Vägen till Jaffna

I förrgår färdades jag i bil hela vägen från Colombo till Jaffna i norr. Vi startade resan redan kl kvart i fyra på morgonen och var framme efter kl fyra på eftermiddagen. Vägen upp är den berömda riksväg A9. Berömd därför att den de senaste 25 åren mestadels varit stängd p g a kriget.

Första hälften av 1990-talet styrdes Jaffna av LTTE, som där inrättade en egen stat i staten. Efter att ha jagats ut därifrån etablerade de istället en de facto stat i Vanni, ett stort område strax söder om Jaffna. Om Jaffna är slutdestination för A9, så går vägen tvärs igenom Vanni. Det är där som hårda strider stod förra året och förrförra. När lankesiska militärtalesmän för ett år sedan tillkännagav att de nu kontrollerade hela A9, så var det en seger av monumental betydelse. För första gången på 23 år hade de kontroll över hela vägens sträckning. I mars förra året hade man rensat vägen på minor så att den kunde användas till militära transporter. I augusti träffade jag en civil person från Jaffna som fått tillstånd att åka i en passagerarbuss därifrån hela vägen till södra delen av landet. Då erfordrades specialtillstånd, som få fick, och bussen hade militär eskort. ”Det är för att ingen ska kunna kliva av eller på bussen i den avfolkade delen av Vanni”, sade den jag träffade i augusti. Avfolkat var det eftersom hela befolkningen då befann sig i stora läger, som de inte tilläts lämna.

Först strax innan jul öppnades A9 för allmänheten och det går nu väldigt lätt att resa på vägen. Så lätt, att en del människor inte verkar tro att det kommer att hålla. Mer än en har antytt för mig att de tror att restriktioner kommer att återinföras igen efter presidentvalet. Anledningen att jag reste upp till Jaffna på A9 igår har förresten med presidentvalet att göra. Jag är här med ett team av lokala valobservatörer från den lankesiska medborgarorganisationen PAFFREL, People's Action for Free and Fair Elections.

I Vavuniya (där förresten de nyss nämnda lägren finns) stannade vi för en kort rast. Rasten blev dock längre än vi tänkt eftersom ett par personer genast kom fram till vår skåpbil, som är tydligt markerad med PAFFRELs logga och flagg och berättade om ett överfall på ett antal partiaktiva som ägt rum där. Offren höll på att bli omplåstrade på sjukhus och nu tyckte folket som samlades kring oss att vi borde åka till sjukhuset för att dokumentera skadorna. Efter lite om och men lyckades vi sätta dem i kontakt med PAFFRELs representanter i Vavuniya. Vi rapporterade också in de uppgifter vi fått till huvudkontoret i Colombo och berättade att vi bett Vavuniyateamet jobba vidare med dokumentation och verifiering av fallet. De senaste veckorna har vi tyvärr fått uppleva en hel del valrelaterat våld här i landet, och PAFFREL (liksom andra liknande valobservatörsinitiativ) dokumenterar, för statistik och ger ut rapporter och pressmeddelanden om det.

I lägren i Vavuniya bor fortfarande ca 100 000 människor. Sri Lankas regering har fått hård kritik för hur lägren sköttes och framför allt att flyktingar hölls där mot sin vilja. Det borde kallas interneringsläger istället för internflyktingläger, framhöll många. Sedan i december är de i pincip fria att lämna lägren eller stanna kvar där. En del har återvänt till sina hem. Men många har bara hamnat i andra internflyktingläger på andra håll i landet. Andra har helt enkelt flyttat ut ur lägret och satt upp ett tält eller skjul någonstans där det såg ut att finnas fritt utrymme. Från Vavuniya och norrut såg vi spridda tält och skjul av korrugerad plåt, presenning eller helt enkelt återanvända säckar.

I vägspärren i Omanthai var vi tvungna att kliva av bilen och registrera oss. Jag fick lämna ifrån mig pass och intyg från valmyndigheten om att jag fått ackreditering som valobservatör. De glömde faktiskt att be om min ”security clearance” från Försvarsministeriet. (Men den var jag tvungen att visa upp senare, så den kom till användning på resan i alla fall). När LTTE styrde över Vanni låg här dubbla vägspärrar: först regeringssidans och sedan LTTEs.

