Ett nytt land ser dagens ljus

Idag välkomnar vi ett nytt land till världen: Sydsudan. Efter drygt två decenniers krig har folk i södra Sudan som del av en fredsprocess folkomröstat om självständighet och resultatet blev ett rungande ja till oberoende. Idag är den stora dagen: självständighetsdagen. I morse satte jag på mig mitt linne med "Republic of South Sudan" - tryck dagen till ära.
Jag önskar det nya självständiga Sydsudan allt gott! Jag önskar det nya Sudan i norr allt gott - även det blir ju nu ett nytt land med nya gränser och ny befolkningssammansättning.
Må de nät av ömsesidiga beroenden som fortfarande finns mellan norr och söder i fortsättningen vara mera källa till samarbete än spänningar! Må de tvister som finns och som kommer att uppstå lösas på fredlig väg! Må båda sudanländerna slå in på vägar som leder till demokrati och respekt för mänskliga rättigheter! Detta önskar jag dem båda.
Men lyckönskningarna fastnar i halsen på grund av oro över pågående övergrepp på flera håll. Inte minst i södra Kordofan i landet i norr (se förra bloggtexten). Enligt Sudan Tribune har presidenten i Khartoum i norr offentligt tagit avstånd från de överenskommelser som ingåtts för att försöka göra något åt den förfärliga situation som råder i södra Kordofan. Som alla vet har Internationella brottmålsdomstolen sedan tidigare utfärdat arresteringsorder på presidenten i Khartoum på grund av misstanke om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Darfur. Under den officiella ceremonin och festligheterna idag för att markera Sydsudans födelse har regeringen där förresten vidtagit åtgärder för att västerländska dignitärer på plats ska kunna undvika kontakt med honom (också detta enligt Sudan Tribune).
Min välgångsönskan gäller folken i de båda länderna, alla vanliga medborgare där. Och min önskan är desto hetare eftersom den är uppblandad med oro. Må det gå dem väl till slut! Må de få uppleva fred och rättvisa i vår livstid!

Högre än så här kan man knappast ropa...!

I hela tre veckor har larmrapporter och rop på hjälp skickats ut från södra Kordofan i Sudan. Inte minst kyrkorna har ringt allt vad de kunnat i larmklockorna i stort sett ända sedan våldsamheterna blossade upp där den 5 juni. Sudans kristna råd har vittnat om att flyende civila ”jagas som djur” (vidarebefordrat i ett pressmeddelande från Sudan Ecumenical Forum den 10 juni). Kyrkornas Världsråd har varnat för en omfattande humanitär katastrof då ”300 000 människor är belägrade, avskurna från nödhjälp och oförmögna att fly undan striderna”. Lutherska Världsförbundet har i starka ordalag tagit avstånd från ” våld och etnisk rensning, som enligt rapporter genomförs av sudanesiska regeringsstyrkor…” Den katolske biskopen av södra Kordofan har citerats av AFP då han sagt att Sudans president verkar ha förklarat krig mot civilbefolkningen: ”varför ska kvinnor barn och äldre göras till måltavla?” 
Den bild som växer fram är en bild av en regim som för krig mot delar av sin egen befolkning – nu nubier i södra Kordofan. Det handlar inte i första hand om ett krig mellan nord och syd.  När Sudan delas den 9 juli, då ”Republic of South Sudan” ska utropas, kommer södra Kordofan fortfarande att höra till den norra delen som har Khartoum som huvudstad. Tvärtemot vad många försöker få det till handlar det inte om ett krig mellan muslimer och kristna, då det finns lika många muslimska som kristna nubier. The Australian Broadcasting Corporation har låtit publicera ett brev från en anonym källa som ska ha befunnit sig på plats och som hävdar att ”vad som bara kan kallas etnisk rensning, när en etnisk grupp görs till måltavla för utplåning, började i Kadugli och Dilling när vi var där…” Samme anonyme källa påstår sedan att intern säkerhetstjänst gått från dörr till dörr och avrättat försvarslösa civila.
Biskopen i Kadugli använder det ännu mer laddade begreppet ”folkmord” när han går ut med en förtvivlad vädjan om att omvärlden måtte avsätta söndagen den 26 juni till bön och fasta för att få slut på våldet i södra Kordofan - och för fred i hela Sudan. ”Etnisk rensning” och ”folkmord” ska vara laddade begrepp och inte användas på ett sätt som urvattnar deras betydelse. Låt folkrättsjuristerna skärskåda fakta och fastslå den rätta benämningen. Vi kan hur som helst inte gärna påstå att det inte fanns signaler om fasansfulla ting och stort mänskligt lidande i södra Kordofan i juni 2011. Hur kommer det sig att det är så förhållandevis tyst kring detta? Hur kommer det sig att inte de geografiska benämningar som nämns här inte är på var människas läppar i dessa dagar? Varför talas det inte mer om södra Kordofan, Kadugli – och även om Abyei där våld utbröt tidigare i maj? Jag hoppas att biskopens i Kadugli maning till bön och fasta hörsammas och blir till en dag av bot och bättring för en värld som är så obegripligt selektiv när det gäller vad som ger stora rubriker, vad vi orkar och inte orkar bry oss om. Och jag hoppas på bot och bättring för en värld som ännu inte lärt sig att lägga tillräckligt med resurser på strukturellt och långsiktigt arbete för att med fredliga medel förebygga våld.

Rapport från ett land som ännu inte utropats

En bild kommer för mig av en människa som vänder dåtiden ryggen och därför står blind. För framtiden kan vi ju inte se. Jag vet att jag inte har hittat på den bilden själv, men tyvärr har jag glömt var jag har fått den ifrån. Kan det vara från ett afrikanskt ordspråk? Enligt John Samuel Mbiti, en kristen religiös filosof från Kenya, hör tiden i många afrikanska kulturer och språk endast till nutid och dåtid. Tiden består av händelser som ägt rum eller som sker. Händelser i framtiden har ju inte ägt rum, är därför inte verkliga och hör inte tiden till. Detta till skillnad från västerländska kulturer som tenderar att se framtiden som tid som ligger utsträckt framför en (ja, just framför: man tänker sig nämligen gärna att man står med blicken riktad mot framtiden, inte tvärtom). Framtiden blir gärna i västerländskt tänkande tid att mutas in och ta i besittning. I många afrikanska kulturer, menar Mbiti, finns snarare en uppdelning i nära tid och avlägsen tid. Om jag förstår honom rätt blir båda viktiga då de påverkar den gemenskap av människor som lever här och nu.


Detta tänker jag på där jag befinner mig, i ett afrikanskt land som på sätt och vis – i alla fall i en tämligen trivial och rent bokstavlig bemärkelse – saknar både dåtid och nutid. Jag befinner mig nämligen i ett land som ännu inte utropats. Här finns ett torn som ser ut som ett klocktorn men som i själva verket räknar ned tiden – framtiden – från nu och till den 9 juli, den dag då landet, som jag befinner mig i, kommer att födas.

I en tämligen trivial och rent bokstavlig bemärkelse befinner jag mig i Sudan. Men det var inte till Sudan jag ansökte om visum för att få komma. Nej, jag slank in bakvägen genom att få tillstånd från ett kontor i Nairobi som allmänt kallas för ”ambassad” för det land som ännu inte utropats. Bortanför det triviala och bokstavliga är det uppenbart att det i själva verket är till landet som ännu inte finns som jag har kommit. Här städas det och putsas inför den 9 juli. Här håller folket andan och räknar in framtiden. Här kommer jag på mig själv med att ha övergått från att ha talat om det formellt korrekta ”södra Sudan” till att allt oftare råka säga ”Sydsudan”. ”South Sudan” istället för ”Southern Sudan”. Som i namnet på det land som ska utropas: Republic of South Sudan.

Det fredsavtal, som lade grunden för folkomröstningen för Sydsudans självständighet och som nu ska leda fram till dess självständighetsförklaring om en månad, kom till för att sätta punkt på över två decenniers inbördeskrig med bortåt två miljoner döda. Fredsprocessen har varit svårnavigerad och mycket tankar, uppmärksamhet och energi har riktats mot att hålla det skeppet flytande och på rätt köl. Så det är högst förståeligt att tankarna gått och fortfarande går mest till relationen mellan nord och syd. Inte minst de senaste två veckorna då nord och syd åter tycktes stå på randen till fullt inbördeskrig. Den 20 maj kördes Abyei över av trupper från norr. Människor flydde i panik. Barn separerades från sina föräldrar i flykten. Ledarskapet i Syd håller andan och fortsätter nedräkningen mot 9 juli. Med självständigheten så nära inpå knuten inom den framtid som vi inte kan se kommer Syd för sin del inte att göra någonting som skulle kunna fördröja eller försvåra det planenliga fortskridandet på vägen dit.

Inte ens ett ofött land saknar historia. Till den närvarande historien, den som fortfarande skrivs, hör inte bara fredsprocessen, som alla har ögonen på, utan också interna strider inom Syd.”Det internationella samfundet måste stötta oss att bygga fred mellan folken i söder. För lite uppmärksamhet, för lite energi , tankemöda och resurser har investerats i detta” hör jag folk resonera. Det håller inte att säga att ”nu ska vi bli ett nytt land och då ska vi bara blicka framåt, inte bakåt.” Det går inte därför att det nära förflutna är närvarande i nuet på mer än ett sätt.

Men ett lands födelse är också en fantastisk chans att ta nya tag. Inte genom att sopa det som varit under mattan men genom att skärskåda det, bestämma sig för vad som hädanefter ska bli annorlunda och planera och implementera en plan för hur nu man vill ha det. Jag önskar södra Sudan all lycka! Jag önskar även norra Sudan all lycka! (Icke att förglömma blir även det ett nytt land – nya gränser, ny granne…) Och till önskan om lycka hör önskan om fred!!

Långtgående militarisering i Sri Lanka

Studenter i Sri Lanka har fått nog. När tre veckors obligatorisk träning i militärläger infördes sade studentorganisationerna nej. De vädjade till Högsta Domstolen om att denna nya ordning inte måtte införas. Inte för att det hjälpte.

Sedan 26 år av inbördeskrig i Sri Lanka slutade med fullständig militär seger för regeringssidan i maj 2009 har den väl tilltagna militära apparaten fått en rad nya uppgifter. Till detta års Vesakfirande rapporteras flygets, flottans och arméns soldater ha tillverkat lampor och lyktor i långa rader att dekorera vägar och torg. Soldater rapporteras övervaka demoleringen av slumbostäder i Colombo. Soldater rapporteras övervaka sophanteringen. Soldater rapporteras bygga vägar och broar. Soldater rapporteras bygga en cricketstadion och renovera en annan. Armén rapporteras driva hotell och valsafari för turister. Soldater rapporteras sälja grönsaker… Innan jag flyttade från Sri lanka såg jag själv affärerna, drivna av soldater, som kantar landsvägen från Vavuniya mot Jaffna i norr. Jag har själv sett soldater renovera buddhistiska ruiner tillika turistattraktioner i Anuradhapura. Jag har själv sett brevet till alla enskilda organisationer med kungörande om att inte ett enda offentligt möte får hållas av enskilda organisationer i norra Sri Lanka utan att den lokale militäre befälhavaren – samt diverse potentater – underrättas och bjuds in.

Trots protester från studentorganisationer och trots ett råd från Högsta Domstolen om att uppskjuta planerna på obligatorisk militärutbildning för studenter genomgår de första 10 000 studenterna en sådan utbildning precis just nu.

