, kommer att gripas innan den 7 februari 2009. Vad han bygger den utfästelsen på framgår inte. Bland läsares webbkommentarer till denna nyhet (på Daily Mirror’s hemsida) förekommer spekulationer om att det måtte vara hans astrolog som talat om för honom när tiden är gynnsam för ta gerillaledaren till fånga. Här i landet är astrologiskt gynnsamma tider och ögonblick viktiga. Tilläggas bör dock att webbkommentaren nog var sarkastisk. De flesta av de kommentarer jag läste var avgjort syrliga.

Presidenten har för sin del utropat hela år 2009 som ”triumfens år”. Som vanligt avses militär seger i striderna mot gerillan i norr. Allting handlar om det. Men vad händer med LTTE och dess kapacitet om regeringssidan intar Kilinochchi och återstående gerillakontrollerade områden? Går gerillan under jord och koncentrerar sig på urban terrortaktik? Detta är ingenting som det i allmänhet talas om eller skrivs om, men jag kan inte låta bli att fundera på det. Inte minst sedan den senaste påminnelsen om den typen av taktik: självmordsdådet i en förort till Colombo i söndags morse. Samtidigt som jag satt i en kyrkbänk i St Paulus kyrka i centrala Colombo sprängde sig en man i luften i en militär vägspärr alldeles i närheten av St Annas kyrka i en av Colombos förorter. Åtta människor dog och ca sjutton skadades.

Mina högsta önskningar inför det nya året är att det blir verklig fred. För att den önskan ska gå i uppfyllelse krävs att man tar itu med orsakerna till konflikten och våldet. Så det ingår i min nyårsönskan att man ska kunna se tydliga tecken på en vilja att gå i den riktningen samt att man också tar några konkreta steg på den vägen.

"Den som inte är för oss är emot oss"

En vecka innan jul flyttade jag till Colombo. Tidigare samma vecka hade Högsta Domstolen här i landet bestämt att staten inte får begära mer än 100% i skatt och avgifter på bensin. Med det internationella pris på olja, som då rådde, innebar det att bensinpriset skulle sänkas från 122 till 100 rupies per liter (från ca 8 till 7 kronor). Regeringen har hittills vägrat att lyssna på det örat. Oljebolagen reagerade lite olika. Lanka-Indian Oil Company (LIOC) tillkännagav den 19 december att de tänkte sänka priset i enlighet med domstolsutlåtandet. Men Ceylon Petroleum Corporation (CPC) sänkte inte priset utan ströp ny distribution ut på marknaden i väntan på vad som nu skulle ske samtidigt som man fortsatte att sälja det man redan hade på lager till det gamla priset. Bensinstationerna ville inte köpa olja till det gamla priset för att sedan tvingas sälja det till det nya reducerade priset. Så istället för billigare bensin till jul skapades en konstgjord brist på bensin. På julafton återgick även LIOC till det högre priset. Ur ett egocentriskt perspektiv innebar allt detta för mig att just som jag skulle skaffa en massa nödvändig utrustning till min nya lägenhet så var det ovanligt dyrt att ta tuktuk eller för den delen taxi i staden. Det blev också svårare att ta sig fram i trafiken. Köerna till de bensinmackar, som fortfarande höll öppet, ringlade långt ut på gatorna och blockerade dem. (Detta skedde i en stad, som redan är van vid trafikstockningar. För det mesta brukar det bero på att någon minister åker förbi med fullt säkerhetspådrag. I det här landet finns det sammanlagt över hundra ministrar och vice ministrar och så fort de rör sig i staden spärras hela gator av.)

Som skäl till att trotsa Högsta Domstolen har regeringen anfört att den behöver den höga bensinskatten för att finansiera kriget. Men domstolsutlåtandet om bensinpriser var bara en liten del av ett större paket och summa summarum lär staten inte ha förlorat på det. Det som domstolen framför allt gjorde var nämligen att ogiltigförklara en bankuppgörelse som Ceylon Petroleum Corporation hade. Domstolen menade att skattebestämmelserna var snåriga och svåröverskådliga och att detta bidragit till att dölja och skydda de tvivelaktiga affärerna. Skatterna skulle nu helt enkelt förtydligas, vilket inte borde vara ett hot mot statskassan. Ett tidigare beslut av Högsta Domstolen angående samma affär hade dessutom besparat staten en massa pengar. Från det hållet menar man därför att staten inte gått miste om en enda rupee genom Högsta Domstolens agerande, snarare tvärtom.

Regeringen har haft svårt att förklara sin position och har istället gått in för att höja tonläget. President Rajapaksa och hans ministrar lär t o m ha talat om en ”konspiration” mot regeringen och anklagat ”konspiratörerna” för att gå fiendens, d v s LTTE:s, ärenden. Vilka skulle då dessa konspiratörer vara? Landets Högsta Domstol? Och hur menar regeringen att sänkta bensinpriser skulle vara till nackdel för arméns bekämpande av gerillan i norr??

Argumentationen (eller bristen på en sådan) från regeringshåll är mycket intressant. Jag har inte varit i det här landet särskilt länge. Men jag kan se ett mönster här, som också känns igen från andra konfliktområden. Regeringen säger de facto att ”den som inte är för oss är emot oss” och kräver uppslutning bakom sitt agerande med hänvisning till den pågående väpnade konflikten. Alla meningsmotståndare – oavsett vad saken gäller eller vilka argument som framförs – riskerar att anklagas för att vara landets fiender. Det gäller inte minst människorättsorganisationer. En gång i november när jag gick in på det sri lankesiska försvarsdepartementets hemsida toppades det av en lång drapa mot Amnesty International, som bedömdes vara subjektiv och partisk med en ”anti-regeringsagenda” (detta var ett svar på Amnestys uttalande den 19 november med titeln: ” Sri Lankan Government Must Act Now to Protect 300,000 Displaced”). Polariseringstrycket i det här landet är enormt starkt. Och det gäller inte endast inom den politiska sfären. Hela samhället är satt under ett polariseringstryck.

Några skolflickor i tolv- eller trettonårsåldern gick med i Facebook. Den ena av dem hade placerat den sri lankesiska flaggan på sin Facebooksajt och sade åt de andra att göra likadant. Men en av de andra tjejerna sade då att hon inte kände för att ha en flagga på sin sajt. Hon anklagades då genast av den första tjejen för att vara terrorist och det blev bråk och hatiska utspel. Dessa skolflickor, som tidigare varit kompisar, var märkbart uppskakade och skrämda av det som hänt.

Mönstret går alltså igen på flera plan. Antingen är man med hela vägen och visar upp sin okritiska patriotism offentligt i alla lägen eller också är man en fiende och en terrorist.
Känns den logiken igen? Jag tror att vi alla känner igen ett liknande sätt att tänka från det budskap, som Bushadministrationen trummat ut över världen. Medveten polarisering finns, som sagt, på flera olika håll. Som den kommer till uttryck i det här landet är den en manifestation av en tjugofemårig väpnad konflikt mellan regering och gerilla. Resultatet är ett klimat, där det är svårt att föra fram nyanserad kritik och mycket svårt att få respekt för någon form av tredjeparts ståndpunkt.