Vi hade köpt med oss lunchpaket från Vavuniya. En av mina medresenärer berättade att han tidigare alltid brukade äta på en fantastiskt bra restaurang i Kilinochchi (längre norrut): ”enda skönhetsfläcken på den restaurangen var all LTTE-propaganda på väggarna”. Det var LTTE som drev restaurangen och den finns givetvis inte kvar längre. Nu körde vi istället bilen av vägen på en öppen gräsplätt och satte oss ned i gröngräset och åt vår medhavda matsäck. När jag reste mig upp och gick några steg för att ta några foton började chauffören plötsligt gestikulera vilt och varna för minor. Jag tyckte det var ologiskt eftersom vi ju faktiskt kört bilen ut på fältet, men lommade snällt tillbaka till bilen. Längre fram på vår väg fanns tydligt markerade minfält tätt längs med vägen.

Ett par gånger tvingades biltrafiken göra en liten sväng på provisoriska vägar runt en miitärförläggning som byggts upp mitt på gatan så att A9 går rätt igenom den. Det kändes lite speciellt. Jag har ofta väjt för vägarbeten eller djur på vägen, men aldrig för en hel militärförläggning!

Kilinochchi var verkligen en spökstad, precis som folk säger om den. Från vägen såg jag inte ett enda helt hus. Allt låg i ruiner. Vi stannade till vid ett litet fik, som drevs av soldater. Det låg i vad som såg ut att ha varit en affär i en sådan där rad av hopbyggda affärer, öppna ut mot gatan, som är så vanliga här. De flesta saknade tak och i väggarna fanns gapande hål. En person i sällskapet, som varit här förr, såg sig omkring och sade att det var svårt att föreställa sig att detta är Kilinochchi. Det som en gång i tiden var en blomstrande liten stad. ”Ingenting finns kvar av det som var, inte ens ett litet papper som påminner om när detta var ett viktigt administrativt centrum i norr”, fortsatte hon. Men då kunde jag ta fram kameran och visa ett kort jag just tagit inne på toaletten: en liten bit av en tidning eller affisch med en bild på en allvarlig ung gerillasoldat. (Var det ett utslag av soldathumor att jag hittade det just inne på en toalett?)

Vid Elefantpasset, porten till Jaffna, finns ett splitter nytt segermonument. Det var i vägspärren intill den, som jag ombads att visa upp mitt papper från Försvarsministeriet. Med det avklarat kunde vi köra vidare in på den stora halvön i norr. Äntligen i Jaffna!

Presidentvalstider

Dagen innan nyårsafton visades vapen som tagits från den fallna fienden (LTTE) upp i staden Galle längst ned i södra Sri Lanka. Jag råkade ha vägarna förbi och såg hur köerna ringlade långa utanför. Endast ett fåtal släpptes in åt gången. Det skulle aldrig falla mig in att köa i timmar för att komma in, men jag gick runt plåtstaketet som skulle förhindra insyn och hittade en utkiksplats varifrån jag tog fotot härintill.

I hamnen i Galle låg samtidigt ett av LTTEs skepp. Kön av folk som ville se det ringlade från hamnen hela vägen ut på den stora huvudgatan där folkmassorna effektivt blockerade trafiken. Armén, flygvapnet och flottan ställde också ut egna tanks och helikoptrar på ett annat ställe i staden. Min vän sade att hela jippot mest berodde på att det snart är presidentval. Men så funderade han ett kort ögonblick och sade sedan: fast det gynnar ju också motkandidaten.

Imorgon blir det presidentval i Sri Lanka. De två huvudkandidaterna är den nuvarande presidenten och den general som ledde armén till seger i det 26 år långa kriget mot de tamilska tigrarna (LTTE). Den nuvarande presidenten utlyste valet så fort han bara kunde efter krigsslutet för att rida på den popularitetsvåg som följde på krigsslutet. Men han hade säkert inte räknat med att general Sarath Fonseka (som sedan dess avgått från sin tjänst i militären) skulle ställa upp mot honom – en man som också kan ta åt sig ära för att ha besegrat LTTE.
Som det nu är står det och väger mellan dessa två och konkurrensen dem emellan är stenhård.

De senaste veckorna har därför varit ganska våldsamma Medborgarinitiativet Centre for Monitoring Election Violence, CMEV, räknar med 365 större incidenter sedan i julas. I 121 av fallen användes handeldvapen för att skrämma eller skada. I listan av större incidenter finns olaga hot, stöld, mordbränning och mordförsök – ja, t o m mord. Minst fyra människor har fått sätta livet till i våld som kan hänföras direkt till valet. CMEV räknar med fem valrelaterade mord.

