I förrgår kom tre poliser och genomsökte trädgården där jag bor. Igår morse var de där igen, denna gång med ytterligare kollegor i släptåg. Jag frågade vad som stod på, men fick inget svar. När jag trängde mig förbi dem och ut genom grinden såg jag kravallstaket på andra sidan gatan och en massa soldater. Jag räknade till tjugo soldater på gatan innan jag blev varse deras tungt beväpnade kollegor uppe på ett tak och gav upp om att kunna räkna dem alla.
Vad handlade allt det här om? Jo, det skulle visa sig att presidenten gästade skolan tvärs över gatan från där jag bor.
Det är presidentvalstider nu i Sri Lanka. .Den sittande presidenten har utlyst val i förtid. Han räknar med att bli omvald genom att rida på den popularitetsvåg som segern över gerillan har väckt. Hans främsta motkandidat är den general som ledde armén under slutoffensiven. Oppositionen anser nämligen att endast den som också kan göra anspråk på att ta åt sig ära för segern har en chans i valet.
Generalen, som avgick ur armén på egen begäran innan han tillkännagjorde sin avsikt att ställa upp i presidentvalet, har stämt försvarsministern (med flera) inför domstol för att staten nu endast tillhandahåller honom med ett 62 personer starkt säkerhetsfölje. Det är en tiondel av den personliga säkerhetsstyrka han hade då han fortfarande var i aktiv tjänst. I stämningsansökan argumenterar han för att hotbilden mot honom inte har förändrats och att beslutet att skära ned så drastiskt på säkerhetsarrangemangen kring hans person har att göra med att han avser att utmana den sittande presidenten i valet. Försvarsministern, som han håller ansvarig för detta beslut, är presidentens bror. I skriverierna i tidningen om generalens stämningsansökan framgick att presidentens egen personliga säkerhet ombesörjs av en styrka på 2000 man. Det var alltså en liten del av denna som jag såg igår.
Alla dessa soldater och all denna fruktan för den egna säkerheten rimmar lite illa med den officiella retoriken om segern som är helt och hållet vunnen. Den seger som herrarna President och presidentkandidat tävlar om att ta åt sig mesta äran av. Men än mera skär sig förstås den retoriken mot de röster utanför landet som ifrågasätter det ärofulla i segern då de ställer krav på utredningar om misstänkta krigsbrott begångna av båda sidor.
tisdag 8 december 2009
söndag 27 september 2009
Bjuden på drömmar
Det var som med den berömda Madeleinekakan hos Marcel Proust. Så fort jag bet av en liten bit av kakan fördes jag bakåt i tiden och satt plötsligt på köksbänken hos mormor och morfar. Solen strilade in genom fönstret, men bänken kändes ändå sval mot mina bara lår. Det var sommarlov. Kanske var jag nio år gammal. Kanske femton. Det spelar ingen roll. Under min uppväxt återvände jag ofta till det där köket.
I skåpet under köksbänken fanns mormors kakburk. Egentligen var det inte en enda burk utan tre, staplade på varandra: en orange, en mintgrön och en gräddgul. Överst fanns schackrutor, i mellanburken fanns chokladsnittar och längst ned fanns favoritkakorna: drömmarna. Det var en sådan småkaka, en alldeles äkta dröm, som jag nu blev bjuden på. Och den som hade sträckt fram brickan med kakorna mot mig var en pojke på kanske femton år.
Tonårspojken med drömmarna hade tidigare tjänstgjort som gerillasoldat vid krigsfronten. Framför mig, i en halvcirkel, satt andra före detta barnsoldater. Här var sandigt och hett. Inte ens i trädets skugga fanns det någon svalka. Min ”flash-back” till min egen trygga barndom och det svala köket på Ängsåsvägen kändes absurd i sammanhanget.
Jag bad ungdomarna, en och en, att berätta vad de tyckte var bäst med livet på rehabiliteringscentret för demobiliserade barnsoldater. Svaren varierade: bollsporterna, snickarutbildningen, kamratskapet, engelskalektionerna... Men han som helt nyligen kommit från fronten räknade till tre på sina fingrar medan han sade: ”Det bästa med det här stället är maten att äta, vattnet att dricka och vattnet att tvätta sig med. Dessa tre saker är bäst”. En nästan övertydlig illustration av Maslow's behovstrappa! Om några månader kommer han säkert svara som de andra. Då kommer bollspelen att vara roligast. Eller favoritämnet i plugget. Att få äta, dricka och tvätta sig kommer han förhoppningsvis så småningom att upphöra att betrakta som något anmärkningsvärt och fantastiskt.
