Medborgare eller undersåtar?

Sri Lanka har en oerhört stark presidentmakt. Nu stärks den ytterligare. I alla fall om förslaget till författningstillägg går igenom – och allt tyder på att den gör det. Efter diverse lojalitetsbyten i parlamentet har regeringen den 2/3 majoritet som den eftersträvar för att få igenom förändringar i landets författning. Men borde inte också folket få chans att säga sin mening?

Kort bakgrund: 1978 års konstitution gav Sri Lanka en av världens mäktigaste presidentmakter. Ett antal gånger sedan dess har politiker gått till val på att begränsa denna makt – och fått folkets mandat att göra det. Landets nuvarande president har två gånger gått till val på en plattform som lovat att begränsa presidentmakten (även om löftet var mindre radikalt den gång då han omvaldes jämfört med första gången). Nu ska ett författningsförslag skyndas igenom parlamentet, som kommer att ge honom möjlighet att ställa upp för omval ett obegränsat antal gånger (mot nuvarande begränsning på två mandatperioder). Dessutom kommer ett antal oberoende kommissioner göras beroende och få försvagat mandat. Presidenten kommer fortsättningsvis att ensam utse ordförande och ledamöter till bland andra landets valkommission, kommissionen för offentlig förvaltning, antikorruptionskommission, poliskommission och MR-kommission samt domare i Högsta Domstolen m fl. Kommissionen för offentlig förvaltning, som skulle motverka en långt gången politisering av förvaltningen (läs: ministerstyre), behöver inte längre tillfrågas när ministrarna utser, förflyttar, disciplinerar eller avskedar chefer i statlig förvaltning och regeringen ska bestämma i alla policyfrågor som gäller offentliganställda. Värt att särskilt notera är att valkommissionen, enligt förslaget, fråntas sina befogenheter att se till att statliga resurser och statlig media inte används på ett otillåtet sätt i samband med val. (Massiv kritik om sådant missbruk framfördes i samband med presidentvalet i början av året).

I måndags lyckades Centre for Policy Alternatives (CPA) och några andra enskilda organisationer för första gången få tag i en kopia på förslagstexten. Morgonen därpå gick de till Högsta Domstolen (och fick där reda på att de inte hade den senaste texten utan fick be om att få ut den allra senaste versionen på stående fot). Inför domstolen argumenterade de för att förslaget till författningstillägg har långtgående konsekvenser och att en folkomröstning borde få avgöra om den ska gå igenom. I ett uttalande nyligen skriver CPA: ”vi är övertygade om att förändringarna i det föreslagna författningstillägget är helt oförenliga med konstitutionalism och liberala demokratiska värden, och att de undergräver folkets suveränitet och den republikanska principen.” Se http://www.cpalanka.org/

Argument för förslaget är faktiskt inte helt lätta att hitta. Kanske beror det helt enkelt på att förespråkarna inte är inriktade på att ta en offentlig demokratisk diskussion om saken. Men enligt en av dem som var med i domstolen i tisdags så är förespråkarnas främsta argument att det föreslagna författningstillägget gynnar stabiliteten och det i sin tur är viktigt för att få skjuts på den ekonomiska utvecklingen i landet. Men då bortser man ifrån att införandet 1978 av ett system som koncentrerade makt i händerna på ett ämbete, presidentens, inte hindrade krigsutbrottet fem år senare. Inte nog med det: det var tvärtom demokratins tillkortakommanden, däribland den starka centralstyrningen och maktkoncentrationen, som aktivt banade väg för väpnad konflikt. Ett av tilläggen till konstitutionen, det trettonde författningstillägget, kom till som ett försök att skapa fred genom att decentralisera makt ut till provinserna. På så vis skulle den tamilska minoriteten, som är starkare i norr och öster, kunna styra över mera när det gäller lokala angelägenheter. Men det trettonde författningstillägget har aldrig implementerats helt och hållet.

Det nuvarande förslaget till författningstillägg säger ingenting om det trettonde tillägget. Men man kan lugnt anta att det kommer att fortsätta att gälla i princip men endast delvis i praktik – samtidigt som centralmakten i form av presidentämbetet blir allt mer maktfullkomlig. I norr styrs det mesta i dagsläget av en av presidenten tillsatt kommitté, vilket också talar sitt tydliga språk.

Högsta Domstolens utlåtande om det 18e författningstillägget överlämnades i torsdags till presidenten och talmannen i parlamentet. Den senare är för övrigt bror till presidenten. (En annan bror till presidenten är ordförande i den nyss nämnda kommittén som styr i norr. Ytterligare en bror är försvarssekreterare med makt över försvarsdepartementet under vilket militär, polis och numera även myndigheten för enskilda organisationer sorterar). Högsta Domstolens utlåtande ska tillkännages i parlamentet på tisdag och det 18e tillägget till Sri Lankas konstitution förväntas röstas igenom i parlamentet på onsdag.

Så det blir säkert ingen folkomröstning. Synd. Det hade varit en signal om att landets invånare fortfarande betraktas som medborgare snarare än undersåtar och att all makt utgår från folket. För man kan ju annars börja undra hur det egentligen står till med den saken.