Inför de närmaste två dagarna råder en viss nervositet. Nyligen tillkännagavs att statliga skolor stänger i hela tre dagar. Min chef bestämde i förra veckan att vi får ledigt på valdagen. Idag bestämde regeringen att utlysa allmän röd dag på onsdag, d v s dagen efter valet då resultatet tillkännages. I princip förväntas alla ha ledigt då. Jag har märkt att folk gör upp alternativa planer för dessa dagar för den händelse att det blir utegångsförbud.

Men man ska kanske inte lyssna på olyckskorparna. Det är också så att det brukar vara ganska lugnt på själva valdagen, jämfört med hur tiden innan kan vara. Så här natten innan valdagen föredrar jag därför att tänka eller i alla fall hoppas att det värsta snart är över.

2010 blir ett strålande år för mig!

Solen skiner över Colombo idag. Ändå är det inte så där tryckande hett som det kan vara här. Enligt BBCs vädersajt kännetecknas vädret i Colombo av ”high discomfort from heat and humidity” i januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober och november. I december däremot är det skillnad: endast ”medium discomfort from heat and humidity”. Min subjektiva bedömning är att decemberväder fortfarande råder trots att januari månad formellt har tagit sin början. Kort sagt: det är bra väder idag, på nyårsdagen.

Både singhalesiskt och tamilskt nyår brukar firas i april (samtidigt). Det nyåret är en väldigt viktig och stor högtid. Bladvändningen mellan december och januari är inte lika viktig. Men årtalet förändras ju då och visst uppmärksammas och firas detta också. Framför allt smälls det en förfärlig massa smällare – och det är inga beskedliga små valborgsmällare. Snarare handlar det om rejäla små bomber. Nyligen har jag dessutom förstått att en del av de nyårstraditioner som jag hittills enbart förknippat med nyåret i april även gäller för nyåret i övergången mellan december och januari.

En bekant sade igår att den viktigaste traditionen för honom vid denna tid på året är att gå i kyrkan på midnattsmässa. En annan viktig tradition, som han nämnde, är det rituella kokandet av mjölk. Det senare är något som också sker vid nyår i april. Mjölken ska koka över – en tydlig symbol för det överflöd man önskar inför det nya året. Min bekante höll med om den beskrivningen, men ville nog se traditionen primärt som något konkret snarare än symboliskt. Anledningen att man kokar mjölk så att det flödar över under nyår är framför allt för att då blir det nya året bra, förklarade han för mig.

Idag, på nyårsdagen, håller affärer öppet några timmar. En annan bekant till mig förklarade att affärerna håller öppet "tillräckligt länge för att alla ska kunna jobba åtminstone lite grann". Det är nämligen lyckosamt för både den enskilde och för arbetsplatsen att ägna sig åt inkomstbringande verksamhet idag. Det man gör idag gäller för hela året. Om man blir arg idag kommer ilska att dominera under året. Och så vidare. Som ni förstår är det väldigt viktigt att ägna sig åt rätt saker idag.

Själv bestämde jag mig denna dag för att göra ett nytt försök att hitta kalenderblad för år 2010 till min filofax. Ända sedan slutet av november har jag då och då sökt igenom bok- och pappershandlar i staden på jakt efter filofaxalmanacka. Hittills utan resultat. Idag gick jag in i första bästa pappershandel. Det var ett mycket litet ställe. Med cirka 15 personer i rummet var affären redan knökfull. Döm om min förvåning när jag denna gång äntligen fick tag i det jag letat efter så länge! När jag betalade kunde jag inte låta bli att kommentera detta: ”Ni skulle bara veta hur länge jag letat efter sådana här filofaxblad", sade jag, "idag har jag verkligen haft tur!” I det ögonblick då jag uttalade ordet ”tur” tänkte jag att mitt ordval ganska säkert innebar mera för mina åhörare än jag själv normalt brukar lägga in i det begreppet. Det tursamma eller det lyckosamma är centrala begrepp i ett traditionellt förhållningssätt kring nyår. Nu strålade femton ansikten mot mig i den lilla pappershandeln. Mannen bakom disken svepte med blicken runt rummet och berättade för mig att samtliga närvarande var affärens egna anställda – med undantag av mig förstås. De hade alla kommit in den dagen för att det hör till traditionen, berättade han (och bringar tur läste jag mellan raderna), och nu ville han uttrycka samtliga anställdas oerhörda glädje över att få mig till kund denna dag. Han sträckte sig glädjestrålande efter en väggalmanacka som jag fick med mig på köpet.