Alla hade de liknande historier att berätta. De flesta tvingades med i gerillan med våld. Någon enstaka sade sig ha gått med frivilligt. Efter tre månaders utbildning i främst skytte och vapenvård blev de tilldelade nya namn och en cyanidkapsel att bära i ett snöre runt halsen. Med hjälp av kapseln skulle de ta livet av sig hellre än att falla i fiendens händer. Flickorna fick det långa håret avklippt. En flicka med kort hår skulle lätt kännas igen såsom gerillasoldat och visste därför att hon förmodligen inte skulle bli långlivad om hon försökte fly. (Tjejerna skrattade gott åt min korta frisyr. Om det inte var för min hudfärg skulle jag se ut som en gerillasoldat, tyckte de).
Att få ett nytt namn var väldigt betydelsefullt, fick jag veta. Med ett nytt namn kan man göra nya saker – även sådant som man absolut aldrig någonsin skulle ha mage att göra i det liv man tidigare levt. En tjej sade att det nya namnet hjälpte henne att göra sig av med sin hemlängtan. När hon inte längre lystrade till det namn hon fått av mamma och pappa slapp hon att tänka på dem så ofta. Hon behövde dem inte längre. De hörde till hennes förra liv. Nu var hon en annan person. Den nya personen, hon med det nya namnet, behövde ingen mamma och pappa.
Senare ställde jag den smått obligatoriska frågan till barn och ungdom. Frågan om vad de vill ägna sig åt i framtiden. Och de delade villigt med sig av sina framtidsdrömmar. Ett par killar ville bli snickare. En tjej ville bli sömmerska. En annan ville bli lärare. Ytterligare någon sade först att hon ville bli doktor, men skrattade sedan bort den idén. Många ville söka jobb i Mellanöstern. Vilket jobb som helst, sade de, bara det var förenat med en biljett till ett land långt borta.
Allt detta var jag med om i slutet av maj i år i en absurd värld där en femtonåring kan ha två års stridserfarenhet och en nittonåring vara gammal krigsveteran. Drömmen, min madeleinekaka, förstärkte bara den känsla av overklighet och surrealism, som redan fanns där. Jag vet ju att dessa ungdomar inte bara varit med om hemska saker utan även många gånger själva gjort sig skyldiga till förfärliga ting. Samtidigt är de som helt vanliga kids. Det är svårt att ta in och begripa.
I skåpet under köksbänken fanns mormors kakburk. Egentligen var det inte en enda burk utan tre, staplade på varandra: en orange, en mintgrön och en gräddgul. Överst fanns schackrutor, i mellanburken fanns chokladsnittar och längst ned fanns favoritkakorna: drömmarna. Det var en sådan småkaka, en alldeles äkta dröm, som jag nu blev bjuden på. Och den som hade sträckt fram brickan med kakorna mot mig var en pojke på kanske femton år.
Tonårspojken med drömmarna hade tidigare tjänstgjort som gerillasoldat vid krigsfronten. Framför mig, i en halvcirkel, satt andra före detta barnsoldater. Här var sandigt och hett. Inte ens i trädets skugga fanns det någon svalka. Min ”flash-back” till min egen trygga barndom och det svala köket på Ängsåsvägen kändes absurd i sammanhanget.
Jag bad ungdomarna, en och en, att berätta vad de tyckte var bäst med livet på rehabiliteringscentret för demobiliserade barnsoldater. Svaren varierade: bollsporterna, snickarutbildningen, kamratskapet, engelskalektionerna... Men han som helt nyligen kommit från fronten räknade till tre på sina fingrar medan han sade: ”Det bästa med det här stället är maten att äta, vattnet att dricka och vattnet att tvätta sig med. Dessa tre saker är bäst”. En nästan övertydlig illustration av Maslow's behovstrappa! Om några månader kommer han säkert svara som de andra. Då kommer bollspelen att vara roligast. Eller favoritämnet i plugget. Att få äta, dricka och tvätta sig kommer han förhoppningsvis så småningom att upphöra att betrakta som något anmärkningsvärt och fantastiskt.
