Till minne av en modig man

Torsdagen den 8 januari mördades chefredaktören för Sunday leader, Lasantha Wickramatunga, på öppen gata här i Colombo. Ett par män på motorcyklar stoppade hans bil, slog sönder bilrutan och satte ett skott i tinningen på honom. Sedan åkte de bara därifrån och ingen har gripits för mordet. Detta skedde mitt på blanka förmiddagen, mitt i folkvimlet på gatan, mitt i en stad som vimlar av soldater, poliser och vakter.

I sin starka och gripande ledare, som publicerades posthumt, skriver Lasantha att han vet att han förr eller senare kommer att dödas. För sin orädda journalistik har han utsatts för många hot. Två gånger tidigare har han attackerats och hans hus har sprejats med kulor från ett maskingevär. I ledaren skriver han att det aldrig blev någon ordentlig polisutredning kring dessa händelser och att han har anledning att tro att det är regimen som ligger bakom dem. "När jag till slut dödas, kommer det att vara regeringen som dödar mig", skriver han.

Det utpekandet behövdes inte för att många genast skulle fatta misstankar åt det hållet. Presidenten å sin sida nekar till anklagelserna och hävdar att någon form av "konspiration" ligger bakom mordet.

Hur kommer det sig att en man som gång på gång hotas till livet för sitt arbete fortsätter att jobba på och fortsätter att ta risker? I sin posthuma ledare tar Lasantha själv upp den frågan. Hans svar är att någon måste tala för dem som för tillfället inte har möjlighet att tala själva, "vare sig de är etniska minoriteter, de missgynnade eller de förföljda". Som ledstjärna och inspiration lyfter han fram teologen Martin Niemöller. Titeln på ledaren, "And then they came for me", är en anspelning på Niemöllers berömda dikt, skriven i koncentrationsläger. (Om du inte kommer ihåg den, så sök rätt på Lasanthas ledare på http://www.thesundayleader.lk/ och läs den där. Förresten: sök rätt på ledaren och läs den ändå!! Den är klart läsvärd).

Tusentals människor slöt upp till Lasanthas begravning som blev till en mäktig manifestation. Flera demonstrationer har också hållits. I förrgår kväll var jag med då människor - de flesta aktiva i olika organisationer i det civila samhället - samlades till en tyst och värdig ceremoni till minne av Lasantha Wickramatunga, en vecka efter mordet. Med svarta bindlar kring armen eller symboliskt knutna som munkavle stod vi på en refug mitt i gatan och såg bilarna passera förbi. Stearinljus skickades runt och elden spreds från person till person. Medan mörkret föll satte vi våra ljus framför en bild av den mördade chefredaktören. Några hade tårar i ögonen. Sorgen gick inte att ta miste på.

Det finns en oro för ytterligare försämringar av säkerheten och yttrandefriheten här i landet. Bara ett par dagar innan mordet på Lasantha Wickramatunga attackerades den oberoende TV-stationen MTV/MBC (Maharaja Television /Broadcasting network). Ett dussintal tungt beväpnade män tog sig in på denna TV-station strax innan gryningen och slog och sprängde sönder stället. Kontrollrummet totalförstördes med hjälp av en claymore mina. (Claymore minor används mycket i kriget i Sri Lanka, av båda sidor. De kan detonera okontrollerat som en vanlig trampmina, kontrollerat, d v s utlöst av en operatör, eller tidsinställt). Attacken mot TV-stationen ska ha ägt rum för att nyhetsrapporteringen därifrån inte var tillräckligt patriotisk!

Som jag redan nämnt i en tidigare blogg sjönk Sri Lanka från 156:e till 165:e plats på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex förra året. De enda länder i världen som rankas sämre i detta index är Iran, Kina, Vietnam, Kuba, Burma, Turkmenistan, Nordkorea och Eritrea. Det säger något om hur illa det vore om läget försämrades ytterligare…!

Civilbefolkning i krigszonen

Den 2 januari tillkännagav presidenten att Kilinochchi, LTTE:s administrativa centrum i norr, intagits av regeringstrupper. Några dagar senare, den 9 januari, meddelade regeringssidan att de även tagit kontroll över Elefantpasset, som förenar Jaffna i norr med resten av landet. I förrgår meddelades att återstoden av Jaffnahalvöns fäste nu också intagits av regeringstrupper.