Denna lilla berättelse är naturligtvis en bagatell. Ännu mer av en bagatell var det som hände lite senare under dagen. När jag så småningom skulle ta en tuktuk (en ”trehjuling”) hem föreslog föraren ett bra pris som jag genast accepterade. Det visade sig sedan att föraren hade fått för sig att den adress jag angivit låg närmre än vad som i själva verket var fallet. Han hade gett mig ett alltför bra pris. (Det finns i det närmaste ett sorts fasta priser som alla tuktukförare i staden håller sig till). Men han log och sade att det var hans misstag och att jag givetvis skulle betala det överenskomna priset. Gott nytt år!, hälsade vi varandra innan han puttrade iväg igen.

Solen skiner idag och alla är vänliga och glada. Jag har funnit en sak, som jag länge letat efter och fått ett oväntat bra pris av en tuktukförare. Turen är på min sida. Om människorna här har rätt och årets första dag verkligen indikerar hur resten av året ska bli, så lär mitt år bli ett strålande år! Åtminstone att döma av hur nyårsdagen varit hittills för mig. Dagen är ju inte slut än... PEPPAR, PEPPAR, TA I TRÄ – så som vi rationella och alltid lika ovidskepliga (?!) svenskar brukar säga.

Om ledarnas rädsla

I förrgår kom tre poliser och genomsökte trädgården där jag bor. Igår morse var de där igen, denna gång med ytterligare kollegor i släptåg. Jag frågade vad som stod på, men fick inget svar. När jag trängde mig förbi dem och ut genom grinden såg jag kravallstaket på andra sidan gatan och en massa soldater. Jag räknade till tjugo soldater på gatan innan jag blev varse deras tungt beväpnade kollegor uppe på ett tak och gav upp om att kunna räkna dem alla.

Vad handlade allt det här om? Jo, det skulle visa sig att presidenten gästade skolan tvärs över gatan från där jag bor.

Det är presidentvalstider nu i Sri Lanka. .Den sittande presidenten har utlyst val i förtid. Han räknar med att bli omvald genom att rida på den popularitetsvåg som segern över gerillan har väckt. Hans främsta motkandidat är den general som ledde armén under slutoffensiven. Oppositionen anser nämligen att endast den som också kan göra anspråk på att ta åt sig ära för segern har en chans i valet.

Generalen, som avgick ur armén på egen begäran innan han tillkännagjorde sin avsikt att ställa upp i presidentvalet, har stämt försvarsministern (med flera) inför domstol för att staten nu endast tillhandahåller honom med ett 62 personer starkt säkerhetsfölje. Det är en tiondel av den personliga säkerhetsstyrka han hade då han fortfarande var i aktiv tjänst. I stämningsansökan argumenterar han för att hotbilden mot honom inte har förändrats och att beslutet att skära ned så drastiskt på säkerhetsarrangemangen kring hans person har att göra med att han avser att utmana den sittande presidenten i valet. Försvarsministern, som han håller ansvarig för detta beslut, är presidentens bror. I skriverierna i tidningen om generalens stämningsansökan framgick att presidentens egen personliga säkerhet ombesörjs av en styrka på 2000 man. Det var alltså en liten del av denna som jag såg igår.

Alla dessa soldater och all denna fruktan för den egna säkerheten rimmar lite illa med den officiella retoriken om segern som är helt och hållet vunnen. Den seger som herrarna President och presidentkandidat tävlar om att ta åt sig mesta äran av. Men än mera skär sig förstås den retoriken mot de röster utanför landet som ifrågasätter det ärofulla i segern då de ställer krav på utredningar om misstänkta krigsbrott begångna av båda sidor.

Bjuden på drömmar

Det var som med den berömda Madeleinekakan hos Marcel Proust. Så fort jag bet av en liten bit av kakan fördes jag bakåt i tiden och satt plötsligt på köksbänken hos mormor och morfar. Solen strilade in genom fönstret, men bänken kändes ändå sval mot mina bara lår. Det var sommarlov. Kanske var jag nio år gammal. Kanske femton. Det spelar ingen roll. Under min uppväxt återvände jag ofta till det där köket.