I Jaffna skriver segraren historia

Jaffna hyser en bedagad skönhets avslappnade charm. Husen är fortfarande vackra men många är stadda i olika stadier av förfall. Några är inte mer än ruiner. Där finns många tjusiga kyrkor och tempel. Affärskvarteren är organiserade efter varuslag.

Jag åkte till Jaffna tillsammans med ett par vänner. Bland dem en singhalesiska, buddhist, vars ingifte farbror är tamil och hindu, bördig från Jaffna. Som liten flicka åkte min vän ofta dit och hälsade på. (Hon har själv alltid bott i söder, nu i Colombo). Sedan kom kriget. Farbrorn och fastern flydde till Europa och vägen till Jaffna stängdes. Under de 26 åren av krig var landsvägen mellan södra Sri Lanka och Jaffna uppe i norr nästan alltid stängd. Gerillan kontrollerade olika delar av sträckan under olika perioder och många blodiga strider koncentrerades kring just denna väg. Visserligen kunde man flyga till Jaffna, men det gjorde min vän endast en enda gång under alla de åren. Släktingarna var ju hur som helst inte kvar där längre. När hon nu reste tillbaka till Jaffna för första gången jublade släktingarna där borta i exilen. Via sms bad farbrorn henne att göra honom en tjänst. Han ville att hon skulle gå till Jaffnas mest berömda tempel, Murugantemplet i Nallur, och be en bön för honom där.

Sagt och gjort. Vi steg upp klockan 4.30 på morgonen och var vid templet i tid till första morgonpujan, som började punktligt klockan 5.00. Med trummor och eld. Ett aumtecken tändes för Murugan. En cirkel för Ganesh. Aska smetades i pannan. Med en kupad hand tog jag emot en vätska att dricka eller smörja in i håret (jag valde det senare alternativet). Min vän fick låna 200 rupies av mig, som hon lade i en stor kista. Prästen kom förbi och hon sade sin farbrors namn. Alla vandrade vi runt i templet från den ena gudabilden till den andra. I rask takt. Det kändes som om vi var där för att väcka gudarna med våra trummor och höga rop. Hon och jag höll oss mest i bakgrunden, lite försynt. Men en man vinkade leende åt henne att gå längre fram och jag såg hur glad hon blev över hans välkomnande omtanke.

När vi kom ut ur templet hade staden vaknat. Därinne hade jag lagt märke till enkla pappersskyltar på singhalesiska. Endast på singhalesiska. Inte på tamil, som är det språk som talas i Jaffna. Inte heller på engelska. Jag frågade nu vad det stod på dem. ”Förbjudet att fotografera” svarade min vän, och forsatte: ”Skyltarna såg nya och provisoriska ut. De har helt säkert satts upp nyligen på grund av alla turister från söder.” Så tillade hon med en grimas: ”det är tydligen bara just singhalesiska turister som inte förstår bättre än att de måste få sådana förmaningar”.

Landsvägen, som förbinder norr och söder, öppnades först i julas för civil trafik. Nu kommer en ständig ström av folk från söder upp dit. Vid det singhalesiska och tamilska nyåret, som firas i april, var trängseln stor. Jag läste om det i tidningarna. Det faktum att vanligt folk nu kan åka bil eller buss tvärs genom hela landet är en symbol för landets enande. Nu finns ingen delning längre mellan regeringskontrollerat och gerillakontrollerat område. ”ONE NATION, ONE COUNTRY” står det med stora feta bokstäver på en skylt vid infarten till Jaffna.

I Kandarodai finns gamla ruiner i form av små stupor (i alla fall enligt den restaurering som har gjorts). Historieskrivningen är omtvistad och kontroversiell. Om jag förstod det hela rätt, så är det i och för sig allmänt accepterat att lämningarna är buddhistiska (men jag kan ha fel om den saken). Helt klart är att det åtminstone råder delade meningar om huruvida ruinerna också kan sägas ha varit singhalesiska. Ruinerna har använts som argument i konflikten mellan singhalesisk och tamilsk nationalism. Idag vaktas ruinerna av soldater. En stor skylt har satts upp med en lång förklarande text om ruinerna. Den är skriven helt och hållet på singhalesiska. Jag såg ingen skylt på tamil.

Historieskrivning är ett hett ämne i Jaffna. Det allra mesta rör dock inte den antika historien utan en betydligt mer närliggande historia. Det handlar om den tid de nu levande generationerna själva har upplevt och kan minnas. Utanför Murugantemplet påstår Lonely Planet att det ska finnas ett stort monument över en av LTTEs mest berömda män, Thileepan, som hungerstrejkade sig själv till döds där år 1987. Jag läser att monumentet i form av en hand med uppbrutna kedjor som griper om en låga har återbildats på flera håll i staden. Men något sådant monument finns naturligtvis inte där nu och jag kan inte tänka mig att det finns återgivet någon annanstans i staden heller. LTTEs gravvårdar har också utplånats, enligt vad jag har förstått.