Hårda strider har pågått länge i norr och det senaste halvåret har antalet internflyktingar ökat dramatiskt. De flesta som flytt har tagit sig längre in i de områden som fortfarande hålls av gerillan. Det är skrämmande hur lite information som kommer ut därifrån. FN och en rad humanitära organisationer tvingades lämna området i september 2008. Inga journalister finns på plats. (Båda krigförande parter har infört restriktioner mot media och humanitära organisationer). Därför kändes det lite sensationellt när Aljazeera i förrgår visade bilder inifrån en by i norra Sri Lanka, varifrån människor flytt. I Aljazeeras inslag på TV och hemsida finns uppgifter om att 350 000 människor nu trängts ihop i ett litet område som utsätts för bomber och artillerield, att sjukhus bombats och att humanitära hjälporganisationer försöker förhandla om säkerhetskorridorer för att nå den drabbade civilbefolkningen – samtidigt som regeringstalesmän i intervjuer påstod att allt görs för att se till att inga civila kommer till skada. I efterhand undrar jag om det bara är som jag inbillar mig, men jag kunde svära på att Aljazeeras nyhetsankare i studion muttrade att det låter precis som ett annat krig som pågår just nu. Underförstått: Gaza.

Det finns förstås fler olikheter än likheter mellan nordöstra Sri Lanka och Gaza. En viktig olikhet är att det i Sri Lanka finns en regelrätt gerilla, LTTE, som är mycket brutal och hårdför. I slutet av förra året (december) publicerade Human Rights Watch en rapport om LTTE:s övergrepp mot civilbefolkningen ("Trapped and mistreated: LTTE abuses against civilians in the Vanni"). Där redogörs för LTTE:s tvångsrekrytering av civila, inklusive minderåriga. Tidigare har grundregeln varit att varje familj måste skicka en son eller dotter till att bli gerillasoldat. I och med de mycket stora förluster LTTE lidit det senaste halvåret tvingas familjer nu ofta bidra med två eller flera soldater (beroende på familjens storlek). I rapporten från HRW beskrivs vidare hur LTTE hindrar civilbefolkning från att fly till regeringskontrollerat område. En anklagelse, som ofta riktas mot LTTE, är att de använder civilbefolkningen i norr som "mänsklig sköld". Anklagelsen har blivit ett slagträ i propagandan. Det finns de som hävdar att den stora majoritet av civilbefolkningen, som är kvar i gerillakontrollerat område, är där frivilligt. Eller att de helt enkelt inte vågar ta sig över till regeringskontrollerat område antingen för att vägen går genom stridslinjen eller för att de fruktar de läger som landets myndigheter brukar sätta internflyktingarna i (och som kritiseras av internationella organisationer). HRW använder inte ordet "mänsklig sköld" i sin rapport, men kritiserar LTTE för att i strid med folkrätten använda civilbefolkning för att vinna militära fördelar. LTTE har länge krävt av civila att de ska ansöka om tillstånd om de vill resa ut till andra delar av landet och de som lyckats få ett sådant tillstånd har ofta varit tvungna att lämna familjemedlemmar kvar som garanti för återvändande. Men under den senaste militäroffensiven har det blivit så gott som omöjligt att få tillstånd att lämna området. Undantag har gjorts endast för vissa svårt skadade och sjuka. HRW drar sig inte för att slå fast att det är detta som är huvudanledningen till att civilbefolkningen är kvar i just de områden där kriget rasar. De flyr – men bara längre in i området. De flesta har flytt gång på gång på gång i sina försök att klara livhanken medan Sri Lankas armé, flygvapen och flotta är inbegripna i fullt krig mot LTTE.

Visst, det finns också de som kommer ut ur LTTE-kontrollerade områden. Då och då har det rapporterats i tidningarna om hur regeringsarmén ”räddar” sådana människor. Tidningsartiklarna brukar illustreras med fotografier på kvinnliga lankesiska soldater, som leende tar emot och gullar med flyktingbarnen. Den senaste veckan har det rapporterats om allt större grupper och även oberoende källor, som Röda korskommittén, meddelar att fler människor flyr in i regeringskontrollerat område. Men de flesta är fortfarande kvar i krigszonen.