I skåpet under köksbänken fanns mormors kakburk. Egentligen var det inte en enda burk utan tre, staplade på varandra: en orange, en mintgrön och en gräddgul. Överst fanns schackrutor, i mellanburken fanns chokladsnittar och längst ned fanns favoritkakorna: drömmarna. Det var en sådan småkaka, en alldeles äkta dröm, som jag nu blev bjuden på. Och den som hade sträckt fram brickan med kakorna mot mig var en pojke på kanske femton år.

Tonårspojken med drömmarna hade tidigare tjänstgjort som gerillasoldat vid krigsfronten. Framför mig, i en halvcirkel, satt andra före detta barnsoldater. Här var sandigt och hett. Inte ens i trädets skugga fanns det någon svalka. Min ”flash-back” till min egen trygga barndom och det svala köket på Ängsåsvägen kändes absurd i sammanhanget.

Jag bad ungdomarna, en och en, att berätta vad de tyckte var bäst med livet på rehabiliteringscentret för demobiliserade barnsoldater. Svaren varierade: bollsporterna, snickarutbildningen, kamratskapet, engelskalektionerna... Men han som helt nyligen kommit från fronten räknade till tre på sina fingrar medan han sade: ”Det bästa med det här stället är maten att äta, vattnet att dricka och vattnet att tvätta sig med. Dessa tre saker är bäst”. En nästan övertydlig illustration av Maslow's behovstrappa! Om några månader kommer han säkert svara som de andra. Då kommer bollspelen att vara roligast. Eller favoritämnet i plugget. Att få äta, dricka och tvätta sig kommer han förhoppningsvis så småningom att upphöra att betrakta som något anmärkningsvärt och fantastiskt.

Alla hade de liknande historier att berätta. De flesta tvingades med i gerillan med våld. Någon enstaka sade sig ha gått med frivilligt. Efter tre månaders utbildning i främst skytte och vapenvård blev de tilldelade nya namn och en cyanidkapsel att bära i ett snöre runt halsen. Med hjälp av kapseln skulle de ta livet av sig hellre än att falla i fiendens händer. Flickorna fick det långa håret avklippt. En flicka med kort hår skulle lätt kännas igen såsom gerillasoldat och visste därför att hon förmodligen inte skulle bli långlivad om hon försökte fly. (Tjejerna skrattade gott åt min korta frisyr. Om det inte var för min hudfärg skulle jag se ut som en gerillasoldat, tyckte de).

Att få ett nytt namn var väldigt betydelsefullt, fick jag veta. Med ett nytt namn kan man göra nya saker – även sådant som man absolut aldrig någonsin skulle ha mage att göra i det liv man tidigare levt. En tjej sade att det nya namnet hjälpte henne att göra sig av med sin hemlängtan. När hon inte längre lystrade till det namn hon fått av mamma och pappa slapp hon att tänka på dem så ofta. Hon behövde dem inte längre. De hörde till hennes förra liv. Nu var hon en annan person. Den nya personen, hon med det nya namnet, behövde ingen mamma och pappa.

Senare ställde jag den smått obligatoriska frågan till barn och ungdom. Frågan om vad de vill ägna sig åt i framtiden. Och de delade villigt med sig av sina framtidsdrömmar. Ett par killar ville bli snickare. En tjej ville bli sömmerska. En annan ville bli lärare. Ytterligare någon sade först att hon ville bli doktor, men skrattade sedan bort den idén. Många ville söka jobb i Mellanöstern. Vilket jobb som helst, sade de, bara det var förenat med en biljett till ett land långt borta.

Allt detta var jag med om i slutet av maj i år i en absurd värld där en femtonåring kan ha två års stridserfarenhet och en nittonåring vara gammal krigsveteran. Drömmen, min madeleinekaka, förstärkte bara den känsla av overklighet och surrealism, som redan fanns där. Jag vet ju att dessa ungdomar inte bara varit med om hemska saker utan även många gånger själva gjort sig skyldiga till förfärliga ting. Samtidigt är de som helt vanliga kids. Det är svårt att ta in och begripa.