Alla hade de liknande historier att berätta. De flesta tvingades med i gerillan med våld. Någon enstaka sade sig ha gått med frivilligt. Efter tre månaders utbildning i främst skytte och vapenvård blev de tilldelade nya namn och en cyanidkapsel att bära i ett snöre runt halsen. Med hjälp av kapseln skulle de ta livet av sig hellre än att falla i fiendens händer. Flickorna fick det långa håret avklippt. En flicka med kort hår skulle lätt kännas igen såsom gerillasoldat och visste därför att hon förmodligen inte skulle bli långlivad om hon försökte fly. (Tjejerna skrattade gott åt min korta frisyr. Om det inte var för min hudfärg skulle jag se ut som en gerillasoldat, tyckte de).
Att få ett nytt namn var väldigt betydelsefullt, fick jag veta. Med ett nytt namn kan man göra nya saker – även sådant som man absolut aldrig någonsin skulle ha mage att göra i det liv man tidigare levt. En tjej sade att det nya namnet hjälpte henne att göra sig av med sin hemlängtan. När hon inte längre lystrade till det namn hon fått av mamma och pappa slapp hon att tänka på dem så ofta. Hon behövde dem inte längre. De hörde till hennes förra liv. Nu var hon en annan person. Den nya personen, hon med det nya namnet, behövde ingen mamma och pappa.
Senare ställde jag den smått obligatoriska frågan till barn och ungdom. Frågan om vad de vill ägna sig åt i framtiden. Och de delade villigt med sig av sina framtidsdrömmar. Ett par killar ville bli snickare. En tjej ville bli sömmerska. En annan ville bli lärare. Ytterligare någon sade först att hon ville bli doktor, men skrattade sedan bort den idén. Många ville söka jobb i Mellanöstern. Vilket jobb som helst, sade de, bara det var förenat med en biljett till ett land långt borta.
Allt detta var jag med om i slutet av maj i år i en absurd värld där en femtonåring kan ha två års stridserfarenhet och en nittonåring vara gammal krigsveteran. Drömmen, min madeleinekaka, förstärkte bara den känsla av overklighet och surrealism, som redan fanns där. Jag vet ju att dessa ungdomar inte bara varit med om hemska saker utan även många gånger själva gjort sig skyldiga till förfärliga ting. Samtidigt är de som helt vanliga kids. Det är svårt att ta in och begripa.
fredag 28 augusti 2009
Dödshot och EU-avtal
Känner du till att Sri Lanka hör till det relativa fåtalet länder i världen som får särskilt gynnsamma handelsvillkor med EU under det så kallade ”GSP+” –programmet? Min gissning är att du, som bor i Sverige, inte har hört talas om det. Annat är det i Sri Lanka.
Den 20 augusti fick Paikiasothy Saravanamuttu, direktorn för CPA, ett dödshot i brevlådan. CPA står för Centre for Policy Alternatives, en av Diakonias samarbetspartners i Sri Lanka. Organisationen uppmuntrar till offentlig debatt, forskning och påverkansarbete i frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter, pluralism och social rättvisa. I hotbrevet påstås det att Paikiasothy Saravanamuttu har lämnat uppgifter till EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner och att dessa uppgifter skulle vara till skada för Sri Lankas chanser att få avtalet med EU förnyat. ”Detta är en varning till dig att om oktober kommer och Sri Lanka nekas GSP+ så kommer du att dödas...” Så börjar brevet. (CPA har scannat in och lagt ut både brevet och kuvertet på sin hemsida, se http://www.cpalanka.org/)
Frågan om ”GSP+” är mycket känslig i Sri Lanka just nu. Anledningen till det är att en undersökning pågår om huruvida Sri Lanka lever upp till sina åtaganden enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, konventionen mot tortyr och konventionen om barns rättigheter. När det i det anonyma hotbrevet står att Paikiasothy Saravanamuttu ska ha lämnat uppgifter som kan skada Sri Lankas chanser till förnyat avtal, så är det med andra ord underförstått att dessa uppgifter i så fall skulle handla om brister i Sri Lankas efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. I ett officiellt uttalande med anledning av dödshotet skrev CPA att de alltid agerat i full öppenhet och konsekvent hävdat ståndpunkten ”att GSP+ SKA förnyas och att Sri Lanka ska ta tillfället i akt att stärka efterlevnaden av mänskliga rättigheter genom att leva upp till internationell lag. ”
I förra veckan skrev 133 medborgare i Sri Lanka, alla aktiva i det civila samhället, ett öppet brev till stöd för Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. Där står det att CPA och även andra organisationer länge har ”uppmanat regeringen i Sri Lanka att leva upp till sina åtaganden i enlighet med FN:s konvention om civila och politiska rättigheter och en uppsjö andra internationella avtal som Sri Lanka har ratificerat.” Det är inom ramen för det arbetet, som vissa grupper inom det civila samhället i Sri Lanka engagerat sig i debatten om GSP+, hävdas det i det öppna brevet (se http://www.cpalanka.org/)
Dödshotet häromveckan är inte det första anonyma hotet mot Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. I juni i år kom ett annat hotbrev med krav på att CPA skulle ”ära landets krigare” genom att stänga ned delar av sin verksamhet (oklart vilka) och donera en miljon rupees till fonden för veteraner i Sri Lankas armé.