I förrgår höll FN:s säkerhetsråd öppen debatt om skydd av civila under väpnad konflikt. Mycket av debatten handlade av naturliga och fullt förståeliga skäl om Gaza (själv sitter jag fortfarande klistrad framför TV:n varje kväll och följer med oro och vrede utvecklingen där). John Holmes, undergeneralsekreterare för humanitära frågor, tog förutom Gaza även upp en rad andra aktuella fall. Han passade då på att inskärpa vikten av strikt efterlevnad av internationell humanitär rätt i Sri Lanka i ljuset av rapporter om en intensifiering av striderna i norr. Han omnämnde och framhöll särskilt de senaste veckornas artillerield mot befolkade områden.

Apropos arméns rekryteringskampanj

Några gånger sedan jag skaffade sri lankesisk mobiltelefon i början av november har jag fått sms från Försvarsministeriet, som driver en kampanj för att rekrytera fler soldater. Nu under jultid kom två sådana meddelanden. Den ena (den 26 december) löd: ” Women Soldier vacancies exist in the Volunteer Force of the Sri Lanka Army, Applications close on 31st of December. Contact…” – och så ett telefonnummer att ringa upp. Några dagar senare (den 29 december) kom: ” Join the Sri Lanka Army as a Commando Soldier. Contact….”

I september gjorde president Rajapaksa utfästelser om att gerillans administrativa centrum i norr, Kilinochchi, skulle falla innan årets slut. Nu återstår en enda dag av 2008 och än så länge står LTTE emot regeringssidans offensiv mot Kilinochchi, liksom Mullaitivu. Dessa områden är dock de enda som återstår av ett mycket större område, som gerillan tidigare utövat kontroll över. Striderna har rasat hårda hela hösten. Samtidigt som det står klart att det är gerillan som är i underläge, råder det heller ingen tvekan om att förlusterna är stora på båda sidor. Det sammanlagda antalet stupade hemlighålls. Jag har mött en läkare här, som berättade för mig att armén har slutat att ens informera de närmast anhöriga när någon stupat. Så hemligt är det. Den höga grad av tystnad som omger de stupade och sårade tas allmänt som en bekräftelse på stora förluster även på regeringssidan.

Antalet desertingar talar man heller inte gärna högt om. Försvarsministeriets rekryteringskampanj får mig att undra... Hur många deserterade och stupade är det som man nu försöker ersätta?

Jag undrar också över hur många och vilka det är som nappar på rekryteringskampanjen. Vilka är det som lockas till armén? Landets arbetslösa är förstås en god rekryteringsbas. Sunday Times påstår att så många som 38 000 har svarat på Försvarsministeriets rekryteringskampanj i år och att det är fler än förra året. För ovanlighetens skull vågar sig tidningen till och med på att ange en siffra för antalet desertingar: ”mer än 11 000” (från januari t o m november 2008, sehttp://www.sundaytimes.lk/081228/Columns/sitreport.html ).

Om året går mot sitt slut utan att Kilinochchi fallit, så finns det nu en ny utfästelse om en nära förestående avgörande seger för regeringssidan. I måndags sade en talesperson för regeringen i försvarsfrågor, Keheliya Rambukwella, att den högste ledaren för gerillan, som antas ”gömma sig i en bunker”, kommer att gripas innan den 7 februari 2009. Vad han bygger den utfästelsen på framgår inte. Bland läsares webbkommentarer till denna nyhet (på Daily Mirror’s hemsida) förekommer spekulationer om att det måtte vara hans astrolog som talat om för honom när tiden är gynnsam för ta gerillaledaren till fånga. Här i landet är astrologiskt gynnsamma tider och ögonblick viktiga. Tilläggas bör dock att webbkommentaren nog var sarkastisk. De flesta av de kommentarer jag läste var avgjort syrliga.

Presidenten har för sin del utropat hela år 2009 som ”triumfens år”. Som vanligt avses militär seger i striderna mot gerillan i norr. Allting handlar om det. Men vad händer med LTTE och dess kapacitet om regeringssidan intar Kilinochchi och återstående gerillakontrollerade områden? Går gerillan under jord och koncentrerar sig på urban terrortaktik? Detta är ingenting som det i allmänhet talas om eller skrivs om, men jag kan inte låta bli att fundera på det. Inte minst sedan den senaste påminnelsen om den typen av taktik: självmordsdådet i en förort till Colombo i söndags morse. Samtidigt som jag satt i en kyrkbänk i St Paulus kyrka i centrala Colombo sprängde sig en man i luften i en militär vägspärr alldeles i närheten av St Annas kyrka i en av Colombos förorter. Åtta människor dog och ca sjutton skadades.