Summering av två års nyheter på mobilen

Nyligen var det nyår vilket ju alltid ger upphov till en rad årskrönikor. Själv har jag just flyttat ifrån Sri Lanka efter drygt två år där och ser därför tillbaka på och summerar de senaste två åren. Innan jag lämnade ifrån mig min lankesiska mobiltelefon skrev jag till exempel av en del av meddelandena jag fått dit från min prenumeration på tidningen Daily Mirror’s nyhetsförmedling. Dessa meddelanden ger i tidningsrubriksformat en bild av de senaste två åren så som de rapporterats i lankesisk media. Där rapporteras om attacker mot civila – men endast sådana som begåtts av LTTE. Att röster höjs för undersökning av påstådda krigsförbrytelser begångna av båda sidor i kriget framgår indirekt genom ett antal citerade uttalanden om att omvärlden inte borde lägga sig i Sri Lankas inre angelägenheter. Det är också underförstått i Sri Lankas uppmaning till USA att undersöka sin egen efterlevnad av mänskliga rättigheter (se 6 april 2010 nedan) samt i rapporteringar om att FN ska tillsätta en expertpanel.
Mycket har hänt som det inte rapporteras om. Mycket av det som rapporterats är tendentiöst beskrivet. Mycket har också rapporterats om som inte kommer med i nedanstående ytterst subjektiva och hårt begränsade axplock där jag även försökt hålla mina kommentarer till ett minimum. Hur som helst. Här kommer några av de nyhets-sms som jag har fått in på min mobil de senaste två åren:


2009:

9/1: Presidenten tillkännager i särskilt tal till nationen att Elefantpasset har intagits och att militären kontrollerar hela landsvägen till Jaffna för första gången på 23 år

9/2: Suresh Joachim, som härstammar från Sri Lanka, har slagit världsrekord så som det dokumenteras i Guinness rekordbok. Han har tittat på TV i 72 timmar nonstop. Detta inträffade i Sverige.

21/2: Colombos luftförsvar har aktiverats på grund av möjlig attack från luften (Kommentar: när jag fick detta meddelande satt jag redan i min mörklagda lägenhet i Colombo medan luftförsvarets strålkastare sökte natthimlen där utanför).

21/2: Det är nu bekräftat att två LTTE-plan tagit sig in i Colombos luftrum. En av dem syns inte längre på radar.

22/2: Beväpnade män stormade TV-redaktion

23/2: Regeringen avböjer LTTEs förslag om vapenvila och säger att LTTE måste kapitulera

10/3: Självmordsattack mot moské, minst 6 – 8 dödade och ett tjugotal skadade, däribland en minister

31/3: Utrikesministern: ”kriget kommer att vara slut inom tre veckor och det internationella samfundet har gått med på att genast sätta igång megaprojekt”

26/4: LTTE utfärdade idag en unilateral vapenvila. Regeringen avfärdar den och kräver villkorslös kapitulation.

28/4: Svenska UD:s presstalesman Cecilia Julin sade till Daily Mirror att Sverige inte är glad över att Sri Lanka nekar visum för den svenske utrikesministern

17/5: Presidenten kommer att hålla särskilt tal till nationen klockan 9.30 på tisdag om segern över terrorismen

19/5: Arméchefen, Sarath Fonseka, bekräftar att LTTEs högste ledare är död och att armén har hans lik. Mediakanaler som står LTTE nära hade sagt att Ledaren fortfarande lever.

27/5: Armén dödade elva LTTE-terrorister i djungeln i Ampara idag (Min kommentar: denna militära ”upprensningsaktion” kunde jag höra från där jag befann mig)

11/9: Talman W.J.M. Lokubandara sade till parlamentet idag att Sri Lanka måste sätta sig upp emot de utländska missioner som fortsätter att trakassera lankesiska representanter.

23/9: En spänd situation uppstod i ett internflyktingläger i Poontotham, Vavuniya, efter att en internflykting försökte fly. (Min kommentar: detta språkbruk var och är det gängse i Sri Lanka och ytterst få påpekar där att det ju brukar stå internflyktingar fritt att lämna sina läger om de så önskar, och att, när så inte är fallet, det torde vara riktigare att använda benämningen ”interneringsläger” snarare än ”internflyktingläger”).

27/9: Premiärminister Wickremanayaka säger till FN:s generalförsamling att FN inte ska blanda sig i staters inre angelägenheter.



2010:

27/1: Valmyndigheten tillkännager att Mahinda Rajapakse är segrare i presidentvalet med 57,88% av rösterna

28/1: Lakshman Hulugalle, direktor för Media Center for National Security, säger att det finns bevis att Sarath Fonseka hade planlagt att från två hotell i Colombo genomföra ett attentat och mörda Presidenten (Min kommentar: det som Sarath Fonseka, den sittande presidentens huvudmotkandidat i presidentvalet, sedermera kom att anklagas för var att ha varit aktiv inom politiken medan han fortfarande var militär samt för korrupta vapenaffärer. Han sitter nu i fängelse).

6/4: Sri Lanka uppmanar USA att undersöka sin egen efterlevnad av mänskliga rättigheter efter avslöjande av video om dödande i Irak

27/4: Holländsk polis arresterade 7 personer för samröre med LTTE

18/6: Presidenten säger att vita flaggincidenten är det största förräderiet mot nationen och dess soldater. (Min kommentar: detta syftar på att Sarath Fonseka skulle ha sagt att försvarssekreteraren, som också är bror till presidenten, själv skulle ha beordrat att LTTE-ledare skulle skjutas till döds fast de redan kapitulerat. SF har senare förnekat att han gjort något sådant uttalande).

25/6: Ryssland kritiserar tillsättandet av en FN-panel och säger att ansvaret att undersöka åligger Sri Lanka

6/7: Massiv protest utanför FNs kontor i Colombo mot FNs generalsekreterares tillsättande av expertpanel. (Min kommentar: denna panel ska ge FNs generalsekreterare råd i fråga om möjligheter att hantera ansvarfrågan när det gäller påstådda brott mot mänskliga rättigheter och krigets lagar begångna i Sri Lanka under krigets slutfas. Panelen har inget undersökande mandat).

22/9: I ett tal till FN sade Presidenten att han hoppas att utveckla landet med buddhistiska värderingar som socialt fundament
2/12: Oxford Union i Storbritannien ställer in president Rajapaksas tal med hänvisning till oro för säkerheten efter pro-LTTE protester i London

2/12: Spänt läge i parlamentet efter att parlamentsledamöter på regeringssidan försökte puckla på oppositionsledamoten Jayalath Jayawardene, då denne misstänks för att ha legat bakom protesterna mot presidenten i Storbritannien

3/12: Bauddhaloka Mawatha (gata i Colombo) stängd p g a protester framför brittiska högkommissariatet

6/12: Regeringen säger att den avser att lägga en misstroendeförklaring mot oppositionspartiet UNPs vice ledare Karu Jayasuriya för att han sagt att krigsförbrytelser borde undersökas. (Kommentar: ja, ni läser rätt: regeringen ska alltså begära misstroendeförklaring mot en person som sitter i oppositionen…! Tilläggas bör att KJ genast kraftfullt förnekade att han gjort något uttalande av den sort som han anklagats för).

10/12: ”Vissa individer försökte uppvigla till hat mot folkgrupp under parlamentets budgetdebatt och sabotaget mot mitt tal i Oxford var ett led i denna uppvigling” – Presidenten

15/12: Samtal pågår med Ryssland om att införskaffa sofistikerade pansarfordon till Sri Lankas armé

16/12: Utrikesdepartementet meddelar att den staty av f d politisk talesman för LTTE, Thamilchelvam, som restes i en stad i Frankrike, nu har tagits bort

En het önskan om en värld fri från påtvingade försvinnanden

Min vän har konverterat från en religion till en annan. Jag har särskilt fäst mig vid hans motivering: ”I den tradition som jag växte upp med bad vi till Gud när vi önskade något för egen del. Jag bytte religion när jag fann en gemenskap där vi främst ber för andra än för oss själva.”

Samme vän har varit med och bildat en liten informell grupp som i all enkelhet ordnar tysta vandringar från buddhisttempel till hindutempel, kyrka och moské till åminnelse av människor som har försvunnit. Sedan krig och väpnat uppror bröt ut i Sri Lanka på 1980-talet har tiotusentals människor blivit bortförda och försvunnit. Efter en ny våg av försvinnanden under 2006 och 2007 företog Human Rights Watch en undersökning vars slutsats var att allt tydde på att Sri Lankas militär och polis låg bakom en klar majoritet av fallen. Rapporten pekade också ut paramilitära grupper såsom skyldiga. I andra fall ansågs LTTE ligga bakom bortföranden och försvinnanden.

Till de tysta vandringarna, som min vän är med och anordnar, har anhöriga till försvunna slutit upp. Religiösa ledare har lett böner. Tempel och kyrkor har bjudit vandrarna på mat. Men min vän är besviken. ”Visst är det bra att familjerna till de försvunna kommer, men det som jag helst skulle vilja se är att alla de andra också börjar bry sig. Vår grupps främsta mål är att få människor att se påtvingade försvinnanden som en fråga som berör alla som bor här, inte bara de som själva drabbats av försvinnanden i familjen. För hur kan vi som bor här år från år stå ut med att leva i ett samhälle där människor tillåts att bara försvinna?”

Imorgon, den 23 december, blir en glädjens dag för mig och säkert också för min vän. Då träder nämligen konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden i kraft. Sri Lanka har inte skrivit under konventionen. Men konventionsstaterna blir skyldiga att följa upp förbudet mot påtvingade försvinnanden i sina lagar och rättssystem. En kommitté kommer att bildas som har till uppgift att övervaka hur konventionen efterlevs. Kampen mot påtvingade försvinnanden får därmed ett nytt och kraftfullare globalt instrument att använda sig av.

Fler stater än de tjugo som nu ratificerat konventionen borde göra det. Trycket borde öka på de stater som ännu inte skrivit under. Och fler länder borde ge kommittén som ska övervaka konventionens efterlevnad rätten att ta emot och behandla klagomål från enskilda människor. För att detta ska ske krävs att människor runt om i världen sluter upp och engagerar sig för att förebygga, förhindra och kräva undersökningar av fall av försvinnanden och, inte minst, kräva rätten till sanning och upprättelse för anhöriga till offren.

När människor förs bort för att aldrig mera återvända och anhöriga tvingas leva resten av sina liv i ovisshet om vad som hänt – och när detta får pågå år efter år utan att någon ställs till svars för det – så är det en djup kränkning av människovärdet. Vad säger det om det samhälle och den värld där vi lever? Kan du och jag år från år stå ut med att leva i en värld där människor tillåts att bara försvinna?

Med den konvention som träder i kraft dagen innan julafton detta år säger världen tydligare ifrån om att påtvingade försvinnanden är något som angår oss alla. Därför tänker jag glädja mig åt konventionen tillsammans med allt annat att glädja sig åt denna jul. In i julfirandet kommer jag också att ha med mig min väns vision om en gemenskap där man ber mer för andra än för sig själv och ett samhälle där varje medmänniskas fundamentala fri- och rättigheter är något som berör alla.

Vallfartsort och fredszon

Innan jag visste särskilt mycket alls om Sri Lanka och långt innan jag hade en aning om att jag skulle komma att bo här en dag, hade jag hört talas om helgedomen i Madhu. Häromdagen – äntligen – fick jag tillfälle att vallfärda dit.

För många år sedan arbetade jag nära ett internationellt projekt som gick ut på att dokumentera exempel på aktivt upprätthållande av fredade zoner undan krig. Ett av fallstudierna i projektet handlade om Madhu i Sri Lanka, som framför allt från 1990 och framåt kom att bli tillflyktsort för krigsflyktingar. Det fanns en informell överenskommelse från krigförande parter att respektera platsen som vapen- och krigsfri zon – en överenskommelse som skulle gälla oavsett vem som för tillfället hade kontroll över området runtomkring Madhu (vilket under större delen av tiden var LTTE och endast under kortare perioder regeringstrupper).