Det nyss nämnda öppna brevet avslutas med en stark uppmaning till myndigheterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undersöka vad som hänt och ställa de ansvariga för hoten inför rätta samt garantera säkerhet och trygghet för Paikiasothy Saravanamuttu, hela hans familj samt CPA:s personal. Jag kan inte annat än att varmt instämma i en önskan om att så sker.
Den 20 augusti fick Paikiasothy Saravanamuttu, direktorn för CPA, ett dödshot i brevlådan. CPA står för Centre for Policy Alternatives, en av Diakonias samarbetspartners i Sri Lanka. Organisationen uppmuntrar till offentlig debatt, forskning och påverkansarbete i frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter, pluralism och social rättvisa. I hotbrevet påstås det att Paikiasothy Saravanamuttu har lämnat uppgifter till EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner och att dessa uppgifter skulle vara till skada för Sri Lankas chanser att få avtalet med EU förnyat. ”Detta är en varning till dig att om oktober kommer och Sri Lanka nekas GSP+ så kommer du att dödas...” Så börjar brevet. (CPA har scannat in och lagt ut både brevet och kuvertet på sin hemsida, se http://www.cpalanka.org/)
Frågan om ”GSP+” är mycket känslig i Sri Lanka just nu. Anledningen till det är att en undersökning pågår om huruvida Sri Lanka lever upp till sina åtaganden enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, konventionen mot tortyr och konventionen om barns rättigheter. När det i det anonyma hotbrevet står att Paikiasothy Saravanamuttu ska ha lämnat uppgifter som kan skada Sri Lankas chanser till förnyat avtal, så är det med andra ord underförstått att dessa uppgifter i så fall skulle handla om brister i Sri Lankas efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. I ett officiellt uttalande med anledning av dödshotet skrev CPA att de alltid agerat i full öppenhet och konsekvent hävdat ståndpunkten ”att GSP+ SKA förnyas och att Sri Lanka ska ta tillfället i akt att stärka efterlevnaden av mänskliga rättigheter genom att leva upp till internationell lag. ”
I förra veckan skrev 133 medborgare i Sri Lanka, alla aktiva i det civila samhället, ett öppet brev till stöd för Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. Där står det att CPA och även andra organisationer länge har ”uppmanat regeringen i Sri Lanka att leva upp till sina åtaganden i enlighet med FN:s konvention om civila och politiska rättigheter och en uppsjö andra internationella avtal som Sri Lanka har ratificerat.” Det är inom ramen för det arbetet, som vissa grupper inom det civila samhället i Sri Lanka engagerat sig i debatten om GSP+, hävdas det i det öppna brevet (se http://www.cpalanka.org/)
Dödshotet häromveckan är inte det första anonyma hotet mot Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. I juni i år kom ett annat hotbrev med krav på att CPA skulle ”ära landets krigare” genom att stänga ned delar av sin verksamhet (oklart vilka) och donera en miljon rupees till fonden för veteraner i Sri Lankas armé.