I maj, på årsdagen av krigsslutet, skulle det hållas en interreligiös högtid vid Murugantemplet i Nallur i Jaffna för att människor gemensamt skulle få minnas sina nära och kära som dog i kriget. Men folk som var på väg dit hotades och många vände och gick hem. De som trots hoten gick dit fann platsen omringad av militär och polis. De blev tillsagda att registrera sig hos polisen. En präst togs senare in till förhör på militärhögkvarteret. På annat håll i norra Sri Lanka tvingades en präst ställa in en gudstjänst i samband med årsdagen och ytterligare en präst blev hotad till livet för att han organiserade en bönestund för dem som dödades i kriget. (Se artikel av Ruki på Groundviews den 18 juni 2010, http://www.groundviews.lk/ ) Problemet ur arméns och polisens perspektiv var att de dödade anhöriga, som det här var fråga om, antingen stred på motståndarsidan i kriget eller var civila. Men döda fiender ska inte sörjas och civila dödades i princip inte om man får tro den officiella historieskrivningen – såvida de inte dödades av terroristerna förstås. (Terrorister är det ord som vanligtvis används här för att beteckna LTTE).

Om vissa monument rivs ned, så byggs andra upp. Redan i en tidigare blogg om Jaffna (från januari i år) nämnde jag det stora segermonumentet vid Elefantpasset: Sri Lanka som hålls upp av händer och som vaktas av lejon (singha = lejon). Den här gången såg jag ännu ett monument, också det i närheten av Elefantpasset. Det var av betydligt enklare snitt och bestod helt enkelt av återstoden av en autentisk sprängd bulldozer, prydd med blomstergirlander. Inristat i sten står en text om hur korpral Gamini Kularathne från Singharegementet offrade sitt liv här genom att ensam gå ut med handgranater mot en bulldozer som ”skoningslösa LTTE-terrorister” lastat full med sprängmedel . Genom att spränga sig själv och hela laddningen i luften räddade denne tappre soldat sina kamrater, står det. Denna text har ristats in på alla tre språken. Den engelska versionen börjar: ”Born in this land were thousands of men of noble virtue, committed to give their all for the Motherland. They stood ready even to make the supreme sacrifice (…)in order to defend this land against evil and liberate the nation”. I början av juli hölls en ceremoni här. Jag kommer ihåg bilden i tidningen på Gamini Kularathnes mamma när hon lade blommor på platsen där sonen dog. (Bilden här intill har jag tagit själv och den visar folk från södra Sri Lanka som stannat till vid monumentet).

Med alla besökare från söder, som flockas till Jaffna, skulle man kunna tro att den lokala hotell- och restaurangnäringen gynnas. Men de Jaffnabor jag träffade sade att de flesta inhemska turister, som kommer till Jaffna, tyr sig till soldaterna på plats. ”De känner sig väl tryggare så” förmodade de, och berättade sedan att soldater har satt upp färskvatten och bajamajor på sportarenan. Där väljer en del turister att sova. Mat köper de i soldaternas affärer. En av Jaffnaborna tillade att dessa affärer slår ut de lokala handlarna genom att hålla mycket låga priser.

Denna korta konversation om turister från söder var det jag kom att tänka på när jag ett par dagar senare anträdde vägen tillbaka från Jaffna och åkte förbi ”Task Force 07 Welfare Shop” och andra liknande affärer enklare restauranger /kaféer i militärens regi. Jag uppfattar det som att det finns fler sådana nu än när jag åkte samma väg i januari. Samtidigt vill jag tillägga att en viktig skillnad mellan då och nu är att det nu också finns några civila affärer och kaféer längs landsvägen. Över huvud taget finns det mycket mer folk längs vägen nu, däribland en massa barn i vita skoluniformer och ljusblåa Unicef-ryggsäckar. Men den militära närvaron är fortsatt påfallande. Talande är att skyltarna uppe i norr helt och hållet inrättar besökarna efter en militär karta. Infarten till den första tätorten söder om Jaffna kungörs till exempel med ett ”Welcome to Kilinochchi, 57th division”.

För mig är det självklart att man inte kan dra alla besökare från söder över en kam. Jag var ju själv där tillsammans med en buddhistisk singhalesisk vän från Colombo, som har en hinduisk tamilsk farbror som hon gärna ber en bön för enligt hinduisk ritual. Men det är tydligt att många turisters beteende i Jaffna skapar frustration hos lokalbefolkningen. I de fall då besökarna mer eller mindre kliniskt undviker att möta Jaffnabor eller på något sätt bidra till lokalekonomin, i de fall då de tyr sig endast till soldater , i de fall då de uppsöker endast de delar av historien som bekräftar den egna gruppen och identiteten och samtidigt påminner om och befäster fiendebilden av den andre, så innebär det inte bara att ett tillfälle till ett möte har gått förlorat. Det innebär att misstron och bitterheten ökar.

Den typen av turism passar dessutom alltför väl in i och blir en del av en bredare politisk process som handlar om att segraren skriver historia med tung hand. Som jag ser det är problemet inte så mycket att man reser monument i sig som hur dessa är utformade samt det faktum att de blir resta samtidigt som andra monument och gravar utplånas. Problemet är inte så mycket det dödande som offentligheten minns utan det dödande som höljs i påbjuden glömska och tystnad. Problemet är inte att en mamma stannar till vid de utbrända resterna av en bulldozer för att minnas och sörja sin stupade son, men att andra samtidigt förmenas rätten att sörja.