Det första jag ser när jag stiger in i kyrkan är, som sig bör, madonnan av Mantai som tronar ovanför altaret. Madonnan fördes till Madhu av katoliker som ville rädda både sig själva och henne undan religionsförföljelsen i mitten av 1600-talet. Efter en period av portugisisk kolonisering av ön hade holländare nu tillvällat sig kontroll över kustregionerna (inlandet skulle inte komma att koloniseras förrän senare, under britterna). De reformerta holländarna hade vid det här laget - med tydlig koppling till sina koloniala ambitioner - förstört ett antal katolska kyrkor, huggit sönder madonnastatyer och dessutom utfärdat dödsstraff på att härbärgera katolska präster. Det var för att undkomma denna förstörelse och förföljelse som madonnan av Mantai kom till Madhu. Madonnan kom alltså själv hit såsom en flykting en gång i tiden.

Med tiden blev madonnan av Mantai, som anses besitta särskilda helande krafter, huvudanledning till att hundratals människor vallfärdar till Madhu varje år. Därmed har hon lyckats ena inte endast kristna av olika slag. Till Madhu vallfärdar sedan länge människor av alla religiösa och etniska tillhörigheter i Sri Lanka: buddhister, hinduer, muslimer och kristna. År 2001, då fredssamtal och vapenvila stod för dörren, var Madonnan av Mantai ute på ”pilgrimsresa för fred”, en sorts turné i landet, och drog då till sig stora skaror överallt dit hon kom.

Jag ser mig omkring. I kyrkan i Madhu saknas kyrkbänkar nästan helt och hållet. Skorna har vi alla tagit av oss innan vi gick in i kyrkorummet, precis som man gör i templen. Kring en pelare har några ungdomar samlats. De leds i bön av en knäböjande jeansklädd tjej. På andra håll sitter andra klungor av människor. Många ber högt och gemensamt. Men en medelålders man knäfaller ensam längst ned vid ingången. Sedan börjar han gå på sina bara knän hela mittgången fram, långsamt och till rytmen av sin outtalade bön (rytmen ger sig tillkänna i hans användande av radband och enstaka läpprörelser).

Längst bak i kyrkan finns något som mest ser ut som en osådd rabatt. En gammal kvinna med grå hårknut, vacker klarröd sari och stora nässmycken får hjälp av en ung man att ösa jord i en liten grön plastpåse (en sådan som man brukar lägga grönsaker i när man handlar). I Madhu har själva jorden en helande kraft och vid de stora högtiderna, när många pilgrimer flockas hit, måste ny jord fyllas på flera gånger om dagen. En del sätter jordens undergörande kraft i samband med en annan av Madhus alla sällsamheter: kobrorna, som trivs och frodas i djungelvegetationen runtomkring det lilla kyrkoområdet, har här förlorat sin förmåga att skada människor. (Lite vanvördigt tänker jag att det hade varit praktiskt om även myggorna förlorat sin förmåga att sprida sjukdom och död. Istället har jag blivit varnad för att det ska finnas mycket dengue och även mycket malaria här).

Madhus ställning som fredszon var inte lätt att upprätthålla. Det krävdes ständiga diplomatiska åtgärder och utryckningar för att det skulle fungera. Att det handlar om en gudstjänstlokal innebär att det ska vara skyddat från attacker enligt internationell humanitär rätt, men det finns ett flertal exempel på att religiösa helgedomar har attackerats i Sri Lanka. Enligt det ovan nämnda fallstudiet av Madhu var det kyrkans speciella historia som pilgrimsort för breda folklager i landet i kombination med internationell närvaro som ledde till att Madhu effektivt kunde fungera som fredad zon och tillflykt för oräkneligt antal människor under många år. Från år 1990 (till 2002) hade kyrkan nämligen ett unikt samarbete med UNHCR, som fanns på plats med ett öppet biståndscenter i Madhu.

Trots detta extra starka skydd i form av eget renommé och internationell närvaro blev ändå även Madhu till slut ett exempel på en helgedom som beskjutits i kriget. Den 20 november 1999, då tusentals människor sökt sin tillflykt till kyrkan och dess omedelbara närhet och det pågick strider mellan lankesisk armé och LTTE i området utanför, så utsattes Madhu för sex vändor granateld. När taket till kyrkans annex penetrerades dog 38 människor. Alla var civila. Många var barn. Att ingen av parterna hade råd rent politiskt att ses som den som attackerar ett sådant ställe som Madhu – något som ditintills bidragit till att freda området – yttrade sig nu i att båda tog avstånd från det inträffade och pekade ut den andre såsom skyldig part.

När jag kommer ut ur kyrkan tar två kvinnor kontakt med mig. Den ena av dem berättar att hon är här för andra gången. Första gången hon gjorde denna pilgrimsresa var 2007. På den tiden var man tvungen att lämna ifrån sig ID eller körkort i en vägspärr som LTTE upprättat vid infarten till Madhu, berättar hon. LTTE behöll dessa handlingar och återlämnade dem först när personen ifråga passerade förbi igen på sin väg hem. När jag hör henne berätta om detta tänker jag i mitt stilla sinne på hur jag själv alldeles nyss lämnade över mitt pass till soldater i en militär vägspärr vid sista avfarten till Madhu. Jag fick visserligen tillbaka passet inom en kvart och kunde sedan fortsätta min väg, men jag fick också med mig stränga förmaningar om att endast gå i kyrkan. Soldaten talade singhalesiska, så jag förstod det inte själv då, men enligt mitt ressällskap hade han sagt att det under inga villkor var tillåtet för utlänningen att gå in bland huslängorna där Madhus inneboende gäster bor.

Om Madhus ställning som fredszon alltid var problematisk och man inte lyckades avvärja attacken 1999, så lyckades man ändå under lång tid fungera som fristad som skulle hållas utanför kriget. Två av de regler som man lyckades genomdriva under den här tiden var att inga vapen tolererades inne på kyrkans område och inte heller soldater i uniform – vare sig dessa tillhörde armén eller LTTE. Därför blev jag besviken när jag såg många uniformerade soldater och militärpoliser inne på kyrkans område vid mitt besök. Men den stora skylten, där det står att vapen inte får tas med in, verkar i alla fall respekteras. Även om soldaterna var uniformerade så var de, så vitt jag kunde se, obeväpnade. Det i sig är en ovanlig syn.

Madhu har blivit känd som fredszon och fredskyrka. Fredskyrka kan man vara på många olika sätt. Jag tycker att Madhu kan tjäna som inspiration på tre punkter:

1.Ett tydligt NEJ till vapen och en påminnelse om hur konkret ett sådant ställningstagande är (såsom vapenhusen i gamla kyrkor där man bokstavligt talat ska lämna ifrån sig alla eventuella vapen innan man går in i kyrkan).
2.En fristad för människor på flykt och under hot – med användande av internationell preventiv närvaro när det behövts och gjort nytta
3.Trygg förankring i den egna traditionen förenad med en radikal och chosefri öppenhet gentemot människor av annan tro.

Medborgare eller undersåtar?

Sri Lanka har en oerhört stark presidentmakt. Nu stärks den ytterligare. I alla fall om förslaget till författningstillägg går igenom – och allt tyder på att den gör det. Efter diverse lojalitetsbyten i parlamentet har regeringen den 2/3 majoritet som den eftersträvar för att få igenom förändringar i landets författning. Men borde inte också folket få chans att säga sin mening?

Kort bakgrund: 1978 års konstitution gav Sri Lanka en av världens mäktigaste presidentmakter. Ett antal gånger sedan dess har politiker gått till val på att begränsa denna makt – och fått folkets mandat att göra det. Landets nuvarande president har två gånger gått till val på en plattform som lovat att begränsa presidentmakten (även om löftet var mindre radikalt den gång då han omvaldes jämfört med första gången). Nu ska ett författningsförslag skyndas igenom parlamentet, som kommer att ge honom möjlighet att ställa upp för omval ett obegränsat antal gånger (mot nuvarande begränsning på två mandatperioder). Dessutom kommer ett antal oberoende kommissioner göras beroende och få försvagat mandat. Presidenten kommer fortsättningsvis att ensam utse ordförande och ledamöter till bland andra landets valkommission, kommissionen för offentlig förvaltning, antikorruptionskommission, poliskommission och MR-kommission samt domare i Högsta Domstolen m fl. Kommissionen för offentlig förvaltning, som skulle motverka en långt gången politisering av förvaltningen (läs: ministerstyre), behöver inte längre tillfrågas när ministrarna utser, förflyttar, disciplinerar eller avskedar chefer i statlig förvaltning och regeringen ska bestämma i alla policyfrågor som gäller offentliganställda. Värt att särskilt notera är att valkommissionen, enligt förslaget, fråntas sina befogenheter att se till att statliga resurser och statlig media inte används på ett otillåtet sätt i samband med val. (Massiv kritik om sådant missbruk framfördes i samband med presidentvalet i början av året).

I måndags lyckades Centre for Policy Alternatives (CPA) och några andra enskilda organisationer för första gången få tag i en kopia på förslagstexten. Morgonen därpå gick de till Högsta Domstolen (och fick där reda på att de inte hade den senaste texten utan fick be om att få ut den allra senaste versionen på stående fot). Inför domstolen argumenterade de för att förslaget till författningstillägg har långtgående konsekvenser och att en folkomröstning borde få avgöra om den ska gå igenom. I ett uttalande nyligen skriver CPA: ”vi är övertygade om att förändringarna i det föreslagna författningstillägget är helt oförenliga med konstitutionalism och liberala demokratiska värden, och att de undergräver folkets suveränitet och den republikanska principen.” Se http://www.cpalanka.org/

Argument för förslaget är faktiskt inte helt lätta att hitta. Kanske beror det helt enkelt på att förespråkarna inte är inriktade på att ta en offentlig demokratisk diskussion om saken. Men enligt en av dem som var med i domstolen i tisdags så är förespråkarnas främsta argument att det föreslagna författningstillägget gynnar stabiliteten och det i sin tur är viktigt för att få skjuts på den ekonomiska utvecklingen i landet. Men då bortser man ifrån att införandet 1978 av ett system som koncentrerade makt i händerna på ett ämbete, presidentens, inte hindrade krigsutbrottet fem år senare. Inte nog med det: det var tvärtom demokratins tillkortakommanden, däribland den starka centralstyrningen och maktkoncentrationen, som aktivt banade väg för väpnad konflikt. Ett av tilläggen till konstitutionen, det trettonde författningstillägget, kom till som ett försök att skapa fred genom att decentralisera makt ut till provinserna. På så vis skulle den tamilska minoriteten, som är starkare i norr och öster, kunna styra över mera när det gäller lokala angelägenheter. Men det trettonde författningstillägget har aldrig implementerats helt och hållet.

Det nuvarande förslaget till författningstillägg säger ingenting om det trettonde tillägget. Men man kan lugnt anta att det kommer att fortsätta att gälla i princip men endast delvis i praktik – samtidigt som centralmakten i form av presidentämbetet blir allt mer maktfullkomlig. I norr styrs det mesta i dagsläget av en av presidenten tillsatt kommitté, vilket också talar sitt tydliga språk.