Mina högsta önskningar inför det nya året är att det blir verklig fred. För att den önskan ska gå i uppfyllelse krävs att man tar itu med orsakerna till konflikten och våldet. Så det ingår i min nyårsönskan att man ska kunna se tydliga tecken på en vilja att gå i den riktningen samt att man också tar några konkreta steg på den vägen.

"Den som inte är för oss är emot oss"

En vecka innan jul flyttade jag till Colombo. Tidigare samma vecka hade Högsta Domstolen här i landet bestämt att staten inte får begära mer än 100% i skatt och avgifter på bensin. Med det internationella pris på olja, som då rådde, innebar det att bensinpriset skulle sänkas från 122 till 100 rupies per liter (från ca 8 till 7 kronor). Regeringen har hittills vägrat att lyssna på det örat. Oljebolagen reagerade lite olika. Lanka-Indian Oil Company (LIOC) tillkännagav den 19 december att de tänkte sänka priset i enlighet med domstolsutlåtandet. Men Ceylon Petroleum Corporation (CPC) sänkte inte priset utan ströp ny distribution ut på marknaden i väntan på vad som nu skulle ske samtidigt som man fortsatte att sälja det man redan hade på lager till det gamla priset. Bensinstationerna ville inte köpa olja till det gamla priset för att sedan tvingas sälja det till det nya reducerade priset. Så istället för billigare bensin till jul skapades en konstgjord brist på bensin. På julafton återgick även LIOC till det högre priset. Ur ett egocentriskt perspektiv innebar allt detta för mig att just som jag skulle skaffa en massa nödvändig utrustning till min nya lägenhet så var det ovanligt dyrt att ta tuktuk eller för den delen taxi i staden. Det blev också svårare att ta sig fram i trafiken. Köerna till de bensinmackar, som fortfarande höll öppet, ringlade långt ut på gatorna och blockerade dem. (Detta skedde i en stad, som redan är van vid trafikstockningar. För det mesta brukar det bero på att någon minister åker förbi med fullt säkerhetspådrag. I det här landet finns det sammanlagt över hundra ministrar och vice ministrar och så fort de rör sig i staden spärras hela gator av.)

Som skäl till att trotsa Högsta Domstolen har regeringen anfört att den behöver den höga bensinskatten för att finansiera kriget. Men domstolsutlåtandet om bensinpriser var bara en liten del av ett större paket och summa summarum lär staten inte ha förlorat på det. Det som domstolen framför allt gjorde var nämligen att ogiltigförklara en bankuppgörelse som Ceylon Petroleum Corporation hade. Domstolen menade att skattebestämmelserna var snåriga och svåröverskådliga och att detta bidragit till att dölja och skydda de tvivelaktiga affärerna. Skatterna skulle nu helt enkelt förtydligas, vilket inte borde vara ett hot mot statskassan. Ett tidigare beslut av Högsta Domstolen angående samma affär hade dessutom besparat staten en massa pengar. Från det hållet menar man därför att staten inte gått miste om en enda rupee genom Högsta Domstolens agerande, snarare tvärtom.

Regeringen har haft svårt att förklara sin position och har istället gått in för att höja tonläget. President Rajapaksa och hans ministrar lär t o m ha talat om en ”konspiration” mot regeringen och anklagat ”konspiratörerna” för att gå fiendens, d v s LTTE:s, ärenden. Vilka skulle då dessa konspiratörer vara? Landets Högsta Domstol? Och hur menar regeringen att sänkta bensinpriser skulle vara till nackdel för arméns bekämpande av gerillan i norr??

Argumentationen (eller bristen på en sådan) från regeringshåll är mycket intressant. Jag har inte varit i det här landet särskilt länge. Men jag kan se ett mönster här, som också känns igen från andra konfliktområden. Regeringen säger de facto att ”den som inte är för oss är emot oss” och kräver uppslutning bakom sitt agerande med hänvisning till den pågående väpnade konflikten. Alla meningsmotståndare – oavsett vad saken gäller eller vilka argument som framförs – riskerar att anklagas för att vara landets fiender. Det gäller inte minst människorättsorganisationer. En gång i november när jag gick in på det sri lankesiska försvarsdepartementets hemsida toppades det av en lång drapa mot Amnesty International, som bedömdes vara subjektiv och partisk med en ”anti-regeringsagenda” (detta var ett svar på Amnestys uttalande den 19 november med titeln: ” Sri Lankan Government Must Act Now to Protect 300,000 Displaced”). Polariseringstrycket i det här landet är enormt starkt. Och det gäller inte endast inom den politiska sfären. Hela samhället är satt under ett polariseringstryck.

