En familjeceremoni

En dag när jag kom hem från jobbet vajade vita sorgefanor över uppfarten till mitt hus. Brodern till den äldre dam, som jag hyr huset av, hade gått bort i hög ålder under en resa i Storbritannien. Hans kropp forslades hem därifrån och begravdes hemma i Sri Lanka, eftersom familjen var övertygad om att han hade velat ha det så efter ett långt liv som yrkesmilitär. Han begravdes iförd sin militäruniform.

En månad efter dödsfallet bjöd familjen in mig till lunch. Redan klockan nio den morgonen såg jag tre av husets kvinnor i full fart med att laga mat. När jag kom tillbaka och knackade på vid halv tolv hade de fortfarande en massa bestyr i köket. Den dam jag hyr av, Nalini, var där och hennes tre barn med sina respektive. Dessutom fanns där nu en gammal kvinna, som jag inte träffat tidigare. Jag förstod genast att det var den nyblivna änkan eftersom hon var iförd vit sari. En munk hade också bjudits in. När jag kom höll han som bäst på att sätta sig till rätta på golvet. En bricka med allehanda läckerheter bars in och skickades runt, så att alla kunde ta i den, innan den bars ut till en Buddhastaty i hallen.

Nu satte sig alla på golvet framför munken, som började leda recitationer. Alla närvarande (mig själv undantagen) kunde de långa recitationerna utantill. Det var mycket meditativt. Jag satt med och lät tankarna gå och komma. Efter en stund reste sig alla för att hämta mat åt munken. En av Nalinis döttrar, Chandani, kom fram och placerade en skål i min hand så att jag också kunde gå fram och servera honom. Alla deltog i det ceremoniella serverandet, även männen (som annars inte brukar vara de som serverar mat). Klockan var nu nästan tolv och munkar äter endast under förmiddagens timmar. Sedan måste de stå sig ända till nästa morgon.

Efter en rågad tallrik ris och allehanda vegetariska curryröror (brödfruktscurry, någon sorts spenat, svamp, dhal och något mer) kom efterrätten fram: curd (en sorts yoghurt) med honung, mango samt en geléaktig riskaka. Medan munken åt var det ingen som störde honom. Han kunde koncentrera sig helt och fullt på maten och ätandet. Det påminde mig om en meditation av Thich Nhat Hanh (en berömd zenbuddhistisk munk), som jag läste en gång för länge sedan. Meditationen handlade om att diska. Att vara fullt närvarande och medveten i varje ögonblick innebär att vara helt och fullt medveten om disken när man diskar, ätandet när man äter etc.

Efter maten vände sig munken till mig och berättade att det som alla mässat tidigare var de fem grundläggande föreskrifterna. Dessa gick han nu igenom med mig, en efter en. Medan han berättade för mig om det absoluta förbudet mot att döda och skada for en naiv tanke igenom mitt huvud: jag undrar om familjen ifrågasätter hur denna etiska föreskrift går ihop med att den så vördade och saknade gammelfarbrorn var yrkesmilitär och kombattant i krig? Men nästa tanke som dök upp i huvudet på mig var att det väl knappast finns större skäl för dem att tänka så än vad det gör för de allra flesta i min egen kulturkrets. Den bibel, som är gemensam för kristna och judar, innehåller budet ”du skall icke dräpa”. Många, både här och där, lyckas på något sätt ändå förena principiella förbud mot att döda med krig och förberedelse till krig.

Nu kom en vit tråd fram. Munken tog tag i lite tråd och kastade ut trådrullen till nästa person, som skickade den vidare till nästa. Till slut höll vi alla i tråden, som därmed kom att binda oss samman. Munken berättade på engelska för mig att alla tillsammans nu skulle läsa en välsignelse och önskan om beskydd på pali. Han sade också att han hört och sett att människor i Västerlandet ibland fattar varandras händer när de ber. Tråden har samma funktion, menade han, i det att den symboliserar en djupare samhörighet mellan människor. En andlig samhörighet. Jag reflekterade över hur självklart jag som främling inkluderades i denna andliga samhörighet. Det kändes enkelt, varmt och välkomnande. När mässandet började höll alla ihop sina handflator med tråden löpande emellan tummarna och resten av fingrarna. Så gjorde även jag.

Det sista som skedde innan vi alla, som inte redan ätit, högg in på maten, var att vi gick fram en och en till munken. Så band han en bit av den vita tråden runt var och ens högra handled. Tråden skulle tjäna till påminnelse om det vi varit med om tillsammans och om allas samhörighet, fick jag veta.

Tänk om religion alltid och otvetydigt kunde få vara just en välkomnande och gränslös öppenhet mot alla – även mot alla främlingar och ”icke-troende” (annorlunda troende) – i förening med ett principfast förbud mot att skada och döda? Med principfast menar jag nu ett förbud som konsekvent omsätts i praktisk handling. Tänk om...!