Högsta Domstolens utlåtande om det 18e författningstillägget överlämnades i torsdags till presidenten och talmannen i parlamentet. Den senare är för övrigt bror till presidenten. (En annan bror till presidenten är ordförande i den nyss nämnda kommittén som styr i norr. Ytterligare en bror är försvarssekreterare med makt över försvarsdepartementet under vilket militär, polis och numera även myndigheten för enskilda organisationer sorterar). Högsta Domstolens utlåtande ska tillkännages i parlamentet på tisdag och det 18e tillägget till Sri Lankas konstitution förväntas röstas igenom i parlamentet på onsdag.

Så det blir säkert ingen folkomröstning. Synd. Det hade varit en signal om att landets invånare fortfarande betraktas som medborgare snarare än undersåtar och att all makt utgår från folket. För man kan ju annars börja undra hur det egentligen står till med den saken.

I Jaffna skriver segraren historia

Jaffna hyser en bedagad skönhets avslappnade charm. Husen är fortfarande vackra men många är stadda i olika stadier av förfall. Några är inte mer än ruiner. Där finns många tjusiga kyrkor och tempel. Affärskvarteren är organiserade efter varuslag.

Jag åkte till Jaffna tillsammans med ett par vänner. Bland dem en singhalesiska, buddhist, vars ingifte farbror är tamil och hindu, bördig från Jaffna. Som liten flicka åkte min vän ofta dit och hälsade på. (Hon har själv alltid bott i söder, nu i Colombo). Sedan kom kriget. Farbrorn och fastern flydde till Europa och vägen till Jaffna stängdes. Under de 26 åren av krig var landsvägen mellan södra Sri Lanka och Jaffna uppe i norr nästan alltid stängd. Gerillan kontrollerade olika delar av sträckan under olika perioder och många blodiga strider koncentrerades kring just denna väg. Visserligen kunde man flyga till Jaffna, men det gjorde min vän endast en enda gång under alla de åren. Släktingarna var ju hur som helst inte kvar där längre. När hon nu reste tillbaka till Jaffna för första gången jublade släktingarna där borta i exilen. Via sms bad farbrorn henne att göra honom en tjänst. Han ville att hon skulle gå till Jaffnas mest berömda tempel, Murugantemplet i Nallur, och be en bön för honom där.

Sagt och gjort. Vi steg upp klockan 4.30 på morgonen och var vid templet i tid till första morgonpujan, som började punktligt klockan 5.00. Med trummor och eld. Ett aumtecken tändes för Murugan. En cirkel för Ganesh. Aska smetades i pannan. Med en kupad hand tog jag emot en vätska att dricka eller smörja in i håret (jag valde det senare alternativet). Min vän fick låna 200 rupies av mig, som hon lade i en stor kista. Prästen kom förbi och hon sade sin farbrors namn. Alla vandrade vi runt i templet från den ena gudabilden till den andra. I rask takt. Det kändes som om vi var där för att väcka gudarna med våra trummor och höga rop. Hon och jag höll oss mest i bakgrunden, lite försynt. Men en man vinkade leende åt henne att gå längre fram och jag såg hur glad hon blev över hans välkomnande omtanke.

När vi kom ut ur templet hade staden vaknat. Därinne hade jag lagt märke till enkla pappersskyltar på singhalesiska. Endast på singhalesiska. Inte på tamil, som är det språk som talas i Jaffna. Inte heller på engelska. Jag frågade nu vad det stod på dem. ”Förbjudet att fotografera” svarade min vän, och forsatte: ”Skyltarna såg nya och provisoriska ut. De har helt säkert satts upp nyligen på grund av alla turister från söder.” Så tillade hon med en grimas: ”det är tydligen bara just singhalesiska turister som inte förstår bättre än att de måste få sådana förmaningar”.

Landsvägen, som förbinder norr och söder, öppnades först i julas för civil trafik. Nu kommer en ständig ström av folk från söder upp dit. Vid det singhalesiska och tamilska nyåret, som firas i april, var trängseln stor. Jag läste om det i tidningarna. Det faktum att vanligt folk nu kan åka bil eller buss tvärs genom hela landet är en symbol för landets enande. Nu finns ingen delning längre mellan regeringskontrollerat och gerillakontrollerat område. ”ONE NATION, ONE COUNTRY” står det med stora feta bokstäver på en skylt vid infarten till Jaffna.

I Kandarodai finns gamla ruiner i form av små stupor (i alla fall enligt den restaurering som har gjorts). Historieskrivningen är omtvistad och kontroversiell. Om jag förstod det hela rätt, så är det i och för sig allmänt accepterat att lämningarna är buddhistiska (men jag kan ha fel om den saken). Helt klart är att det åtminstone råder delade meningar om huruvida ruinerna också kan sägas ha varit singhalesiska. Ruinerna har använts som argument i konflikten mellan singhalesisk och tamilsk nationalism. Idag vaktas ruinerna av soldater. En stor skylt har satts upp med en lång förklarande text om ruinerna. Den är skriven helt och hållet på singhalesiska. Jag såg ingen skylt på tamil.

Historieskrivning är ett hett ämne i Jaffna. Det allra mesta rör dock inte den antika historien utan en betydligt mer närliggande historia. Det handlar om den tid de nu levande generationerna själva har upplevt och kan minnas. Utanför Murugantemplet påstår Lonely Planet att det ska finnas ett stort monument över en av LTTEs mest berömda män, Thileepan, som hungerstrejkade sig själv till döds där år 1987. Jag läser att monumentet i form av en hand med uppbrutna kedjor som griper om en låga har återbildats på flera håll i staden. Men något sådant monument finns naturligtvis inte där nu och jag kan inte tänka mig att det finns återgivet någon annanstans i staden heller. LTTEs gravvårdar har också utplånats, enligt vad jag har förstått.

I maj, på årsdagen av krigsslutet, skulle det hållas en interreligiös högtid vid Murugantemplet i Nallur i Jaffna för att människor gemensamt skulle få minnas sina nära och kära som dog i kriget. Men folk som var på väg dit hotades och många vände och gick hem. De som trots hoten gick dit fann platsen omringad av militär och polis. De blev tillsagda att registrera sig hos polisen. En präst togs senare in till förhör på militärhögkvarteret. På annat håll i norra Sri Lanka tvingades en präst ställa in en gudstjänst i samband med årsdagen och ytterligare en präst blev hotad till livet för att han organiserade en bönestund för dem som dödades i kriget. (Se artikel av Ruki på Groundviews den 18 juni 2010, http://www.groundviews.lk/ ) Problemet ur arméns och polisens perspektiv var att de dödade anhöriga, som det här var fråga om, antingen stred på motståndarsidan i kriget eller var civila. Men döda fiender ska inte sörjas och civila dödades i princip inte om man får tro den officiella historieskrivningen – såvida de inte dödades av terroristerna förstås. (Terrorister är det ord som vanligtvis används här för att beteckna LTTE).

Om vissa monument rivs ned, så byggs andra upp. Redan i en tidigare blogg om Jaffna (från januari i år) nämnde jag det stora segermonumentet vid Elefantpasset: Sri Lanka som hålls upp av händer och som vaktas av lejon (singha = lejon). Den här gången såg jag ännu ett monument, också det i närheten av Elefantpasset. Det var av betydligt enklare snitt och bestod helt enkelt av återstoden av en autentisk sprängd bulldozer, prydd med blomstergirlander. Inristat i sten står en text om hur korpral Gamini Kularathne från Singharegementet offrade sitt liv här genom att ensam gå ut med handgranater mot en bulldozer som ”skoningslösa LTTE-terrorister” lastat full med sprängmedel . Genom att spränga sig själv och hela laddningen i luften räddade denne tappre soldat sina kamrater, står det. Denna text har ristats in på alla tre språken. Den engelska versionen börjar: ”Born in this land were thousands of men of noble virtue, committed to give their all for the Motherland. They stood ready even to make the supreme sacrifice (…)in order to defend this land against evil and liberate the nation”. I början av juli hölls en ceremoni här. Jag kommer ihåg bilden i tidningen på Gamini Kularathnes mamma när hon lade blommor på platsen där sonen dog. (Bilden här intill har jag tagit själv och den visar folk från södra Sri Lanka som stannat till vid monumentet).

Med alla besökare från söder, som flockas till Jaffna, skulle man kunna tro att den lokala hotell- och restaurangnäringen gynnas. Men de Jaffnabor jag träffade sade att de flesta inhemska turister, som kommer till Jaffna, tyr sig till soldaterna på plats. ”De känner sig väl tryggare så” förmodade de, och berättade sedan att soldater har satt upp färskvatten och bajamajor på sportarenan. Där väljer en del turister att sova. Mat köper de i soldaternas affärer. En av Jaffnaborna tillade att dessa affärer slår ut de lokala handlarna genom att hålla mycket låga priser.

Denna korta konversation om turister från söder var det jag kom att tänka på när jag ett par dagar senare anträdde vägen tillbaka från Jaffna och åkte förbi ”Task Force 07 Welfare Shop” och andra liknande affärer enklare restauranger /kaféer i militärens regi. Jag uppfattar det som att det finns fler sådana nu än när jag åkte samma väg i januari. Samtidigt vill jag tillägga att en viktig skillnad mellan då och nu är att det nu också finns några civila affärer och kaféer längs landsvägen. Över huvud taget finns det mycket mer folk längs vägen nu, däribland en massa barn i vita skoluniformer och ljusblåa Unicef-ryggsäckar. Men den militära närvaron är fortsatt påfallande. Talande är att skyltarna uppe i norr helt och hållet inrättar besökarna efter en militär karta. Infarten till den första tätorten söder om Jaffna kungörs till exempel med ett ”Welcome to Kilinochchi, 57th division”.

För mig är det självklart att man inte kan dra alla besökare från söder över en kam. Jag var ju själv där tillsammans med en buddhistisk singhalesisk vän från Colombo, som har en hinduisk tamilsk farbror som hon gärna ber en bön för enligt hinduisk ritual. Men det är tydligt att många turisters beteende i Jaffna skapar frustration hos lokalbefolkningen. I de fall då besökarna mer eller mindre kliniskt undviker att möta Jaffnabor eller på något sätt bidra till lokalekonomin, i de fall då de tyr sig endast till soldater , i de fall då de uppsöker endast de delar av historien som bekräftar den egna gruppen och identiteten och samtidigt påminner om och befäster fiendebilden av den andre, så innebär det inte bara att ett tillfälle till ett möte har gått förlorat. Det innebär att misstron och bitterheten ökar.

Den typen av turism passar dessutom alltför väl in i och blir en del av en bredare politisk process som handlar om att segraren skriver historia med tung hand. Som jag ser det är problemet inte så mycket att man reser monument i sig som hur dessa är utformade samt det faktum att de blir resta samtidigt som andra monument och gravar utplånas. Problemet är inte så mycket det dödande som offentligheten minns utan det dödande som höljs i påbjuden glömska och tystnad. Problemet är inte att en mamma stannar till vid de utbrända resterna av en bulldozer för att minnas och sörja sin stupade son, men att andra samtidigt förmenas rätten att sörja.

Segrarens historieskrivning är en direkt fortsättning på den sidans krigspropaganda. Den är full av enkla schablonbilder och antingen – eller. Aldrig både – och. Den är triumferande även i sorgen och intolerant mot andra berättelser. Aldrig tvivlande eller ambivalent. Aldrig någonsin ångerfull över någonting. En sådan hantering av nutidshistorien är ett hinder för försoning. Det första steget på en framtida försoningsprocess måste därför bli en samtida sanningsprocess.

