onsdag 31 december 2008

Apropos arméns rekryteringskampanj

Några gånger sedan jag skaffade sri lankesisk mobiltelefon i början av november har jag fått sms från Försvarsministeriet, som driver en kampanj för att rekrytera fler soldater. Nu under jultid kom två sådana meddelanden. Den ena (den 26 december) löd: ” Women Soldier vacancies exist in the Volunteer Force of the Sri Lanka Army, Applications close on 31st of December. Contact…” – och så ett telefonnummer att ringa upp. Några dagar senare (den 29 december) kom: ” Join the Sri Lanka Army as a Commando Soldier. Contact….”

I september gjorde president Rajapaksa utfästelser om att gerillans administrativa centrum i norr, Kilinochchi, skulle falla innan årets slut. Nu återstår en enda dag av 2008 och än så länge står LTTE emot regeringssidans offensiv mot Kilinochchi, liksom Mullaitivu. Dessa områden är dock de enda som återstår av ett mycket större område, som gerillan tidigare utövat kontroll över. Striderna har rasat hårda hela hösten. Samtidigt som det står klart att det är gerillan som är i underläge, råder det heller ingen tvekan om att förlusterna är stora på båda sidor. Det sammanlagda antalet stupade hemlighålls. Jag har mött en läkare här, som berättade för mig att armén har slutat att ens informera de närmast anhöriga när någon stupat. Så hemligt är det. Den höga grad av tystnad som omger de stupade och sårade tas allmänt som en bekräftelse på stora förluster även på regeringssidan.

Antalet desertingar talar man heller inte gärna högt om. Försvarsministeriets rekryteringskampanj får mig att undra... Hur många deserterade och stupade är det som man nu försöker ersätta?

Jag undrar också över hur många och vilka det är som nappar på rekryteringskampanjen. Vilka är det som lockas till armén? Landets arbetslösa är förstås en god rekryteringsbas. Sunday Times påstår att så många som 38 000 har svarat på Försvarsministeriets rekryteringskampanj i år och att det är fler än förra året. För ovanlighetens skull vågar sig tidningen till och med på att ange en siffra för antalet desertingar: ”mer än 11 000” (från januari t o m november 2008, sehttp://www.sundaytimes.lk/081228/Columns/sitreport.html ).

Om året går mot sitt slut utan att Kilinochchi fallit, så finns det nu en ny utfästelse om en nära förestående avgörande seger för regeringssidan. I måndags sade en talesperson för regeringen i försvarsfrågor, Keheliya Rambukwella, att den högste ledaren för gerillan, som antas ”gömma sig i en bunker”, kommer att gripas innan den 7 februari 2009. Vad han bygger den utfästelsen på framgår inte. Bland läsares webbkommentarer till denna nyhet (på Daily Mirror’s hemsida) förekommer spekulationer om att det måtte vara hans astrolog som talat om för honom när tiden är gynnsam för ta gerillaledaren till fånga. Här i landet är astrologiskt gynnsamma tider och ögonblick viktiga. Tilläggas bör dock att webbkommentaren nog var sarkastisk. De flesta av de kommentarer jag läste var avgjort syrliga.

Presidenten har för sin del utropat hela år 2009 som ”triumfens år”. Som vanligt avses militär seger i striderna mot gerillan i norr. Allting handlar om det. Men vad händer med LTTE och dess kapacitet om regeringssidan intar Kilinochchi och återstående gerillakontrollerade områden? Går gerillan under jord och koncentrerar sig på urban terrortaktik? Detta är ingenting som det i allmänhet talas om eller skrivs om, men jag kan inte låta bli att fundera på det. Inte minst sedan den senaste påminnelsen om den typen av taktik: självmordsdådet i en förort till Colombo i söndags morse. Samtidigt som jag satt i en kyrkbänk i St Paulus kyrka i centrala Colombo sprängde sig en man i luften i en militär vägspärr alldeles i närheten av St Annas kyrka i en av Colombos förorter. Åtta människor dog och ca sjutton skadades.

Mina högsta önskningar inför det nya året är att det blir verklig fred. För att den önskan ska gå i uppfyllelse krävs att man tar itu med orsakerna till konflikten och våldet. Så det ingår i min nyårsönskan att man ska kunna se tydliga tecken på en vilja att gå i den riktningen samt att man också tar några konkreta steg på den vägen.

1 kommentar:

Maria Liljas sa...

Ja, tack, fred till oss alla – i det stora och det lilla. För egen del önskar jag mig större tolerans i mina nära relationer. Att älska och leva gör ont, och vi måste lära oss uthärda det som är smärtsamt istället för att slåss mot det.

Gott Nytt År, Anna!
/Kusin Maria