Segrarens historieskrivning är en direkt fortsättning på den sidans krigspropaganda. Den är full av enkla schablonbilder och antingen – eller. Aldrig både – och. Den är triumferande även i sorgen och intolerant mot andra berättelser. Aldrig tvivlande eller ambivalent. Aldrig någonsin ångerfull över någonting. En sådan hantering av nutidshistorien är ett hinder för försoning. Det första steget på en framtida försoningsprocess måste därför bli en samtida sanningsprocess.

Om fler kvinnor och mindre våld

Sri Lanka skryter ofta med att ha varit det första landet i världen att utse en kvinna som premiärminister: Sirimavo Bandaranaike. Det var för femtio år sedan. Men statistiken för andelen kvinnor i valda positioner har aldrig varit imponerande. Faktum är att den idag är sämre i Sri Lanka än i något annat land i Sydasien. Kvinnor utgör mindre än 6% av ledamöterna i parlamentet, 5% på provinsnivå och ynka 2% på lokal nivå. Dessa siffror kontrasterar starkt mot kvinnors mycket höga utbildningsnivå här i landet.

Nyligen hölls parlamentsval i Sri Lanka. Ingenting tyder på att antalet kvinnliga parlamentariker kommer att öka till följd av detta val. Tvärtom. Det står tämligen klart att enbart tio kvinnor kommer in i parlamentet mot tidigare tolv.

Tämligen klart, ja. Trots att valdagen var den 8 april är resultatet inte helt och hållet klart än. Det beror på att så mycket våld och fusk rapporterades in från framför allt Nawalapitiya och även Trincomalee att resultatet från sammanlagt 38 vallokaler ogiltigförklarades och måste göras om. (Det var förresten i Nawalapitiya nära Kandy som jag valövervakade i provinsval förra året, se min blogg från 17 februari 2009). Nu på tisdag går väljarna i de berörda distrikten till val en gång till.

Det är våldet och fusket i politiken som brukar anges som orsak till att det finns så få kvinnliga politiker. Jag har fått höra att kvinnor helt enkelt kommer till korta inom politiken för att de inte skulle vara lika skickliga på den sortens oschyssta metoder... Jag har också fått höra att den politiska kulturen är så rå och ohyfsad att ”ingen anständig kvinna vill ge sig in i parlamentet”. Det är män jag har hört säga så. De kvinnor jag talat med brukar vända på argumentet och säga att fler kvinnor borde in i politiken för då skulle man äntligen kunna börja få bukt med allt våldet... Alla verkar de således vara överens om dels att politiker ofta uppför sig illa, dels att det på något sätt ligger mer för män än för kvinnor att uppföra sig på det sättet.

Möjligen menar de att kvinnor är snällare och fredligare av naturen och därigenom oförmögna till hot och våld. Å andra sidan känner varenda människa i Sri Lanka till att kvinnor mycket väl kan slåss och delta i väpnade strider. Det beräknas att uppåt 43 procent av LTTEs gerillasoldater var kvinnor. Det är också allom bekant att kvinnor var överrepresenterade bland de fruktade ”svarta tigrarna”, en elitstyrka inom LTTE som var pionjärer i och förfinade självmordsbombning som metod. (Att de flesta självmordsbombare var kvinnor ser jag som ett symptom på kvinnors underordning. Icke desto mindre tycker jag samtidigt att det talar mot att kvinnor på något sätt skulle vara mindre hänsynslösa och våldsbenägna än män).

Kanske menar de därför inte att kvinnor skulle vara mindre förmögna till våld men däremot att det skulle vara mindre passande för kvinnor att utöva och ge order om våld. Han som sade att ingen anständig kvinna vill in i parlamentet, menade säkert så. Men skulle då hot och våld – och för den delen fusk – vara mer oanständigt och oacceptabelt för kvinnor än för män? Är inte sådant beteende alltid oanständigt och oacceptabelt? Punkt, slut. Eller menar man verkligen att det på något sätt är mer okej när män gör sig skyldiga till brott mot vallagarna, hot och trakasserier?

Här vill jag inflika att folk i allmänhet är trötta på att politiken solkas av oschyssta metoder. Tusentals vanliga medborgare här i landet engagerar sig i valövervakningsorganisationer som dokumenterar och avslöjar tvivelaktigheter, brott mot vallagar, hot och våld i samband med valen. Det är absolut inte så att folk i allmänhet skulle tycka att sådant beteende är som det ska vara.

Själv har jag aldrig ansett att kvinnor av naturen skulle vara fredligare än män och jag anser att våld alltid är lika oacceptabelt vare sig det utövas av män eller kvinnor. Men det är ett statistiskt faktum att kvinnor mer sällan är förövare till våldsbrott. Det är också ett faktum att män och kvinnor socialiseras olika. Och ja, jag tror att den politiska kulturen skulle förändras om det kom in betydligt fler kvinnor i politiken. Med tanke på hur tydligt genus spelar in i våldsutövning och människors föreställningar och åsikter därom skulle det inte förvåna mig om vi då skulle få se en nedåtgående trend i öppna hot, våld och råbarkarfasoner inom politiken.