Om fler kvinnor och mindre våld

Sri Lanka skryter ofta med att ha varit det första landet i världen att utse en kvinna som premiärminister: Sirimavo Bandaranaike. Det var för femtio år sedan. Men statistiken för andelen kvinnor i valda positioner har aldrig varit imponerande. Faktum är att den idag är sämre i Sri Lanka än i något annat land i Sydasien. Kvinnor utgör mindre än 6% av ledamöterna i parlamentet, 5% på provinsnivå och ynka 2% på lokal nivå. Dessa siffror kontrasterar starkt mot kvinnors mycket höga utbildningsnivå här i landet.

Nyligen hölls parlamentsval i Sri Lanka. Ingenting tyder på att antalet kvinnliga parlamentariker kommer att öka till följd av detta val. Tvärtom. Det står tämligen klart att enbart tio kvinnor kommer in i parlamentet mot tidigare tolv.

Tämligen klart, ja. Trots att valdagen var den 8 april är resultatet inte helt och hållet klart än. Det beror på att så mycket våld och fusk rapporterades in från framför allt Nawalapitiya och även Trincomalee att resultatet från sammanlagt 38 vallokaler ogiltigförklarades och måste göras om. (Det var förresten i Nawalapitiya nära Kandy som jag valövervakade i provinsval förra året, se min blogg från 17 februari 2009). Nu på tisdag går väljarna i de berörda distrikten till val en gång till.

Det är våldet och fusket i politiken som brukar anges som orsak till att det finns så få kvinnliga politiker. Jag har fått höra att kvinnor helt enkelt kommer till korta inom politiken för att de inte skulle vara lika skickliga på den sortens oschyssta metoder... Jag har också fått höra att den politiska kulturen är så rå och ohyfsad att ”ingen anständig kvinna vill ge sig in i parlamentet”. Det är män jag har hört säga så. De kvinnor jag talat med brukar vända på argumentet och säga att fler kvinnor borde in i politiken för då skulle man äntligen kunna börja få bukt med allt våldet... Alla verkar de således vara överens om dels att politiker ofta uppför sig illa, dels att det på något sätt ligger mer för män än för kvinnor att uppföra sig på det sättet.

Möjligen menar de att kvinnor är snällare och fredligare av naturen och därigenom oförmögna till hot och våld. Å andra sidan känner varenda människa i Sri Lanka till att kvinnor mycket väl kan slåss och delta i väpnade strider. Det beräknas att uppåt 43 procent av LTTEs gerillasoldater var kvinnor. Det är också allom bekant att kvinnor var överrepresenterade bland de fruktade ”svarta tigrarna”, en elitstyrka inom LTTE som var pionjärer i och förfinade självmordsbombning som metod. (Att de flesta självmordsbombare var kvinnor ser jag som ett symptom på kvinnors underordning. Icke desto mindre tycker jag samtidigt att det talar mot att kvinnor på något sätt skulle vara mindre hänsynslösa och våldsbenägna än män).

Kanske menar de därför inte att kvinnor skulle vara mindre förmögna till våld men däremot att det skulle vara mindre passande för kvinnor att utöva och ge order om våld. Han som sade att ingen anständig kvinna vill in i parlamentet, menade säkert så. Men skulle då hot och våld – och för den delen fusk – vara mer oanständigt och oacceptabelt för kvinnor än för män? Är inte sådant beteende alltid oanständigt och oacceptabelt? Punkt, slut. Eller menar man verkligen att det på något sätt är mer okej när män gör sig skyldiga till brott mot vallagarna, hot och trakasserier?

Här vill jag inflika att folk i allmänhet är trötta på att politiken solkas av oschyssta metoder. Tusentals vanliga medborgare här i landet engagerar sig i valövervakningsorganisationer som dokumenterar och avslöjar tvivelaktigheter, brott mot vallagar, hot och våld i samband med valen. Det är absolut inte så att folk i allmänhet skulle tycka att sådant beteende är som det ska vara.

Själv har jag aldrig ansett att kvinnor av naturen skulle vara fredligare än män och jag anser att våld alltid är lika oacceptabelt vare sig det utövas av män eller kvinnor. Men det är ett statistiskt faktum att kvinnor mer sällan är förövare till våldsbrott. Det är också ett faktum att män och kvinnor socialiseras olika. Och ja, jag tror att den politiska kulturen skulle förändras om det kom in betydligt fler kvinnor i politiken. Med tanke på hur tydligt genus spelar in i våldsutövning och människors föreställningar och åsikter därom skulle det inte förvåna mig om vi då skulle få se en nedåtgående trend i öppna hot, våld och råbarkarfasoner inom politiken.

Det är en utbredd uppfattning i Sri Lanka att det politiska våldet är en viktig orsak till att det finns så få kvinnliga politiker. Kanske är även det omvända sant: att den oanständigt låga andelen kvinnor i valda organ bidrar till den relativt höga förekomsten av politiskt våld.

Avkriminaliserad kärlek – där men inte här (än)

För en tid sedan var jag på en frisersalong, där det byggdes om. Det skulle bli en särskild herravdelning, sade frisören. ”Herrarna gillar inte att sitta med alla andra”, sade han, ”särskilt inte om herrarna ifråga råkar vara ministrar.” (Det finns gott om ministrar i Sri Lanka: över hundra om man räknar både ministrar och viceministrar). ”Jaha”, sade jag, ”det kan man väl förstå att pampar inte vill bli utstirrade av gemene man när de klipper sig, men borde inte det gälla kvinnliga kändisar också?” Frisören bara skrattade åt min fråga. Jag hade tydligen helt och hållet missuppfattat vad det handlade om. Sanningen är att herrar inte vill bli sedda då de faller till föga för sin fåfänga, förklarade han för mig. "Anledningen är att folk kan tro att de är bögar!" ”Jaha”, sade jag medvetet naivt, ”och det skulle i så fall vara någonting negativt, dårå?” Än en gång drog min frisör på munnen. ”I Sri Lanka är folk tyvärr lite trångsynta”, sade han sedan.

Han kunde ha tillagt att homosexualitet är ett brott i Sri Lanka. Även om lagen mot sodomi aldrig kommit till användning, så bidrar dess blotta existens till att osynliggöra människor. Man kan förstå att det inte är många som vågar leva som öppet homosexuella när de i princip skulle kunna åtalas för det (även om det i praktiken inte brukar ske). Lägg dessutom till folks fördomar så förstår man att HBT-personer inte har det lätt här i landet.

En tid senare träffade jag en flata, som inte är rädd att visa vem hon är. Hon sade att hon hör till en välutbildad och privilegierad klass och att det innebär att hon kan leva mera öppet än de medsystrar som har lägre social status. Men nu tycker hon att öppenheten blivit svårare och orsaken till det är intressant nog den singhalesiska nationalismen. Denna har fått ett extra uppsving efter krigsslutet i maj förra året och enligt dess nationalistiska retorik är homosexualitet något som importerats från den korrumperade västvärlden.

Ironin över alla ironier är att Sri Lankas sodomilag är en gammal kvarleva från den västerländska kolonialismen. Det är britterna som har lämnat en sådan lag efter sig (här liksom i ett otal andra länder i världen). Olika sexuella läggningar har naturligtvis funnits på ön så länge det har funnits människor här och är således ett inhemskt arv. Därför gjorde jag även i detta samtal ett av mina karaktäristiskt naiva inlägg: ”Finns det inte förutsättningar här för en kraftfull kampanj om vad kärlek till landet och kärlek till varandra egentligen borde innebära? Och kunde man inte i logikens namn mobilisera stöd just från nationalisterna mot sodomilagen såsom en förlegad kvarleva av västerländsk kolonialism?”försökte jag. Hon bara skrattade och sade att Sri Lanka nog inte är moget för en sådan kampanj än. ”Vi måste börja försiktigt”, sade hon sedan med allvar i rösten.

Sedan tillade hon att det som ger henne hopp är att Nepal och Indien nyligen visat vägen. I Nepal kan man numera få officiellt erkännande som tillhörande ”det tredje könet” om man anser själv att man inte ska klassas som vare sig man eller kvinna på sitt ID-kort. Landet förväntas bli det första landet i Sydasien som tillerkänner lika rättigheter och skydd mot diskriminering för homosexuella, bisexuella och transpersoner enligt den grundlag som ännu inte trätt i kraft. Och i det väldiga grannlandet Indien kom Högsta Domstolen förra sommaren fram till att den indiska versionen av britternas gamla sodomilag inte är tillämplig när det gäller sex mellan vuxna människor som samtycker till det.

Det våras så smått för HBT-rättigheter i Sydasien! Så småningom ska väl även folk i Sri Lanka inse detta och resa sig mot homofobin. Hoppas jag.

Valövervakning

Igår tillkännagavs valresultatet : president Mahinda Rajapakse sitter kvar en mandatperiod till. Jag har sett och förstått att det har rapporterats en del om det även i Sverige och tänker inte orda om det just nu. Istället vill jag berätta om den valövervakning, som jag var med om, då jag tillbringade fyra dagar med ett valövervakningsteam från en av Diakonias samarbetsorganisationer, PAFFREL (People’s Action for Free and Fair Elections).

PAFFREL hade placerat ut 3 500 observatörer i vallokaler runt om i landet. Dessa volontärer hade till uppgift att övervaka hur allt gick till i en vallokal från dess öppnande kl. 07.00 på morgonen till stängningsdags kl. 16.00. Förutom de stationära observatörerna organiserade PAFFREL också 352 mobila team. Om alla team består av fyra personer, så som det var i mitt fall, så rörde det sig sammanlagt om bortåt 5 000 personer. Det säger sig självt att det är en stor bedrift att koordinera alla dessa människor och att ta in och bearbeta den ofantliga mängd information som observatörerna samlar in. För att underlätta faktainsamlingen finns det formulär att fylla i och listor med frågor att bevaka. Observatörerna ska t ex notera om skärmar är placerade för att säkerställa hemlig röstning, om det finns vapen inne i vallokalen och hur det står till med vallokalernas tillgänglighet för människor med fysiska funktionshinder. Antalet röstande fram till det klockslag då man besöker vallokalen i förhållande till antalet röstberättigade noteras också.

Studsade du till när du läste det där om vapen i vallokalen? Jag studsar i alla fall till när jag ser det i verkligheten. I princip ska vapen inte tas in i vallokaler i Sri Lanka. Det brukar alltid stå minst en tungt beväpnad polis utanför vallokalen, men inne i lokalen ska ingen vara beväpnad. Fast i Jaffna och Kilinochchi kan jag intyga att det som regel finns åtminstone en polis beväpnad med T56 i själva vallokalen och en eller flera likadant utrustade poliser utanför.

Det första som hände mitt team på valdagens morgon var att vi hörde rykten om skottlossning i Jaffna under natten. Någon sade att det var fyra smärre exposioner, kanske bensinbomber. Sedan ändrades det till att en bomb briserat. Några sade att det hänt i Point Pedro, längre norrut. Vi hörde att ett annat PAFFREL-team var på väg till Point Pedro och skulle kunna kolla upp den uppgiften där. Själva lämnade vi hela den frågan åt sidan och koncentrerade oss på den vallokal vi då befann oss i. När vi sedan förflyttade oss från vallokal till vallokal var vi mycket noga med att inte själva bidra till ryktesspridning, väl medvetna om att det är möjligt att de påstådda explosionerna (eller vad det nu var) men också själva ryktesspridningen hade som syfte att skrämma Jaffnabor från att rösta.