Det nyss nämnda öppna brevet avslutas med en stark uppmaning till myndigheterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undersöka vad som hänt och ställa de ansvariga för hoten inför rätta samt garantera säkerhet och trygghet för Paikiasothy Saravanamuttu, hela hans familj samt CPA:s personal. Jag kan inte annat än att varmt instämma i en önskan om att så sker.
onsdag 5 augusti 2009
Buddhism och hinduism sammanflätade
Idag avslutas årets Esala Perahera i Kandy. Perahera är en tempelprocession och peraheraprocessioner organiseras på flera håll i Sri Lanka. Men den i Kandy är den förnämsta av dem alla och den oöverträffat största. Kandy Esala Perahera är ett välkänt motiv på batik och tavlor. I helgen var jag där. En sak som jag fick lära mig då var att inte mindre än fem tempel deltar i Esala Perahera i Kandy. Det intressanta är att bara ett av dessa tempel är ett buddhisttempel; övriga fyra är hindutempel. Själva ordet ”esala” är en hänvisning till en tradition i ett av de deltagande hindutemplen, Kataragamas tempel. Där säger man att peraheran firas till åminnelse av slutet på ett mytiskt krig, i vilket guden Kataragama deltog, och som slutade dagen efter nymåne i månaden juli. Det är till åminnelse av denna fred som Kataragamatemplet vid den här tiden varje år firar en ceremoni vars kännetecken är ett ”esalaträd” (vad det nu är för sorts träd). Informationen om esalaträdet hämtar jag ur Sir Richard Aluwihares klassikerskrift, ”The Kandy Esala Perahera” (som gick i tryck för första gången år 1952).
Buddhism och hinduism står varandra mycket nära, inte minst här i Sri Lanka. Som en av mina värdar under helgen berättade för mig var många av Kandyrikets kungar buddhistiska tamiler med indiska, hinduiska, fruar. Därför firar buddhisttempel och hindutempel denna högtid ihop och därför härbärgerar många buddhisttempel även små hinduiska helgedomar. Från en annan person, som själv är buddhist och singhales, fick jag höra att en av de mest välkända gudarna i det hinduiska panteon, självaste Vishnu, fått i uppdrag att bevara den rena buddhistiska läran i sin allra renaste form just i Sri Lanka. Vem som gett Vishnu detta uppdrag är måhända oklart. Min uppgiftslämnare i lördags påstod att det var Buddha själv som gav honom uppdraget. Sir Richard Aluwihare menade att Vishnu fick uppdraget av en annan gud.
Vem än uppdraget går tillbaka på tycker jag att det är fascinerande att ta en annan religions gudar till hjälp just för att bevara den egna läran ren. Det var ju det som var uppdraget – det och inget annat. Såg Siddharta Gautama sina insikter och idéer som ett brott mot eller en uppfyllelse av hinduismen? Jag hade knappt hunnit formulera den frågan i huvudet förrän jag avbröt mig själv med ett leende: som så många gånger förr kommer jag på mig själv med att vara så tydligt färgad av judisk-kristet tankegods som någon någonsin kan bli. Paralleller mellan denna min fråga och välkända spörsmål om förhållandet mellan judendom och kristendom är uppenbara. Frågan är felställd. Själva uppdelningen mellan religionerna som om de vore slutna system, självtillräckliga och färdigdefinierade, är en teoretisk konstruktion som inte har så särskilt mycket med verkligheten att göra. Dessutom är frågan helt säkert en skriande anakronism.
I den buddhistiska bokaffären på tempelsidan av Kandysjön frågade jag efter en skrift om förhållandet mellan buddhism och hinduism i Sri Lanka. De hade ingen. Märkligt, tycker jag.
Om buddhism och hinduism är sammanflätade i Sri Lanka, så är också buddhismen och den världsliga makten det. Även detta är tydligt i Kandy Esala Perahera. Det står utom allt tvivel att Sri Dalada Maligawa, det buddhistiska templet, är det förnämsta bland de fem deltagande templen. Nu är ju Sri Dalada Maligawa förvisso inte vilket tempel som helst: där finns en tand bevarad från Buddha själv och buddhister vallfärdar dit från andra länder.