Det är en utbredd uppfattning i Sri Lanka att det politiska våldet är en viktig orsak till att det finns så få kvinnliga politiker. Kanske är även det omvända sant: att den oanständigt låga andelen kvinnor i valda organ bidrar till den relativt höga förekomsten av politiskt våld.

Avkriminaliserad kärlek – där men inte här (än)

För en tid sedan var jag på en frisersalong, där det byggdes om. Det skulle bli en särskild herravdelning, sade frisören. ”Herrarna gillar inte att sitta med alla andra”, sade han, ”särskilt inte om herrarna ifråga råkar vara ministrar.” (Det finns gott om ministrar i Sri Lanka: över hundra om man räknar både ministrar och viceministrar). ”Jaha”, sade jag, ”det kan man väl förstå att pampar inte vill bli utstirrade av gemene man när de klipper sig, men borde inte det gälla kvinnliga kändisar också?” Frisören bara skrattade åt min fråga. Jag hade tydligen helt och hållet missuppfattat vad det handlade om. Sanningen är att herrar inte vill bli sedda då de faller till föga för sin fåfänga, förklarade han för mig. "Anledningen är att folk kan tro att de är bögar!" ”Jaha”, sade jag medvetet naivt, ”och det skulle i så fall vara någonting negativt, dårå?” Än en gång drog min frisör på munnen. ”I Sri Lanka är folk tyvärr lite trångsynta”, sade han sedan.

Han kunde ha tillagt att homosexualitet är ett brott i Sri Lanka. Även om lagen mot sodomi aldrig kommit till användning, så bidrar dess blotta existens till att osynliggöra människor. Man kan förstå att det inte är många som vågar leva som öppet homosexuella när de i princip skulle kunna åtalas för det (även om det i praktiken inte brukar ske). Lägg dessutom till folks fördomar så förstår man att HBT-personer inte har det lätt här i landet.

En tid senare träffade jag en flata, som inte är rädd att visa vem hon är. Hon sade att hon hör till en välutbildad och privilegierad klass och att det innebär att hon kan leva mera öppet än de medsystrar som har lägre social status. Men nu tycker hon att öppenheten blivit svårare och orsaken till det är intressant nog den singhalesiska nationalismen. Denna har fått ett extra uppsving efter krigsslutet i maj förra året och enligt dess nationalistiska retorik är homosexualitet något som importerats från den korrumperade västvärlden.

Ironin över alla ironier är att Sri Lankas sodomilag är en gammal kvarleva från den västerländska kolonialismen. Det är britterna som har lämnat en sådan lag efter sig (här liksom i ett otal andra länder i världen). Olika sexuella läggningar har naturligtvis funnits på ön så länge det har funnits människor här och är således ett inhemskt arv. Därför gjorde jag även i detta samtal ett av mina karaktäristiskt naiva inlägg: ”Finns det inte förutsättningar här för en kraftfull kampanj om vad kärlek till landet och kärlek till varandra egentligen borde innebära? Och kunde man inte i logikens namn mobilisera stöd just från nationalisterna mot sodomilagen såsom en förlegad kvarleva av västerländsk kolonialism?”försökte jag. Hon bara skrattade och sade att Sri Lanka nog inte är moget för en sådan kampanj än. ”Vi måste börja försiktigt”, sade hon sedan med allvar i rösten.

Sedan tillade hon att det som ger henne hopp är att Nepal och Indien nyligen visat vägen. I Nepal kan man numera få officiellt erkännande som tillhörande ”det tredje könet” om man anser själv att man inte ska klassas som vare sig man eller kvinna på sitt ID-kort. Landet förväntas bli det första landet i Sydasien som tillerkänner lika rättigheter och skydd mot diskriminering för homosexuella, bisexuella och transpersoner enligt den grundlag som ännu inte trätt i kraft. Och i det väldiga grannlandet Indien kom Högsta Domstolen förra sommaren fram till att den indiska versionen av britternas gamla sodomilag inte är tillämplig när det gäller sex mellan vuxna människor som samtycker till det.

Det våras så smått för HBT-rättigheter i Sydasien! Så småningom ska väl även folk i Sri Lanka inse detta och resa sig mot homofobin. Hoppas jag.

Valövervakning

Igår tillkännagavs valresultatet : president Mahinda Rajapakse sitter kvar en mandatperiod till. Jag har sett och förstått att det har rapporterats en del om det även i Sverige och tänker inte orda om det just nu. Istället vill jag berätta om den valövervakning, som jag var med om, då jag tillbringade fyra dagar med ett valövervakningsteam från en av Diakonias samarbetsorganisationer, PAFFREL (People’s Action for Free and Fair Elections).