Några skolflickor i tolv- eller trettonårsåldern gick med i Facebook. Den ena av dem hade placerat den sri lankesiska flaggan på sin Facebooksajt och sade åt de andra att göra likadant. Men en av de andra tjejerna sade då att hon inte kände för att ha en flagga på sin sajt. Hon anklagades då genast av den första tjejen för att vara terrorist och det blev bråk och hatiska utspel. Dessa skolflickor, som tidigare varit kompisar, var märkbart uppskakade och skrämda av det som hänt.

Mönstret går alltså igen på flera plan. Antingen är man med hela vägen och visar upp sin okritiska patriotism offentligt i alla lägen eller också är man en fiende och en terrorist.
Känns den logiken igen? Jag tror att vi alla känner igen ett liknande sätt att tänka från det budskap, som Bushadministrationen trummat ut över världen. Medveten polarisering finns, som sagt, på flera olika håll. Som den kommer till uttryck i det här landet är den en manifestation av en tjugofemårig väpnad konflikt mellan regering och gerilla. Resultatet är ett klimat, där det är svårt att föra fram nyanserad kritik och mycket svårt att få respekt för någon form av tredjeparts ståndpunkt.

En familjeceremoni

En dag när jag kom hem från jobbet vajade vita sorgefanor över uppfarten till mitt hus. Brodern till den äldre dam, som jag hyr huset av, hade gått bort i hög ålder under en resa i Storbritannien. Hans kropp forslades hem därifrån och begravdes hemma i Sri Lanka, eftersom familjen var övertygad om att han hade velat ha det så efter ett långt liv som yrkesmilitär. Han begravdes iförd sin militäruniform.

En månad efter dödsfallet bjöd familjen in mig till lunch. Redan klockan nio den morgonen såg jag tre av husets kvinnor i full fart med att laga mat. När jag kom tillbaka och knackade på vid halv tolv hade de fortfarande en massa bestyr i köket. Den dam jag hyr av, Nalini, var där och hennes tre barn med sina respektive. Dessutom fanns där nu en gammal kvinna, som jag inte träffat tidigare. Jag förstod genast att det var den nyblivna änkan eftersom hon var iförd vit sari. En munk hade också bjudits in. När jag kom höll han som bäst på att sätta sig till rätta på golvet. En bricka med allehanda läckerheter bars in och skickades runt, så att alla kunde ta i den, innan den bars ut till en Buddhastaty i hallen.

Nu satte sig alla på golvet framför munken, som började leda recitationer. Alla närvarande (mig själv undantagen) kunde de långa recitationerna utantill. Det var mycket meditativt. Jag satt med och lät tankarna gå och komma. Efter en stund reste sig alla för att hämta mat åt munken. En av Nalinis döttrar, Chandani, kom fram och placerade en skål i min hand så att jag också kunde gå fram och servera honom. Alla deltog i det ceremoniella serverandet, även männen (som annars inte brukar vara de som serverar mat). Klockan var nu nästan tolv och munkar äter endast under förmiddagens timmar. Sedan måste de stå sig ända till nästa morgon.

Efter en rågad tallrik ris och allehanda vegetariska curryröror (brödfruktscurry, någon sorts spenat, svamp, dhal och något mer) kom efterrätten fram: curd (en sorts yoghurt) med honung, mango samt en geléaktig riskaka. Medan munken åt var det ingen som störde honom. Han kunde koncentrera sig helt och fullt på maten och ätandet. Det påminde mig om en meditation av Thich Nhat Hanh (en berömd zenbuddhistisk munk), som jag läste en gång för länge sedan. Meditationen handlade om att diska. Att vara fullt närvarande och medveten i varje ögonblick innebär att vara helt och fullt medveten om disken när man diskar, ätandet när man äter etc.