Buddhas tand har funnits i Sri Lanka sedan 300-talet, vår tideräkning. Den som har tanden har makten över Sri Lanka, heter det. Tanden har således flyttat med makten allteftersom kungadynastierna och huvudstäderna växlade. Först kungen, sedan brittiske guvernören och nu presidenten har vissa ceremoniella funktioner att fylla i Kandys perahera. Idag, då årets perahera avslutas i Kandy, är Sri Lankas president självklart där.
Hinduism och buddhism är mycket nära sammanflätade i Sri Lanka, men den väven är delvis söndertrasad av kriget, med buddhistiska singhaleser på ena sidan och tamiler, varav de flesta är hinduer, på den andra. I en konflikt om makt och resurser kom även religionen att spela en roll i och med Sri Lankas nya författning 1972, som gav buddhismen en särställning i staten.
Trots allt detta består den förnämsta Peraheran i Sri Lanka i själva verket av fem olika peraheras från fem olika tempel, varav ett är buddhistiskt och fyra är hinduiska. Varje tempel har sin egen färg och sina egna rytmer. Ändå bildar dessa fem peraheraprocessioner en helhet utan avbrott, en enda procession, som bildar en cirkel och avslutas med att alla möter alla. En enda färgsprakande, mångfacetterad och festlig procession, överväldigande i sin brokighet och bångstyrighet. Varför kan det inte få räcka med denna cirkel? Kopplingen till statsmakten och härskarhierarkierna för med sig en bitter eftersmak. Religion och statlig makt är en farlig förbindelse som bidragit till mycket våld och elände här såväl som på andra håll i världen.
Se mina fantastiska bilder från Kandy Esala Perahera genom att klicka på länken i sidpanelen, till vänster!
Buddhism och hinduism står varandra mycket nära, inte minst här i Sri Lanka. Som en av mina värdar under helgen berättade för mig var många av Kandyrikets kungar buddhistiska tamiler med indiska, hinduiska, fruar. Därför firar buddhisttempel och hindutempel denna högtid ihop och därför härbärgerar många buddhisttempel även små hinduiska helgedomar. Från en annan person, som själv är buddhist och singhales, fick jag höra att en av de mest välkända gudarna i det hinduiska panteon, självaste Vishnu, fått i uppdrag att bevara den rena buddhistiska läran i sin allra renaste form just i Sri Lanka. Vem som gett Vishnu detta uppdrag är måhända oklart. Min uppgiftslämnare i lördags påstod att det var Buddha själv som gav honom uppdraget. Sir Richard Aluwihare menade att Vishnu fick uppdraget av en annan gud.
Vem än uppdraget går tillbaka på tycker jag att det är fascinerande att ta en annan religions gudar till hjälp just för att bevara den egna läran ren. Det var ju det som var uppdraget – det och inget annat. Såg Siddharta Gautama sina insikter och idéer som ett brott mot eller en uppfyllelse av hinduismen? Jag hade knappt hunnit formulera den frågan i huvudet förrän jag avbröt mig själv med ett leende: som så många gånger förr kommer jag på mig själv med att vara så tydligt färgad av judisk-kristet tankegods som någon någonsin kan bli. Paralleller mellan denna min fråga och välkända spörsmål om förhållandet mellan judendom och kristendom är uppenbara. Frågan är felställd. Själva uppdelningen mellan religionerna som om de vore slutna system, självtillräckliga och färdigdefinierade, är en teoretisk konstruktion som inte har så särskilt mycket med verkligheten att göra. Dessutom är frågan helt säkert en skriande anakronism.
I den buddhistiska bokaffären på tempelsidan av Kandysjön frågade jag efter en skrift om förhållandet mellan buddhism och hinduism i Sri Lanka. De hade ingen. Märkligt, tycker jag.
Om buddhism och hinduism är sammanflätade i Sri Lanka, så är också buddhismen och den världsliga makten det. Även detta är tydligt i Kandy Esala Perahera. Det står utom allt tvivel att Sri Dalada Maligawa, det buddhistiska templet, är det förnämsta bland de fem deltagande templen. Nu är ju Sri Dalada Maligawa förvisso inte vilket tempel som helst: där finns en tand bevarad från Buddha själv och buddhister vallfärdar dit från andra länder.