PAFFREL hade placerat ut 3 500 observatörer i vallokaler runt om i landet. Dessa volontärer hade till uppgift att övervaka hur allt gick till i en vallokal från dess öppnande kl. 07.00 på morgonen till stängningsdags kl. 16.00. Förutom de stationära observatörerna organiserade PAFFREL också 352 mobila team. Om alla team består av fyra personer, så som det var i mitt fall, så rörde det sig sammanlagt om bortåt 5 000 personer. Det säger sig självt att det är en stor bedrift att koordinera alla dessa människor och att ta in och bearbeta den ofantliga mängd information som observatörerna samlar in. För att underlätta faktainsamlingen finns det formulär att fylla i och listor med frågor att bevaka. Observatörerna ska t ex notera om skärmar är placerade för att säkerställa hemlig röstning, om det finns vapen inne i vallokalen och hur det står till med vallokalernas tillgänglighet för människor med fysiska funktionshinder. Antalet röstande fram till det klockslag då man besöker vallokalen i förhållande till antalet röstberättigade noteras också.

Studsade du till när du läste det där om vapen i vallokalen? Jag studsar i alla fall till när jag ser det i verkligheten. I princip ska vapen inte tas in i vallokaler i Sri Lanka. Det brukar alltid stå minst en tungt beväpnad polis utanför vallokalen, men inne i lokalen ska ingen vara beväpnad. Fast i Jaffna och Kilinochchi kan jag intyga att det som regel finns åtminstone en polis beväpnad med T56 i själva vallokalen och en eller flera likadant utrustade poliser utanför.

Det första som hände mitt team på valdagens morgon var att vi hörde rykten om skottlossning i Jaffna under natten. Någon sade att det var fyra smärre exposioner, kanske bensinbomber. Sedan ändrades det till att en bomb briserat. Några sade att det hänt i Point Pedro, längre norrut. Vi hörde att ett annat PAFFREL-team var på väg till Point Pedro och skulle kunna kolla upp den uppgiften där. Själva lämnade vi hela den frågan åt sidan och koncentrerade oss på den vallokal vi då befann oss i. När vi sedan förflyttade oss från vallokal till vallokal var vi mycket noga med att inte själva bidra till ryktesspridning, väl medvetna om att det är möjligt att de påstådda explosionerna (eller vad det nu var) men också själva ryktesspridningen hade som syfte att skrämma Jaffnabor från att rösta.

Det finns en annan valövervakningsorganisation i Sri Lanka, som specialiserar sig mera på just valrelaterat våld och som är oerhört skickliga i att snabbt få ut bra information om incidenter av olika slag. Den organisationen heter CMEV, vilket står för Centre for Monitoring of Election Violence, och den startades av bland andra en annan av Diakonias samarbetsorganisationer, Centre for Policy Alternatives (CPA). Jag blev glad över att se CMEVs antivåldsaffischer på väggar runt om i Jaffna (liksom även på andra håll i landet). Titta gärna på CMEVs interaktiva karta på våldsamma incidenter på valdagen på http://bit.ly/electiondaymap - inte minst om du vill veta hur det egentligen förhöll sig med explosionerna i Jaffna. Trots alla incidenter som redovisas på den kartan så var den här valdagen faktiskt betydligt lugnare än tidigare presidentval (1999 och 2005). Men surfa dig gärna också fram till kartan över händelser under kampanjperioden innan valet så ser du att det har varit ganska oroligt här en tid nu.

Större delen av morgonen rörde vi oss från vallokal till vallokal i södra delen av Jaffna (för dig, som nyss tittade på den interaktiva kartan, kan jag upplysa om att vi var i Chavakachcheri). Det var lugnt. Mitt på dagen åkte vi en bit söderut till Kilinochchi, som valadministrativt (ej i annat hänseende) tillhör Jaffna. Kilinochchis invånare (de som fortfarande var vid liv då) flydde innan regeringstruppernas slutliga intåg där för ett år sedan. För att hålla val i Kilinochchi hade man nu satt upp något som liknade rader av marknadsstånd på ett stort fält. Hit skulle de som står på röstlängden i Kilinochchi och som fortfarande befinner sig i flyktingläger på annat håll i landet, få komma och rösta. Valmyndigheten skulle organisera gratis busstransporter från lägren.

Klockan 15.55 hade ett par bussar precis anlänt och människor kom springande för allt vad tygen höll ut på fältet. En man på kryckor (förmodligen en krigsskada) hoppade och linkade ut så fort han bara kunde. Dessa människor blev nu avvisade med hänvisning till att vallokalerna skulle stänga klockan 16.00. En grupp av upprörda människor samlades nu runt oss och berättade att de hade väntat på en utlovad busstransport sedan klockan sex på morgonen. Två bussar hade kommit, men det var helt otillräckligt för alla som ville åka med. Först kl 13.30 kom en ny buss, men när den väl kom fram till Kilinochchi så var det alltså för sent. Dessa människor, som förlorat allt i regeringssidans slutliga stora offensiv mot gerillan och som ägnat hela dagen åt att försöka ta sig till vallokalen i enlighet med myndigheternas instruktioner, fick aldrig avge sina röster. Nu var de mycket angelägna om att berätta sin historia för oss och att vi skulle föra den vidare och rapportera om den. (Se även bilden här intill).