Efter maten vände sig munken till mig och berättade att det som alla mässat tidigare var de fem grundläggande föreskrifterna. Dessa gick han nu igenom med mig, en efter en. Medan han berättade för mig om det absoluta förbudet mot att döda och skada for en naiv tanke igenom mitt huvud: jag undrar om familjen ifrågasätter hur denna etiska föreskrift går ihop med att den så vördade och saknade gammelfarbrorn var yrkesmilitär och kombattant i krig? Men nästa tanke som dök upp i huvudet på mig var att det väl knappast finns större skäl för dem att tänka så än vad det gör för de allra flesta i min egen kulturkrets. Den bibel, som är gemensam för kristna och judar, innehåller budet ”du skall icke dräpa”. Många, både här och där, lyckas på något sätt ändå förena principiella förbud mot att döda med krig och förberedelse till krig.

Nu kom en vit tråd fram. Munken tog tag i lite tråd och kastade ut trådrullen till nästa person, som skickade den vidare till nästa. Till slut höll vi alla i tråden, som därmed kom att binda oss samman. Munken berättade på engelska för mig att alla tillsammans nu skulle läsa en välsignelse och önskan om beskydd på pali. Han sade också att han hört och sett att människor i Västerlandet ibland fattar varandras händer när de ber. Tråden har samma funktion, menade han, i det att den symboliserar en djupare samhörighet mellan människor. En andlig samhörighet. Jag reflekterade över hur självklart jag som främling inkluderades i denna andliga samhörighet. Det kändes enkelt, varmt och välkomnande. När mässandet började höll alla ihop sina handflator med tråden löpande emellan tummarna och resten av fingrarna. Så gjorde även jag.

Det sista som skedde innan vi alla, som inte redan ätit, högg in på maten, var att vi gick fram en och en till munken. Så band han en bit av den vita tråden runt var och ens högra handled. Tråden skulle tjäna till påminnelse om det vi varit med om tillsammans och om allas samhörighet, fick jag veta.

Tänk om religion alltid och otvetydigt kunde få vara just en välkomnande och gränslös öppenhet mot alla – även mot alla främlingar och ”icke-troende” (annorlunda troende) – i förening med ett principfast förbud mot att skada och döda? Med principfast menar jag nu ett förbud som konsekvent omsätts i praktisk handling. Tänk om...!

Till lands, till sjöss och från skyn

För en vecka sedan (natten mellan 28 och 29 oktober) lyckades de tamilska tigrarnas primitiva flygvapen ta sig långt ned i söder och in i huvudstadens luftrum. Flygattacken utfördes mot ett kraftverk i Colombo. Samma natt utförde de även en flygattack mot en militärförläggning i norr. Det är inte många gerillor i världen som kan skryta med att ha ett flygvapen. Att de tamilska tigrarna kunde flyga rätt in i huvudstadens luftrum måste ju dessutom sägas vara ganska anmärkningsvärt. Därför var det intressant att notera att Daily News (den tidning jag redan nämnt i min förra blogg) inte med ett ord nämnde attackerna i det nummer som utkom den dagen och inte heller dagen därpå. Inte heller på tredje dagen stod det något om det på tidningens förstasida. Däremot fanns där en artikel om att säkerheten vid landets kraftverk nu ska stärkas... Bara så där helt apropå. (Ingen antydan om att ett kraftverk faktiskt utsatts för en attack från luften ett par nätter tidigare). Den som lusläste hela tidningen den dagen kunde däremot läsa om flygattackerna. Det stod om det i den s k ”försvarskolumnen”, och budskapet där var att flygattackerna misslyckats med att åstadkomma någon större skada och att det viktiga är att landets armé går mot nya segrar i norr.

Två saker vill jag dock genast tillägga:

1. En annan engelskspråkig tidning här i landet, Daily Mirror, skrev om flygattackerna redan samma dag. Och hur det i övrigt ser ut i landets media har jag inte tagit reda på. Så det är inte möjligt att utan vidare generalisera exemplet ovan till att gälla alla. Jag tycker ändå att det är talande att en av landets tidningar tar två dagar på sig att rapportera en flygattack i huvudstaden och att de då lägger nyheten på så undanskymd plats. För mig är det ett tydligt exempel på en inriktning som går ut på att föra fram ett budskap om de segerrika regeringstrupperna och tona ned allt annat (en form av propaganda med andra ord).