Buddhas tand har funnits i Sri Lanka sedan 300-talet, vår tideräkning. Den som har tanden har makten över Sri Lanka, heter det. Tanden har således flyttat med makten allteftersom kungadynastierna och huvudstäderna växlade. Först kungen, sedan brittiske guvernören och nu presidenten har vissa ceremoniella funktioner att fylla i Kandys perahera. Idag, då årets perahera avslutas i Kandy, är Sri Lankas president självklart där.
Hinduism och buddhism är mycket nära sammanflätade i Sri Lanka, men den väven är delvis söndertrasad av kriget, med buddhistiska singhaleser på ena sidan och tamiler, varav de flesta är hinduer, på den andra. I en konflikt om makt och resurser kom även religionen att spela en roll i och med Sri Lankas nya författning 1972, som gav buddhismen en särställning i staten.
Trots allt detta består den förnämsta Peraheran i Sri Lanka i själva verket av fem olika peraheras från fem olika tempel, varav ett är buddhistiskt och fyra är hinduiska. Varje tempel har sin egen färg och sina egna rytmer. Ändå bildar dessa fem peraheraprocessioner en helhet utan avbrott, en enda procession, som bildar en cirkel och avslutas med att alla möter alla. En enda färgsprakande, mångfacetterad och festlig procession, överväldigande i sin brokighet och bångstyrighet. Varför kan det inte få räcka med denna cirkel? Kopplingen till statsmakten och härskarhierarkierna för med sig en bitter eftersmak. Religion och statlig makt är en farlig förbindelse som bidragit till mycket våld och elände här såväl som på andra håll i världen.
Se mina fantastiska bilder från Kandy Esala Perahera genom att klicka på länken i sidpanelen, till vänster!
söndag 31 maj 2009
Upprensningsaktioner och undantagslagar
Igår kom jag hem från en resa till Ampara- och Batticaloadistrikten i den östra provinsen. Första kvällen, då jag övernattade i ett utbildningscenter vid kusten, hörde jag rykten om militär aktivitet längre inåt landet. Senare stod det att läsa i tidningen att kommandosoldater framåt morgonen hade lyckats jaga rätt på och döda elva personer, tamilska tigrar, i ett djungelområde som hör till Batticaloa.
Detta kanske förvånar en och annan som har hört att Sri Lankas armé utropat seger över de tamilska tigrarna för snart två veckor sedan och att de tamilska tigrarna rapporteras ha lagt ned sina vapen. Men aktioner av det här slaget pågår fortfarande. I tisdags gjorde regeringen också klart att undantagslagarna och den särskilda antiterrorismlagen ska vara kvar till dess att säkerhetsläget medger att de successivt kan dras tillbaka.
Innan jag kunde resa tillbaka till Colombo igår skaffade jag det särskilda utresetillstånd, som man alltid måste ha och som införskaffas samma dag som avresa (tillståndet gäller endast den dagen). Vid ett par vägspärrar kontrollerades tillståndet och vid den sista vägspärren i området genomsöktes bilen. Allt bagage öppnades och gicks igenom. Motorhuven öppnades också så att det gick att verifiera att inte endast fordonets registreringsskylt utan även numret på motorn stämde med det som angivits på tillståndet.
Landskapet och husen såg ungefär likadana ut på båda sidor om vägspärren. Det mesta var likadant. Men en sak förändrades mycket påtagligt så fort jag kom över till den andra sidan om den stora vägspärren: det tätnade mellan de singhalesiska flaggorna. Många av de flaggor som kom upp förra veckan finns nämligen fortfarande kvar. De flaggorna talar i bästa fall om en förhoppning om att kriget är slut, i sämre fall om triumfalism gentemot de besegrade tamilska tigrarna – i sämsta fall utsträckt till att gälla tamiler i allmänhet.
Det är mycket tal om fred i dessa dagar. Om det verkligen är fred man vill ha måste det till rejäla och reella förändringar på marken. Utan fördröjning. Det finns mycket kvar att göra om man vill slå in på vägen till fred.
Detta kanske förvånar en och annan som har hört att Sri Lankas armé utropat seger över de tamilska tigrarna för snart två veckor sedan och att de tamilska tigrarna rapporteras ha lagt ned sina vapen. Men aktioner av det här slaget pågår fortfarande. I tisdags gjorde regeringen också klart att undantagslagarna och den särskilda antiterrorismlagen ska vara kvar till dess att säkerhetsläget medger att de successivt kan dras tillbaka.