Dödshot och EU-avtal

Känner du till att Sri Lanka hör till det relativa fåtalet länder i världen som får särskilt gynnsamma handelsvillkor med EU under det så kallade ”GSP+” –programmet? Min gissning är att du, som bor i Sverige, inte har hört talas om det. Annat är det i Sri Lanka.

Den 20 augusti fick Paikiasothy Saravanamuttu, direktorn för CPA, ett dödshot i brevlådan. CPA står för Centre for Policy Alternatives, en av Diakonias samarbetspartners i Sri Lanka. Organisationen uppmuntrar till offentlig debatt, forskning och påverkansarbete i frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter, pluralism och social rättvisa. I hotbrevet påstås det att Paikiasothy Saravanamuttu har lämnat uppgifter till EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner och att dessa uppgifter skulle vara till skada för Sri Lankas chanser att få avtalet med EU förnyat. ”Detta är en varning till dig att om oktober kommer och Sri Lanka nekas GSP+ så kommer du att dödas...” Så börjar brevet. (CPA har scannat in och lagt ut både brevet och kuvertet på sin hemsida, se http://www.cpalanka.org/)

Frågan om ”GSP+” är mycket känslig i Sri Lanka just nu. Anledningen till det är att en undersökning pågår om huruvida Sri Lanka lever upp till sina åtaganden enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, konventionen mot tortyr och konventionen om barns rättigheter. När det i det anonyma hotbrevet står att Paikiasothy Saravanamuttu ska ha lämnat uppgifter som kan skada Sri Lankas chanser till förnyat avtal, så är det med andra ord underförstått att dessa uppgifter i så fall skulle handla om brister i Sri Lankas efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. I ett officiellt uttalande med anledning av dödshotet skrev CPA att de alltid agerat i full öppenhet och konsekvent hävdat ståndpunkten ”att GSP+ SKA förnyas och att Sri Lanka ska ta tillfället i akt att stärka efterlevnaden av mänskliga rättigheter genom att leva upp till internationell lag. ”

I förra veckan skrev 133 medborgare i Sri Lanka, alla aktiva i det civila samhället, ett öppet brev till stöd för Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. Där står det att CPA och även andra organisationer länge har ”uppmanat regeringen i Sri Lanka att leva upp till sina åtaganden i enlighet med FN:s konvention om civila och politiska rättigheter och en uppsjö andra internationella avtal som Sri Lanka har ratificerat.” Det är inom ramen för det arbetet, som vissa grupper inom det civila samhället i Sri Lanka engagerat sig i debatten om GSP+, hävdas det i det öppna brevet (se http://www.cpalanka.org/)

Dödshotet häromveckan är inte det första anonyma hotet mot Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. I juni i år kom ett annat hotbrev med krav på att CPA skulle ”ära landets krigare” genom att stänga ned delar av sin verksamhet (oklart vilka) och donera en miljon rupees till fonden för veteraner i Sri Lankas armé.

Det nyss nämnda öppna brevet avslutas med en stark uppmaning till myndigheterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undersöka vad som hänt och ställa de ansvariga för hoten inför rätta samt garantera säkerhet och trygghet för Paikiasothy Saravanamuttu, hela hans familj samt CPA:s personal. Jag kan inte annat än att varmt instämma i en önskan om att så sker.

Buddhism och hinduism sammanflätade

Idag avslutas årets Esala Perahera i Kandy. Perahera är en tempelprocession och peraheraprocessioner organiseras på flera håll i Sri Lanka. Men den i Kandy är den förnämsta av dem alla och den oöverträffat största. Kandy Esala Perahera är ett välkänt motiv på batik och tavlor. I helgen var jag där. En sak som jag fick lära mig då var att inte mindre än fem tempel deltar i Esala Perahera i Kandy. Det intressanta är att bara ett av dessa tempel är ett buddhisttempel; övriga fyra är hindutempel. Själva ordet ”esala” är en hänvisning till en tradition i ett av de deltagande hindutemplen, Kataragamas tempel. Där säger man att peraheran firas till åminnelse av slutet på ett mytiskt krig, i vilket guden Kataragama deltog, och som slutade dagen efter nymåne i månaden juli. Det är till åminnelse av denna fred som Kataragamatemplet vid den här tiden varje år firar en ceremoni vars kännetecken är ett ”esalaträd” (vad det nu är för sorts träd). Informationen om esalaträdet hämtar jag ur Sir Richard Aluwihares klassikerskrift, ”The Kandy Esala Perahera” (som gick i tryck för första gången år 1952).