Det finns en annan valövervakningsorganisation i Sri Lanka, som specialiserar sig mera på just valrelaterat våld och som är oerhört skickliga i att snabbt få ut bra information om incidenter av olika slag. Den organisationen heter CMEV, vilket står för Centre for Monitoring of Election Violence, och den startades av bland andra en annan av Diakonias samarbetsorganisationer, Centre for Policy Alternatives (CPA). Jag blev glad över att se CMEVs antivåldsaffischer på väggar runt om i Jaffna (liksom även på andra håll i landet). Titta gärna på CMEVs interaktiva karta på våldsamma incidenter på valdagen på http://bit.ly/electiondaymap - inte minst om du vill veta hur det egentligen förhöll sig med explosionerna i Jaffna. Trots alla incidenter som redovisas på den kartan så var den här valdagen faktiskt betydligt lugnare än tidigare presidentval (1999 och 2005). Men surfa dig gärna också fram till kartan över händelser under kampanjperioden innan valet så ser du att det har varit ganska oroligt här en tid nu.

Större delen av morgonen rörde vi oss från vallokal till vallokal i södra delen av Jaffna (för dig, som nyss tittade på den interaktiva kartan, kan jag upplysa om att vi var i Chavakachcheri). Det var lugnt. Mitt på dagen åkte vi en bit söderut till Kilinochchi, som valadministrativt (ej i annat hänseende) tillhör Jaffna. Kilinochchis invånare (de som fortfarande var vid liv då) flydde innan regeringstruppernas slutliga intåg där för ett år sedan. För att hålla val i Kilinochchi hade man nu satt upp något som liknade rader av marknadsstånd på ett stort fält. Hit skulle de som står på röstlängden i Kilinochchi och som fortfarande befinner sig i flyktingläger på annat håll i landet, få komma och rösta. Valmyndigheten skulle organisera gratis busstransporter från lägren.

Klockan 15.55 hade ett par bussar precis anlänt och människor kom springande för allt vad tygen höll ut på fältet. En man på kryckor (förmodligen en krigsskada) hoppade och linkade ut så fort han bara kunde. Dessa människor blev nu avvisade med hänvisning till att vallokalerna skulle stänga klockan 16.00. En grupp av upprörda människor samlades nu runt oss och berättade att de hade väntat på en utlovad busstransport sedan klockan sex på morgonen. Två bussar hade kommit, men det var helt otillräckligt för alla som ville åka med. Först kl 13.30 kom en ny buss, men när den väl kom fram till Kilinochchi så var det alltså för sent. Dessa människor, som förlorat allt i regeringssidans slutliga stora offensiv mot gerillan och som ägnat hela dagen åt att försöka ta sig till vallokalen i enlighet med myndigheternas instruktioner, fick aldrig avge sina röster. Nu var de mycket angelägna om att berätta sin historia för oss och att vi skulle föra den vidare och rapportera om den. (Se även bilden här intill).

Både PAFFREL och CMEV är väl kända. Människor vet vad de står för och tar ofta själva kontakt med PAFFREL- och CMEV-volontärerna när de har något att berätta. Båda organisationerna har också möjlighet att få tillgång till vallokaler och deras observatörer runt om i landet lämnar in information som läggs ihop och tillsammans ger en bild av verkligheten som vanligtvis inte kommer fram på annat vis. Det är ett viktigt jobb som dessa organisationer utför.

Vägen till Jaffna

I förrgår färdades jag i bil hela vägen från Colombo till Jaffna i norr. Vi startade resan redan kl kvart i fyra på morgonen och var framme efter kl fyra på eftermiddagen. Vägen upp är den berömda riksväg A9. Berömd därför att den de senaste 25 åren mestadels varit stängd p g a kriget.

Första hälften av 1990-talet styrdes Jaffna av LTTE, som där inrättade en egen stat i staten. Efter att ha jagats ut därifrån etablerade de istället en de facto stat i Vanni, ett stort område strax söder om Jaffna. Om Jaffna är slutdestination för A9, så går vägen tvärs igenom Vanni. Det är där som hårda strider stod förra året och förrförra. När lankesiska militärtalesmän för ett år sedan tillkännagav att de nu kontrollerade hela A9, så var det en seger av monumental betydelse. För första gången på 23 år hade de kontroll över hela vägens sträckning. I mars förra året hade man rensat vägen på minor så att den kunde användas till militära transporter. I augusti träffade jag en civil person från Jaffna som fått tillstånd att åka i en passagerarbuss därifrån hela vägen till södra delen av landet. Då erfordrades specialtillstånd, som få fick, och bussen hade militär eskort. ”Det är för att ingen ska kunna kliva av eller på bussen i den avfolkade delen av Vanni”, sade den jag träffade i augusti. Avfolkat var det eftersom hela befolkningen då befann sig i stora läger, som de inte tilläts lämna.

Först strax innan jul öppnades A9 för allmänheten och det går nu väldigt lätt att resa på vägen. Så lätt, att en del människor inte verkar tro att det kommer att hålla. Mer än en har antytt för mig att de tror att restriktioner kommer att återinföras igen efter presidentvalet. Anledningen att jag reste upp till Jaffna på A9 igår har förresten med presidentvalet att göra. Jag är här med ett team av lokala valobservatörer från den lankesiska medborgarorganisationen PAFFREL, People's Action for Free and Fair Elections.

I Vavuniya (där förresten de nyss nämnda lägren finns) stannade vi för en kort rast. Rasten blev dock längre än vi tänkt eftersom ett par personer genast kom fram till vår skåpbil, som är tydligt markerad med PAFFRELs logga och flagg och berättade om ett överfall på ett antal partiaktiva som ägt rum där. Offren höll på att bli omplåstrade på sjukhus och nu tyckte folket som samlades kring oss att vi borde åka till sjukhuset för att dokumentera skadorna. Efter lite om och men lyckades vi sätta dem i kontakt med PAFFRELs representanter i Vavuniya. Vi rapporterade också in de uppgifter vi fått till huvudkontoret i Colombo och berättade att vi bett Vavuniyateamet jobba vidare med dokumentation och verifiering av fallet. De senaste veckorna har vi tyvärr fått uppleva en hel del valrelaterat våld här i landet, och PAFFREL (liksom andra liknande valobservatörsinitiativ) dokumenterar, för statistik och ger ut rapporter och pressmeddelanden om det.

I lägren i Vavuniya bor fortfarande ca 100 000 människor. Sri Lankas regering har fått hård kritik för hur lägren sköttes och framför allt att flyktingar hölls där mot sin vilja. Det borde kallas interneringsläger istället för internflyktingläger, framhöll många. Sedan i december är de i pincip fria att lämna lägren eller stanna kvar där. En del har återvänt till sina hem. Men många har bara hamnat i andra internflyktingläger på andra håll i landet. Andra har helt enkelt flyttat ut ur lägret och satt upp ett tält eller skjul någonstans där det såg ut att finnas fritt utrymme. Från Vavuniya och norrut såg vi spridda tält och skjul av korrugerad plåt, presenning eller helt enkelt återanvända säckar.

I vägspärren i Omanthai var vi tvungna att kliva av bilen och registrera oss. Jag fick lämna ifrån mig pass och intyg från valmyndigheten om att jag fått ackreditering som valobservatör. De glömde faktiskt att be om min ”security clearance” från Försvarsministeriet. (Men den var jag tvungen att visa upp senare, så den kom till användning på resan i alla fall). När LTTE styrde över Vanni låg här dubbla vägspärrar: först regeringssidans och sedan LTTEs.

Vi hade köpt med oss lunchpaket från Vavuniya. En av mina medresenärer berättade att han tidigare alltid brukade äta på en fantastiskt bra restaurang i Kilinochchi (längre norrut): ”enda skönhetsfläcken på den restaurangen var all LTTE-propaganda på väggarna”. Det var LTTE som drev restaurangen och den finns givetvis inte kvar längre. Nu körde vi istället bilen av vägen på en öppen gräsplätt och satte oss ned i gröngräset och åt vår medhavda matsäck. När jag reste mig upp och gick några steg för att ta några foton började chauffören plötsligt gestikulera vilt och varna för minor. Jag tyckte det var ologiskt eftersom vi ju faktiskt kört bilen ut på fältet, men lommade snällt tillbaka till bilen. Längre fram på vår väg fanns tydligt markerade minfält tätt längs med vägen.

Ett par gånger tvingades biltrafiken göra en liten sväng på provisoriska vägar runt en miitärförläggning som byggts upp mitt på gatan så att A9 går rätt igenom den. Det kändes lite speciellt. Jag har ofta väjt för vägarbeten eller djur på vägen, men aldrig för en hel militärförläggning!

Kilinochchi var verkligen en spökstad, precis som folk säger om den. Från vägen såg jag inte ett enda helt hus. Allt låg i ruiner. Vi stannade till vid ett litet fik, som drevs av soldater. Det låg i vad som såg ut att ha varit en affär i en sådan där rad av hopbyggda affärer, öppna ut mot gatan, som är så vanliga här. De flesta saknade tak och i väggarna fanns gapande hål. En person i sällskapet, som varit här förr, såg sig omkring och sade att det var svårt att föreställa sig att detta är Kilinochchi. Det som en gång i tiden var en blomstrande liten stad. ”Ingenting finns kvar av det som var, inte ens ett litet papper som påminner om när detta var ett viktigt administrativt centrum i norr”, fortsatte hon. Men då kunde jag ta fram kameran och visa ett kort jag just tagit inne på toaletten: en liten bit av en tidning eller affisch med en bild på en allvarlig ung gerillasoldat. (Var det ett utslag av soldathumor att jag hittade det just inne på en toalett?)

Vid Elefantpasset, porten till Jaffna, finns ett splitter nytt segermonument. Det var i vägspärren intill den, som jag ombads att visa upp mitt papper från Försvarsministeriet. Med det avklarat kunde vi köra vidare in på den stora halvön i norr. Äntligen i Jaffna!

Presidentvalstider

Dagen innan nyårsafton visades vapen som tagits från den fallna fienden (LTTE) upp i staden Galle längst ned i södra Sri Lanka. Jag råkade ha vägarna förbi och såg hur köerna ringlade långa utanför. Endast ett fåtal släpptes in åt gången. Det skulle aldrig falla mig in att köa i timmar för att komma in, men jag gick runt plåtstaketet som skulle förhindra insyn och hittade en utkiksplats varifrån jag tog fotot härintill.

I hamnen i Galle låg samtidigt ett av LTTEs skepp. Kön av folk som ville se det ringlade från hamnen hela vägen ut på den stora huvudgatan där folkmassorna effektivt blockerade trafiken. Armén, flygvapnet och flottan ställde också ut egna tanks och helikoptrar på ett annat ställe i staden. Min vän sade att hela jippot mest berodde på att det snart är presidentval. Men så funderade han ett kort ögonblick och sade sedan: fast det gynnar ju också motkandidaten.

Imorgon blir det presidentval i Sri Lanka. De två huvudkandidaterna är den nuvarande presidenten och den general som ledde armén till seger i det 26 år långa kriget mot de tamilska tigrarna (LTTE). Den nuvarande presidenten utlyste valet så fort han bara kunde efter krigsslutet för att rida på den popularitetsvåg som följde på krigsslutet. Men han hade säkert inte räknat med att general Sarath Fonseka (som sedan dess avgått från sin tjänst i militären) skulle ställa upp mot honom – en man som också kan ta åt sig ära för att ha besegrat LTTE.
Som det nu är står det och väger mellan dessa två och konkurrensen dem emellan är stenhård.

De senaste veckorna har därför varit ganska våldsamma Medborgarinitiativet Centre for Monitoring Election Violence, CMEV, räknar med 365 större incidenter sedan i julas. I 121 av fallen användes handeldvapen för att skrämma eller skada. I listan av större incidenter finns olaga hot, stöld, mordbränning och mordförsök – ja, t o m mord. Minst fyra människor har fått sätta livet till i våld som kan hänföras direkt till valet. CMEV räknar med fem valrelaterade mord.