Både PAFFREL och CMEV är väl kända. Människor vet vad de står för och tar ofta själva kontakt med PAFFREL- och CMEV-volontärerna när de har något att berätta. Båda organisationerna har också möjlighet att få tillgång till vallokaler och deras observatörer runt om i landet lämnar in information som läggs ihop och tillsammans ger en bild av verkligheten som vanligtvis inte kommer fram på annat vis. Det är ett viktigt jobb som dessa organisationer utför.

Vägen till Jaffna

I förrgår färdades jag i bil hela vägen från Colombo till Jaffna i norr. Vi startade resan redan kl kvart i fyra på morgonen och var framme efter kl fyra på eftermiddagen. Vägen upp är den berömda riksväg A9. Berömd därför att den de senaste 25 åren mestadels varit stängd p g a kriget.

Första hälften av 1990-talet styrdes Jaffna av LTTE, som där inrättade en egen stat i staten. Efter att ha jagats ut därifrån etablerade de istället en de facto stat i Vanni, ett stort område strax söder om Jaffna. Om Jaffna är slutdestination för A9, så går vägen tvärs igenom Vanni. Det är där som hårda strider stod förra året och förrförra. När lankesiska militärtalesmän för ett år sedan tillkännagav att de nu kontrollerade hela A9, så var det en seger av monumental betydelse. För första gången på 23 år hade de kontroll över hela vägens sträckning. I mars förra året hade man rensat vägen på minor så att den kunde användas till militära transporter. I augusti träffade jag en civil person från Jaffna som fått tillstånd att åka i en passagerarbuss därifrån hela vägen till södra delen av landet. Då erfordrades specialtillstånd, som få fick, och bussen hade militär eskort. ”Det är för att ingen ska kunna kliva av eller på bussen i den avfolkade delen av Vanni”, sade den jag träffade i augusti. Avfolkat var det eftersom hela befolkningen då befann sig i stora läger, som de inte tilläts lämna.

Först strax innan jul öppnades A9 för allmänheten och det går nu väldigt lätt att resa på vägen. Så lätt, att en del människor inte verkar tro att det kommer att hålla. Mer än en har antytt för mig att de tror att restriktioner kommer att återinföras igen efter presidentvalet. Anledningen att jag reste upp till Jaffna på A9 igår har förresten med presidentvalet att göra. Jag är här med ett team av lokala valobservatörer från den lankesiska medborgarorganisationen PAFFREL, People's Action for Free and Fair Elections.

I Vavuniya (där förresten de nyss nämnda lägren finns) stannade vi för en kort rast. Rasten blev dock längre än vi tänkt eftersom ett par personer genast kom fram till vår skåpbil, som är tydligt markerad med PAFFRELs logga och flagg och berättade om ett överfall på ett antal partiaktiva som ägt rum där. Offren höll på att bli omplåstrade på sjukhus och nu tyckte folket som samlades kring oss att vi borde åka till sjukhuset för att dokumentera skadorna. Efter lite om och men lyckades vi sätta dem i kontakt med PAFFRELs representanter i Vavuniya. Vi rapporterade också in de uppgifter vi fått till huvudkontoret i Colombo och berättade att vi bett Vavuniyateamet jobba vidare med dokumentation och verifiering av fallet. De senaste veckorna har vi tyvärr fått uppleva en hel del valrelaterat våld här i landet, och PAFFREL (liksom andra liknande valobservatörsinitiativ) dokumenterar, för statistik och ger ut rapporter och pressmeddelanden om det.

I lägren i Vavuniya bor fortfarande ca 100 000 människor. Sri Lankas regering har fått hård kritik för hur lägren sköttes och framför allt att flyktingar hölls där mot sin vilja. Det borde kallas interneringsläger istället för internflyktingläger, framhöll många. Sedan i december är de i pincip fria att lämna lägren eller stanna kvar där. En del har återvänt till sina hem. Men många har bara hamnat i andra internflyktingläger på andra håll i landet. Andra har helt enkelt flyttat ut ur lägret och satt upp ett tält eller skjul någonstans där det såg ut att finnas fritt utrymme. Från Vavuniya och norrut såg vi spridda tält och skjul av korrugerad plåt, presenning eller helt enkelt återanvända säckar.

I vägspärren i Omanthai var vi tvungna att kliva av bilen och registrera oss. Jag fick lämna ifrån mig pass och intyg från valmyndigheten om att jag fått ackreditering som valobservatör. De glömde faktiskt att be om min ”security clearance” från Försvarsministeriet. (Men den var jag tvungen att visa upp senare, så den kom till användning på resan i alla fall). När LTTE styrde över Vanni låg här dubbla vägspärrar: först regeringssidans och sedan LTTEs.