Buddhism och hinduism står varandra mycket nära, inte minst här i Sri Lanka. Som en av mina värdar under helgen berättade för mig var många av Kandyrikets kungar buddhistiska tamiler med indiska, hinduiska, fruar. Därför firar buddhisttempel och hindutempel denna högtid ihop och därför härbärgerar många buddhisttempel även små hinduiska helgedomar. Från en annan person, som själv är buddhist och singhales, fick jag höra att en av de mest välkända gudarna i det hinduiska panteon, självaste Vishnu, fått i uppdrag att bevara den rena buddhistiska läran i sin allra renaste form just i Sri Lanka. Vem som gett Vishnu detta uppdrag är måhända oklart. Min uppgiftslämnare i lördags påstod att det var Buddha själv som gav honom uppdraget. Sir Richard Aluwihare menade att Vishnu fick uppdraget av en annan gud.

Vem än uppdraget går tillbaka på tycker jag att det är fascinerande att ta en annan religions gudar till hjälp just för att bevara den egna läran ren. Det var ju det som var uppdraget – det och inget annat. Såg Siddharta Gautama sina insikter och idéer som ett brott mot eller en uppfyllelse av hinduismen? Jag hade knappt hunnit formulera den frågan i huvudet förrän jag avbröt mig själv med ett leende: som så många gånger förr kommer jag på mig själv med att vara så tydligt färgad av judisk-kristet tankegods som någon någonsin kan bli. Paralleller mellan denna min fråga och välkända spörsmål om förhållandet mellan judendom och kristendom är uppenbara. Frågan är felställd. Själva uppdelningen mellan religionerna som om de vore slutna system, självtillräckliga och färdigdefinierade, är en teoretisk konstruktion som inte har så särskilt mycket med verkligheten att göra. Dessutom är frågan helt säkert en skriande anakronism.

I den buddhistiska bokaffären på tempelsidan av Kandysjön frågade jag efter en skrift om förhållandet mellan buddhism och hinduism i Sri Lanka. De hade ingen. Märkligt, tycker jag.

Om buddhism och hinduism är sammanflätade i Sri Lanka, så är också buddhismen och den världsliga makten det. Även detta är tydligt i Kandy Esala Perahera. Det står utom allt tvivel att Sri Dalada Maligawa, det buddhistiska templet, är det förnämsta bland de fem deltagande templen. Nu är ju Sri Dalada Maligawa förvisso inte vilket tempel som helst: där finns en tand bevarad från Buddha själv och buddhister vallfärdar dit från andra länder.

Buddhas tand har funnits i Sri Lanka sedan 300-talet, vår tideräkning. Den som har tanden har makten över Sri Lanka, heter det. Tanden har således flyttat med makten allteftersom kungadynastierna och huvudstäderna växlade. Först kungen, sedan brittiske guvernören och nu presidenten har vissa ceremoniella funktioner att fylla i Kandys perahera. Idag, då årets perahera avslutas i Kandy, är Sri Lankas president självklart där.

Hinduism och buddhism är mycket nära sammanflätade i Sri Lanka, men den väven är delvis söndertrasad av kriget, med buddhistiska singhaleser på ena sidan och tamiler, varav de flesta är hinduer, på den andra. I en konflikt om makt och resurser kom även religionen att spela en roll i och med Sri Lankas nya författning 1972, som gav buddhismen en särställning i staten.

Trots allt detta består den förnämsta Peraheran i Sri Lanka i själva verket av fem olika peraheras från fem olika tempel, varav ett är buddhistiskt och fyra är hinduiska. Varje tempel har sin egen färg och sina egna rytmer. Ändå bildar dessa fem peraheraprocessioner en helhet utan avbrott, en enda procession, som bildar en cirkel och avslutas med att alla möter alla. En enda färgsprakande, mångfacetterad och festlig procession, överväldigande i sin brokighet och bångstyrighet. Varför kan det inte få räcka med denna cirkel? Kopplingen till statsmakten och härskarhierarkierna för med sig en bitter eftersmak. Religion och statlig makt är en farlig förbindelse som bidragit till mycket våld och elände här såväl som på andra håll i världen.

Se mina fantastiska bilder från Kandy Esala Perahera genom att klicka på länken i sidpanelen, till vänster!