Inför de närmaste två dagarna råder en viss nervositet. Nyligen tillkännagavs att statliga skolor stänger i hela tre dagar. Min chef bestämde i förra veckan att vi får ledigt på valdagen. Idag bestämde regeringen att utlysa allmän röd dag på onsdag, d v s dagen efter valet då resultatet tillkännages. I princip förväntas alla ha ledigt då. Jag har märkt att folk gör upp alternativa planer för dessa dagar för den händelse att det blir utegångsförbud.

Men man ska kanske inte lyssna på olyckskorparna. Det är också så att det brukar vara ganska lugnt på själva valdagen, jämfört med hur tiden innan kan vara. Så här natten innan valdagen föredrar jag därför att tänka eller i alla fall hoppas att det värsta snart är över.

2010 blir ett strålande år för mig!

Solen skiner över Colombo idag. Ändå är det inte så där tryckande hett som det kan vara här. Enligt BBCs vädersajt kännetecknas vädret i Colombo av ”high discomfort from heat and humidity” i januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober och november. I december däremot är det skillnad: endast ”medium discomfort from heat and humidity”. Min subjektiva bedömning är att decemberväder fortfarande råder trots att januari månad formellt har tagit sin början. Kort sagt: det är bra väder idag, på nyårsdagen.

Både singhalesiskt och tamilskt nyår brukar firas i april (samtidigt). Det nyåret är en väldigt viktig och stor högtid. Bladvändningen mellan december och januari är inte lika viktig. Men årtalet förändras ju då och visst uppmärksammas och firas detta också. Framför allt smälls det en förfärlig massa smällare – och det är inga beskedliga små valborgsmällare. Snarare handlar det om rejäla små bomber. Nyligen har jag dessutom förstått att en del av de nyårstraditioner som jag hittills enbart förknippat med nyåret i april även gäller för nyåret i övergången mellan december och januari.

En bekant sade igår att den viktigaste traditionen för honom vid denna tid på året är att gå i kyrkan på midnattsmässa. En annan viktig tradition, som han nämnde, är det rituella kokandet av mjölk. Det senare är något som också sker vid nyår i april. Mjölken ska koka över – en tydlig symbol för det överflöd man önskar inför det nya året. Min bekante höll med om den beskrivningen, men ville nog se traditionen primärt som något konkret snarare än symboliskt. Anledningen att man kokar mjölk så att det flödar över under nyår är framför allt för att då blir det nya året bra, förklarade han för mig.

Idag, på nyårsdagen, håller affärer öppet några timmar. En annan bekant till mig förklarade att affärerna håller öppet "tillräckligt länge för att alla ska kunna jobba åtminstone lite grann". Det är nämligen lyckosamt för både den enskilde och för arbetsplatsen att ägna sig åt inkomstbringande verksamhet idag. Det man gör idag gäller för hela året. Om man blir arg idag kommer ilska att dominera under året. Och så vidare. Som ni förstår är det väldigt viktigt att ägna sig åt rätt saker idag.

Själv bestämde jag mig denna dag för att göra ett nytt försök att hitta kalenderblad för år 2010 till min filofax. Ända sedan slutet av november har jag då och då sökt igenom bok- och pappershandlar i staden på jakt efter filofaxalmanacka. Hittills utan resultat. Idag gick jag in i första bästa pappershandel. Det var ett mycket litet ställe. Med cirka 15 personer i rummet var affären redan knökfull. Döm om min förvåning när jag denna gång äntligen fick tag i det jag letat efter så länge! När jag betalade kunde jag inte låta bli att kommentera detta: ”Ni skulle bara veta hur länge jag letat efter sådana här filofaxblad", sade jag, "idag har jag verkligen haft tur!” I det ögonblick då jag uttalade ordet ”tur” tänkte jag att mitt ordval ganska säkert innebar mera för mina åhörare än jag själv normalt brukar lägga in i det begreppet. Det tursamma eller det lyckosamma är centrala begrepp i ett traditionellt förhållningssätt kring nyår. Nu strålade femton ansikten mot mig i den lilla pappershandeln. Mannen bakom disken svepte med blicken runt rummet och berättade för mig att samtliga närvarande var affärens egna anställda – med undantag av mig förstås. De hade alla kommit in den dagen för att det hör till traditionen, berättade han (och bringar tur läste jag mellan raderna), och nu ville han uttrycka samtliga anställdas oerhörda glädje över att få mig till kund denna dag. Han sträckte sig glädjestrålande efter en väggalmanacka som jag fick med mig på köpet.

Denna lilla berättelse är naturligtvis en bagatell. Ännu mer av en bagatell var det som hände lite senare under dagen. När jag så småningom skulle ta en tuktuk (en ”trehjuling”) hem föreslog föraren ett bra pris som jag genast accepterade. Det visade sig sedan att föraren hade fått för sig att den adress jag angivit låg närmre än vad som i själva verket var fallet. Han hade gett mig ett alltför bra pris. (Det finns i det närmaste ett sorts fasta priser som alla tuktukförare i staden håller sig till). Men han log och sade att det var hans misstag och att jag givetvis skulle betala det överenskomna priset. Gott nytt år!, hälsade vi varandra innan han puttrade iväg igen.

Solen skiner idag och alla är vänliga och glada. Jag har funnit en sak, som jag länge letat efter och fått ett oväntat bra pris av en tuktukförare. Turen är på min sida. Om människorna här har rätt och årets första dag verkligen indikerar hur resten av året ska bli, så lär mitt år bli ett strålande år! Åtminstone att döma av hur nyårsdagen varit hittills för mig. Dagen är ju inte slut än... PEPPAR, PEPPAR, TA I TRÄ – så som vi rationella och alltid lika ovidskepliga (?!) svenskar brukar säga.

Om ledarnas rädsla

I förrgår kom tre poliser och genomsökte trädgården där jag bor. Igår morse var de där igen, denna gång med ytterligare kollegor i släptåg. Jag frågade vad som stod på, men fick inget svar. När jag trängde mig förbi dem och ut genom grinden såg jag kravallstaket på andra sidan gatan och en massa soldater. Jag räknade till tjugo soldater på gatan innan jag blev varse deras tungt beväpnade kollegor uppe på ett tak och gav upp om att kunna räkna dem alla.

Vad handlade allt det här om? Jo, det skulle visa sig att presidenten gästade skolan tvärs över gatan från där jag bor.

Det är presidentvalstider nu i Sri Lanka. .Den sittande presidenten har utlyst val i förtid. Han räknar med att bli omvald genom att rida på den popularitetsvåg som segern över gerillan har väckt. Hans främsta motkandidat är den general som ledde armén under slutoffensiven. Oppositionen anser nämligen att endast den som också kan göra anspråk på att ta åt sig ära för segern har en chans i valet.

Generalen, som avgick ur armén på egen begäran innan han tillkännagjorde sin avsikt att ställa upp i presidentvalet, har stämt försvarsministern (med flera) inför domstol för att staten nu endast tillhandahåller honom med ett 62 personer starkt säkerhetsfölje. Det är en tiondel av den personliga säkerhetsstyrka han hade då han fortfarande var i aktiv tjänst. I stämningsansökan argumenterar han för att hotbilden mot honom inte har förändrats och att beslutet att skära ned så drastiskt på säkerhetsarrangemangen kring hans person har att göra med att han avser att utmana den sittande presidenten i valet. Försvarsministern, som han håller ansvarig för detta beslut, är presidentens bror. I skriverierna i tidningen om generalens stämningsansökan framgick att presidentens egen personliga säkerhet ombesörjs av en styrka på 2000 man. Det var alltså en liten del av denna som jag såg igår.

Alla dessa soldater och all denna fruktan för den egna säkerheten rimmar lite illa med den officiella retoriken om segern som är helt och hållet vunnen. Den seger som herrarna President och presidentkandidat tävlar om att ta åt sig mesta äran av. Men än mera skär sig förstås den retoriken mot de röster utanför landet som ifrågasätter det ärofulla i segern då de ställer krav på utredningar om misstänkta krigsbrott begångna av båda sidor.

Bjuden på drömmar

Det var som med den berömda Madeleinekakan hos Marcel Proust. Så fort jag bet av en liten bit av kakan fördes jag bakåt i tiden och satt plötsligt på köksbänken hos mormor och morfar. Solen strilade in genom fönstret, men bänken kändes ändå sval mot mina bara lår. Det var sommarlov. Kanske var jag nio år gammal. Kanske femton. Det spelar ingen roll. Under min uppväxt återvände jag ofta till det där köket.

I skåpet under köksbänken fanns mormors kakburk. Egentligen var det inte en enda burk utan tre, staplade på varandra: en orange, en mintgrön och en gräddgul. Överst fanns schackrutor, i mellanburken fanns chokladsnittar och längst ned fanns favoritkakorna: drömmarna. Det var en sådan småkaka, en alldeles äkta dröm, som jag nu blev bjuden på. Och den som hade sträckt fram brickan med kakorna mot mig var en pojke på kanske femton år.

Tonårspojken med drömmarna hade tidigare tjänstgjort som gerillasoldat vid krigsfronten. Framför mig, i en halvcirkel, satt andra före detta barnsoldater. Här var sandigt och hett. Inte ens i trädets skugga fanns det någon svalka. Min ”flash-back” till min egen trygga barndom och det svala köket på Ängsåsvägen kändes absurd i sammanhanget.

Jag bad ungdomarna, en och en, att berätta vad de tyckte var bäst med livet på rehabiliteringscentret för demobiliserade barnsoldater. Svaren varierade: bollsporterna, snickarutbildningen, kamratskapet, engelskalektionerna... Men han som helt nyligen kommit från fronten räknade till tre på sina fingrar medan han sade: ”Det bästa med det här stället är maten att äta, vattnet att dricka och vattnet att tvätta sig med. Dessa tre saker är bäst”. En nästan övertydlig illustration av Maslow's behovstrappa! Om några månader kommer han säkert svara som de andra. Då kommer bollspelen att vara roligast. Eller favoritämnet i plugget. Att få äta, dricka och tvätta sig kommer han förhoppningsvis så småningom att upphöra att betrakta som något anmärkningsvärt och fantastiskt.

Alla hade de liknande historier att berätta. De flesta tvingades med i gerillan med våld. Någon enstaka sade sig ha gått med frivilligt. Efter tre månaders utbildning i främst skytte och vapenvård blev de tilldelade nya namn och en cyanidkapsel att bära i ett snöre runt halsen. Med hjälp av kapseln skulle de ta livet av sig hellre än att falla i fiendens händer. Flickorna fick det långa håret avklippt. En flicka med kort hår skulle lätt kännas igen såsom gerillasoldat och visste därför att hon förmodligen inte skulle bli långlivad om hon försökte fly. (Tjejerna skrattade gott åt min korta frisyr. Om det inte var för min hudfärg skulle jag se ut som en gerillasoldat, tyckte de).

Att få ett nytt namn var väldigt betydelsefullt, fick jag veta. Med ett nytt namn kan man göra nya saker – även sådant som man absolut aldrig någonsin skulle ha mage att göra i det liv man tidigare levt. En tjej sade att det nya namnet hjälpte henne att göra sig av med sin hemlängtan. När hon inte längre lystrade till det namn hon fått av mamma och pappa slapp hon att tänka på dem så ofta. Hon behövde dem inte längre. De hörde till hennes förra liv. Nu var hon en annan person. Den nya personen, hon med det nya namnet, behövde ingen mamma och pappa.