Vi hade köpt med oss lunchpaket från Vavuniya. En av mina medresenärer berättade att han tidigare alltid brukade äta på en fantastiskt bra restaurang i Kilinochchi (längre norrut): ”enda skönhetsfläcken på den restaurangen var all LTTE-propaganda på väggarna”. Det var LTTE som drev restaurangen och den finns givetvis inte kvar längre. Nu körde vi istället bilen av vägen på en öppen gräsplätt och satte oss ned i gröngräset och åt vår medhavda matsäck. När jag reste mig upp och gick några steg för att ta några foton började chauffören plötsligt gestikulera vilt och varna för minor. Jag tyckte det var ologiskt eftersom vi ju faktiskt kört bilen ut på fältet, men lommade snällt tillbaka till bilen. Längre fram på vår väg fanns tydligt markerade minfält tätt längs med vägen.

Ett par gånger tvingades biltrafiken göra en liten sväng på provisoriska vägar runt en miitärförläggning som byggts upp mitt på gatan så att A9 går rätt igenom den. Det kändes lite speciellt. Jag har ofta väjt för vägarbeten eller djur på vägen, men aldrig för en hel militärförläggning!

Kilinochchi var verkligen en spökstad, precis som folk säger om den. Från vägen såg jag inte ett enda helt hus. Allt låg i ruiner. Vi stannade till vid ett litet fik, som drevs av soldater. Det låg i vad som såg ut att ha varit en affär i en sådan där rad av hopbyggda affärer, öppna ut mot gatan, som är så vanliga här. De flesta saknade tak och i väggarna fanns gapande hål. En person i sällskapet, som varit här förr, såg sig omkring och sade att det var svårt att föreställa sig att detta är Kilinochchi. Det som en gång i tiden var en blomstrande liten stad. ”Ingenting finns kvar av det som var, inte ens ett litet papper som påminner om när detta var ett viktigt administrativt centrum i norr”, fortsatte hon. Men då kunde jag ta fram kameran och visa ett kort jag just tagit inne på toaletten: en liten bit av en tidning eller affisch med en bild på en allvarlig ung gerillasoldat. (Var det ett utslag av soldathumor att jag hittade det just inne på en toalett?)

Vid Elefantpasset, porten till Jaffna, finns ett splitter nytt segermonument. Det var i vägspärren intill den, som jag ombads att visa upp mitt papper från Försvarsministeriet. Med det avklarat kunde vi köra vidare in på den stora halvön i norr. Äntligen i Jaffna!

Presidentvalstider

Dagen innan nyårsafton visades vapen som tagits från den fallna fienden (LTTE) upp i staden Galle längst ned i södra Sri Lanka. Jag råkade ha vägarna förbi och såg hur köerna ringlade långa utanför. Endast ett fåtal släpptes in åt gången. Det skulle aldrig falla mig in att köa i timmar för att komma in, men jag gick runt plåtstaketet som skulle förhindra insyn och hittade en utkiksplats varifrån jag tog fotot härintill.

I hamnen i Galle låg samtidigt ett av LTTEs skepp. Kön av folk som ville se det ringlade från hamnen hela vägen ut på den stora huvudgatan där folkmassorna effektivt blockerade trafiken. Armén, flygvapnet och flottan ställde också ut egna tanks och helikoptrar på ett annat ställe i staden. Min vän sade att hela jippot mest berodde på att det snart är presidentval. Men så funderade han ett kort ögonblick och sade sedan: fast det gynnar ju också motkandidaten.

Imorgon blir det presidentval i Sri Lanka. De två huvudkandidaterna är den nuvarande presidenten och den general som ledde armén till seger i det 26 år långa kriget mot de tamilska tigrarna (LTTE). Den nuvarande presidenten utlyste valet så fort han bara kunde efter krigsslutet för att rida på den popularitetsvåg som följde på krigsslutet. Men han hade säkert inte räknat med att general Sarath Fonseka (som sedan dess avgått från sin tjänst i militären) skulle ställa upp mot honom – en man som också kan ta åt sig ära för att ha besegrat LTTE.
Som det nu är står det och väger mellan dessa två och konkurrensen dem emellan är stenhård.

De senaste veckorna har därför varit ganska våldsamma Medborgarinitiativet Centre for Monitoring Election Violence, CMEV, räknar med 365 större incidenter sedan i julas. I 121 av fallen användes handeldvapen för att skrämma eller skada. I listan av större incidenter finns olaga hot, stöld, mordbränning och mordförsök – ja, t o m mord. Minst fyra människor har fått sätta livet till i våld som kan hänföras direkt till valet. CMEV räknar med fem valrelaterade mord.

Inför de närmaste två dagarna råder en viss nervositet. Nyligen tillkännagavs att statliga skolor stänger i hela tre dagar. Min chef bestämde i förra veckan att vi får ledigt på valdagen. Idag bestämde regeringen att utlysa allmän röd dag på onsdag, d v s dagen efter valet då resultatet tillkännages. I princip förväntas alla ha ledigt då. Jag har märkt att folk gör upp alternativa planer för dessa dagar för den händelse att det blir utegångsförbud.

Men man ska kanske inte lyssna på olyckskorparna. Det är också så att det brukar vara ganska lugnt på själva valdagen, jämfört med hur tiden innan kan vara. Så här natten innan valdagen föredrar jag därför att tänka eller i alla fall hoppas att det värsta snart är över.