2. De svenska stora dagstidningarna, SvD och DN, rapporterade inte heller om flygattackerna. Däremot återgav de båda två nyheter från Sri Lankas försvarsdepartement om ett sjöslag den 30 oktober. I båda tidningarna tog rubrikerna fasta på att ett flertal ”tamiler” (d v s från LTTE, de tamilska tigrarna) dödades i detta slag. Man kan dock knappast läsa och bedöma SvD och DN med samma måttstock som de sri lankesiska tidningarna (om man fick för sig att göra det skulle man verkligen bli mörkrädd). De nyheter om Sri Lanka som når fram till Sverige är ju från början endast brottstycken och svaga återklanger av allt av betydelse som händer här, där kriget fortsätter oförtrutet dag för dag – till lands, till havs och från skyn.

Förresten läser jag i dagens tidning att det inte alls pågår något krig i Sri Lanka... Men det är en annan historia, som jag får återkomma till någon annan gång.

Krigets första offer

Sanningen är krigets första offer, heter det ju. I tidningarna här i Sri Lanka rapporteras det dagligen från striderna, som pågår uppe i norr. Den väpnade konflikten mellan Sri Lankas regering och de tamilska tigrarna (LTTE) har pågått i tjugofem år och denna höst har regeringstrupper satts in en enorm offensiv mot LTTE. Striderna är hårda och som vanligt kommer civilbefolkningen i kläm. För en och en halv vecka sedan var en livsmedelskonvoj från FN tvungen att vända tillbaka med oförrättat ärende. Dagen därpå gjordes ett nytt försök och denna gång lyckades man nå fram till de uppskattningsvis 230 000 civila som är på flykt i området kring städerna Kilinochchi och Mullaittivu i norr. I nyhetsrapporterna från FN den 16 och 17 oktober (som du själv kan kolla upp på http://www.un.org/news/) står det att konvojen tvingades vända på grund av strider mellan de båda parterna och att den till slut kom in efter nya försäkringar från båda parter. I den sri lankesiska tidningen Daily News rapporterades samma händelse som ett ensidigt angrepp från LTTE direkt på biståndskonvojen och man skriver där att den sri lankesiska regeringen alltid sett till att civila har fått den mat de behöver. Dessutom lyckas regeringen, fortfarande enligt tidningsartikeln, med detta livsmedelbistånd till utsatta grupper trots ”ickesamarbete från vissa internationella biståndsorganisationer”. Vad detta ickesamarbete skulle bestå i och vilka organisationer som åsyftas lämnas höljt i dunkel (se http://www.dailynews.lk/2008/10/17/sec01.asp)

Ett annat fenomen, som jag fått olika uppgifter om, gäller påståenden om användande av stridsgas. Enligt vissa tidningsrapporter använder LTTE stridsgas i de strider som nu pågår i norr. Andra säger att sådant tal är propaganda utan verklighetsförankring och framhåller att ingen soldat visats upp med skador från stridsgas. I en tidningsartikel (också i Daily News, samma tidning som i exemplet ovan) görs till synes ett försök att förklara detta förhållande genom att peka på hur väl regeringen utrustat sina soldater: de hade alla gasmasker och det var därför de klarade sig. I samma tidningsartikel kan man läsa om de tamilska tigrarnas ”blodtörst” samtidigt som regeringssoldaterna prisas för att de åtagit sig ”en herkuliansk uppgift å rikets vägnar”. Inte precis en välbalanserad krigsrapportering… (Eller vad tänker du själv? Du kan läsa artikeln i dess helhet på http://www.dailynews.lk/2008/10/24/fea03.asp)

För mig står det klart att båda sidor gjort sig skyldig till övergrepp i detta krig. Jag är personligen emot allt väpnat våld och skulle aldrig få för mig att försöka tona ned brott begångna i krig, oavsett vem som begår dem. Min poäng här är endast denna: att det inte är helt lätt att värdera nyheter i ett land i krig. För mig kändes det som en form av bekräftelse av mina vedermödor att förstå verkligheten bortom delvis motstridiga rapporter, då jag läste den senaste rapporten från Reportrar utan gränser. Nyligen lät denna organisation publicera 2008 års pressfrihetsindex. Där rankas graden av pressfrihet i 173 länder. Sri Lanka har det senaste året enligt denna rankningslista fallit från 156:e plats till 165:e, och ligger nu i närheten av Iran och Kina i pressfrihetsindex. I Reportrar utan gränsers egen analys av årets hela pressfrihetsindex framhåller man att det inte är ekonomisk välfärd utan fred som är allra viktigast för att garantera pressfrihet och att sanningen får sägas. Även detta kan du läsa mera om själv, se http://www.rsf.org/