Senare ställde jag den smått obligatoriska frågan till barn och ungdom. Frågan om vad de vill ägna sig åt i framtiden. Och de delade villigt med sig av sina framtidsdrömmar. Ett par killar ville bli snickare. En tjej ville bli sömmerska. En annan ville bli lärare. Ytterligare någon sade först att hon ville bli doktor, men skrattade sedan bort den idén. Många ville söka jobb i Mellanöstern. Vilket jobb som helst, sade de, bara det var förenat med en biljett till ett land långt borta.

Allt detta var jag med om i slutet av maj i år i en absurd värld där en femtonåring kan ha två års stridserfarenhet och en nittonåring vara gammal krigsveteran. Drömmen, min madeleinekaka, förstärkte bara den känsla av overklighet och surrealism, som redan fanns där. Jag vet ju att dessa ungdomar inte bara varit med om hemska saker utan även många gånger själva gjort sig skyldiga till förfärliga ting. Samtidigt är de som helt vanliga kids. Det är svårt att ta in och begripa.

Dödshot och EU-avtal

Känner du till att Sri Lanka hör till det relativa fåtalet länder i världen som får särskilt gynnsamma handelsvillkor med EU under det så kallade ”GSP+” –programmet? Min gissning är att du, som bor i Sverige, inte har hört talas om det. Annat är det i Sri Lanka.

Den 20 augusti fick Paikiasothy Saravanamuttu, direktorn för CPA, ett dödshot i brevlådan. CPA står för Centre for Policy Alternatives, en av Diakonias samarbetspartners i Sri Lanka. Organisationen uppmuntrar till offentlig debatt, forskning och påverkansarbete i frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter, pluralism och social rättvisa. I hotbrevet påstås det att Paikiasothy Saravanamuttu har lämnat uppgifter till EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner och att dessa uppgifter skulle vara till skada för Sri Lankas chanser att få avtalet med EU förnyat. ”Detta är en varning till dig att om oktober kommer och Sri Lanka nekas GSP+ så kommer du att dödas...” Så börjar brevet. (CPA har scannat in och lagt ut både brevet och kuvertet på sin hemsida, se http://www.cpalanka.org/)

Frågan om ”GSP+” är mycket känslig i Sri Lanka just nu. Anledningen till det är att en undersökning pågår om huruvida Sri Lanka lever upp till sina åtaganden enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, konventionen mot tortyr och konventionen om barns rättigheter. När det i det anonyma hotbrevet står att Paikiasothy Saravanamuttu ska ha lämnat uppgifter som kan skada Sri Lankas chanser till förnyat avtal, så är det med andra ord underförstått att dessa uppgifter i så fall skulle handla om brister i Sri Lankas efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. I ett officiellt uttalande med anledning av dödshotet skrev CPA att de alltid agerat i full öppenhet och konsekvent hävdat ståndpunkten ”att GSP+ SKA förnyas och att Sri Lanka ska ta tillfället i akt att stärka efterlevnaden av mänskliga rättigheter genom att leva upp till internationell lag. ”

I förra veckan skrev 133 medborgare i Sri Lanka, alla aktiva i det civila samhället, ett öppet brev till stöd för Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. Där står det att CPA och även andra organisationer länge har ”uppmanat regeringen i Sri Lanka att leva upp till sina åtaganden i enlighet med FN:s konvention om civila och politiska rättigheter och en uppsjö andra internationella avtal som Sri Lanka har ratificerat.” Det är inom ramen för det arbetet, som vissa grupper inom det civila samhället i Sri Lanka engagerat sig i debatten om GSP+, hävdas det i det öppna brevet (se http://www.cpalanka.org/)

Dödshotet häromveckan är inte det första anonyma hotet mot Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. I juni i år kom ett annat hotbrev med krav på att CPA skulle ”ära landets krigare” genom att stänga ned delar av sin verksamhet (oklart vilka) och donera en miljon rupees till fonden för veteraner i Sri Lankas armé.

Det nyss nämnda öppna brevet avslutas med en stark uppmaning till myndigheterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undersöka vad som hänt och ställa de ansvariga för hoten inför rätta samt garantera säkerhet och trygghet för Paikiasothy Saravanamuttu, hela hans familj samt CPA:s personal. Jag kan inte annat än att varmt instämma i en önskan om att så sker.

Buddhism och hinduism sammanflätade

Idag avslutas årets Esala Perahera i Kandy. Perahera är en tempelprocession och peraheraprocessioner organiseras på flera håll i Sri Lanka. Men den i Kandy är den förnämsta av dem alla och den oöverträffat största. Kandy Esala Perahera är ett välkänt motiv på batik och tavlor. I helgen var jag där. En sak som jag fick lära mig då var att inte mindre än fem tempel deltar i Esala Perahera i Kandy. Det intressanta är att bara ett av dessa tempel är ett buddhisttempel; övriga fyra är hindutempel. Själva ordet ”esala” är en hänvisning till en tradition i ett av de deltagande hindutemplen, Kataragamas tempel. Där säger man att peraheran firas till åminnelse av slutet på ett mytiskt krig, i vilket guden Kataragama deltog, och som slutade dagen efter nymåne i månaden juli. Det är till åminnelse av denna fred som Kataragamatemplet vid den här tiden varje år firar en ceremoni vars kännetecken är ett ”esalaträd” (vad det nu är för sorts träd). Informationen om esalaträdet hämtar jag ur Sir Richard Aluwihares klassikerskrift, ”The Kandy Esala Perahera” (som gick i tryck för första gången år 1952).

Buddhism och hinduism står varandra mycket nära, inte minst här i Sri Lanka. Som en av mina värdar under helgen berättade för mig var många av Kandyrikets kungar buddhistiska tamiler med indiska, hinduiska, fruar. Därför firar buddhisttempel och hindutempel denna högtid ihop och därför härbärgerar många buddhisttempel även små hinduiska helgedomar. Från en annan person, som själv är buddhist och singhales, fick jag höra att en av de mest välkända gudarna i det hinduiska panteon, självaste Vishnu, fått i uppdrag att bevara den rena buddhistiska läran i sin allra renaste form just i Sri Lanka. Vem som gett Vishnu detta uppdrag är måhända oklart. Min uppgiftslämnare i lördags påstod att det var Buddha själv som gav honom uppdraget. Sir Richard Aluwihare menade att Vishnu fick uppdraget av en annan gud.

Vem än uppdraget går tillbaka på tycker jag att det är fascinerande att ta en annan religions gudar till hjälp just för att bevara den egna läran ren. Det var ju det som var uppdraget – det och inget annat. Såg Siddharta Gautama sina insikter och idéer som ett brott mot eller en uppfyllelse av hinduismen? Jag hade knappt hunnit formulera den frågan i huvudet förrän jag avbröt mig själv med ett leende: som så många gånger förr kommer jag på mig själv med att vara så tydligt färgad av judisk-kristet tankegods som någon någonsin kan bli. Paralleller mellan denna min fråga och välkända spörsmål om förhållandet mellan judendom och kristendom är uppenbara. Frågan är felställd. Själva uppdelningen mellan religionerna som om de vore slutna system, självtillräckliga och färdigdefinierade, är en teoretisk konstruktion som inte har så särskilt mycket med verkligheten att göra. Dessutom är frågan helt säkert en skriande anakronism.

I den buddhistiska bokaffären på tempelsidan av Kandysjön frågade jag efter en skrift om förhållandet mellan buddhism och hinduism i Sri Lanka. De hade ingen. Märkligt, tycker jag.

Om buddhism och hinduism är sammanflätade i Sri Lanka, så är också buddhismen och den världsliga makten det. Även detta är tydligt i Kandy Esala Perahera. Det står utom allt tvivel att Sri Dalada Maligawa, det buddhistiska templet, är det förnämsta bland de fem deltagande templen. Nu är ju Sri Dalada Maligawa förvisso inte vilket tempel som helst: där finns en tand bevarad från Buddha själv och buddhister vallfärdar dit från andra länder.

Buddhas tand har funnits i Sri Lanka sedan 300-talet, vår tideräkning. Den som har tanden har makten över Sri Lanka, heter det. Tanden har således flyttat med makten allteftersom kungadynastierna och huvudstäderna växlade. Först kungen, sedan brittiske guvernören och nu presidenten har vissa ceremoniella funktioner att fylla i Kandys perahera. Idag, då årets perahera avslutas i Kandy, är Sri Lankas president självklart där.

Hinduism och buddhism är mycket nära sammanflätade i Sri Lanka, men den väven är delvis söndertrasad av kriget, med buddhistiska singhaleser på ena sidan och tamiler, varav de flesta är hinduer, på den andra. I en konflikt om makt och resurser kom även religionen att spela en roll i och med Sri Lankas nya författning 1972, som gav buddhismen en särställning i staten.

Trots allt detta består den förnämsta Peraheran i Sri Lanka i själva verket av fem olika peraheras från fem olika tempel, varav ett är buddhistiskt och fyra är hinduiska. Varje tempel har sin egen färg och sina egna rytmer. Ändå bildar dessa fem peraheraprocessioner en helhet utan avbrott, en enda procession, som bildar en cirkel och avslutas med att alla möter alla. En enda färgsprakande, mångfacetterad och festlig procession, överväldigande i sin brokighet och bångstyrighet. Varför kan det inte få räcka med denna cirkel? Kopplingen till statsmakten och härskarhierarkierna för med sig en bitter eftersmak. Religion och statlig makt är en farlig förbindelse som bidragit till mycket våld och elände här såväl som på andra håll i världen.

Se mina fantastiska bilder från Kandy Esala Perahera genom att klicka på länken i sidpanelen, till vänster!

Upprensningsaktioner och undantagslagar

Igår kom jag hem från en resa till Ampara- och Batticaloadistrikten i den östra provinsen. Första kvällen, då jag övernattade i ett utbildningscenter vid kusten, hörde jag rykten om militär aktivitet längre inåt landet. Senare stod det att läsa i tidningen att kommandosoldater framåt morgonen hade lyckats jaga rätt på och döda elva personer, tamilska tigrar, i ett djungelområde som hör till Batticaloa.


Detta kanske förvånar en och annan som har hört att Sri Lankas armé utropat seger över de tamilska tigrarna för snart två veckor sedan och att de tamilska tigrarna rapporteras ha lagt ned sina vapen. Men aktioner av det här slaget pågår fortfarande. I tisdags gjorde regeringen också klart att undantagslagarna och den särskilda antiterrorismlagen ska vara kvar till dess att säkerhetsläget medger att de successivt kan dras tillbaka.


Innan jag kunde resa tillbaka till Colombo igår skaffade jag det särskilda utresetillstånd, som man alltid måste ha och som införskaffas samma dag som avresa (tillståndet gäller endast den dagen). Vid ett par vägspärrar kontrollerades tillståndet och vid den sista vägspärren i området genomsöktes bilen. Allt bagage öppnades och gicks igenom. Motorhuven öppnades också så att det gick att verifiera att inte endast fordonets registreringsskylt utan även numret på motorn stämde med det som angivits på tillståndet.


Landskapet och husen såg ungefär likadana ut på båda sidor om vägspärren. Det mesta var likadant. Men en sak förändrades mycket påtagligt så fort jag kom över till den andra sidan om den stora vägspärren: det tätnade mellan de singhalesiska flaggorna. Många av de flaggor som kom upp förra veckan finns nämligen fortfarande kvar. De flaggorna talar i bästa fall om en förhoppning om att kriget är slut, i sämre fall om triumfalism gentemot de besegrade tamilska tigrarna – i sämsta fall utsträckt till att gälla tamiler i allmänhet.


Det är mycket tal om fred i dessa dagar. Om det verkligen är fred man vill ha måste det till rejäla och reella förändringar på marken. Utan fördröjning. Det finns mycket kvar att göra om man vill slå in på vägen till fred.