Innan jag kunde resa tillbaka till Colombo igår skaffade jag det särskilda utresetillstånd, som man alltid måste ha och som införskaffas samma dag som avresa (tillståndet gäller endast den dagen). Vid ett par vägspärrar kontrollerades tillståndet och vid den sista vägspärren i området genomsöktes bilen. Allt bagage öppnades och gicks igenom. Motorhuven öppnades också så att det gick att verifiera att inte endast fordonets registreringsskylt utan även numret på motorn stämde med det som angivits på tillståndet.
Landskapet och husen såg ungefär likadana ut på båda sidor om vägspärren. Det mesta var likadant. Men en sak förändrades mycket påtagligt så fort jag kom över till den andra sidan om den stora vägspärren: det tätnade mellan de singhalesiska flaggorna. Många av de flaggor som kom upp förra veckan finns nämligen fortfarande kvar. De flaggorna talar i bästa fall om en förhoppning om att kriget är slut, i sämre fall om triumfalism gentemot de besegrade tamilska tigrarna – i sämsta fall utsträckt till att gälla tamiler i allmänhet.
Det är mycket tal om fred i dessa dagar. Om det verkligen är fred man vill ha måste det till rejäla och reella förändringar på marken. Utan fördröjning. Det finns mycket kvar att göra om man vill slå in på vägen till fred.
torsdag 21 maj 2009
Nu firas det i Colombo!
Var och varannan bil eller tuktuk, som kör förbi på gatan utanför, pryds med den lankesiska flaggan. Då och då kör tutande, skrikande, ungdomar förbi. Ibland kommer de på öppna lastbilsflak, ungefär som nybakade studenter i Sverige. Vid 23-tiden igår stötte jag på ett gäng alldeles utanför mitt hus. De underhöll sig själva med trummor och trumpeter och dansade vilt på gatan.
Jag förstår att många är glada. Sammandrabbningarna som pågått så länge – i det senaste intensiva skedet sedan förra sommaren – har resulterat i många stupade på båda sidor. Exakt hur många är det fortfarande ingen som vet. Och nu ser man ett slut på den typen av intensiv krigföring. Det är klart att det finns en glädje och en lättnad i det!
Å andra sidan är jag rädd att det finns en farlig underström av triumfalism, skadeglädje och vilja att ge igen. Varför samlades annars något/ några (uppgifterna går isär) tusental personer utanför brittiska högkommissariatet häromdagen, slog sönder fönsterrutor och brände dockor föreställande brittiske utrikesministern David Milliband (en av dem som Carl Bildt skulle ha rest tillsammans med till Sri Lanka om den resan blivit av för hans del). Milliband har riktat kritik mot den sri lankesiska regeringen och det var därför en uppretad och segerrusig folkmassa samlades utanför kommissionen. Toleranströskeln för kritik är väldigt låg. I måndags träffade jag en välkänd krönikör och fredsvän, en av de få som öppet vågat rikta kritik mot regeringen såväl som LTTE för övervåld i samband med krigföringen. Han berättade att han, som brukar sitta i framsätet, nu satte sig i baksätet i bilen och försökte göra sig så liten som möjligt av rädsla för att den segerrusiga folkmassan skulle få syn på honom och kanske ta till våld.
Sedan kan man naturligtvis undra hur människor över huvud taget klarar av att jubla när den seger de firar har skett till ett så fruktansvärt högt pris. Den humanitära krisen pågår ju fortfarande. Så sent som i går uppskattade FN att 220 000 internflyktingar nu befinner sig i de läger som upprättats för dem, men att ytterligare 40 000 – 60 000 människor var på väg dit. Så många tusentals människor har gång på gång tvingats fly vidare in i en ständigt krympande zon, där de beskjutits från två håll. Så många har dött. Så många är skadade. Allt detta är ett kollektivt trauma som kommer att kasta sin skugga över utvecklingen för lång tid framöver.
Det som sker nu i Sri Lanka är sannerligen historiskt, men erfarenheten och tolkningarna av de händelser som ledde hit går isär. Det är med andra ord en erfarenhet som splittrar, snarare än enar – de braskande tidningsrubrikerna om landets enande till trots. Det är sant att ytterst få sörjer LTTE, som ju har ägnat sig åt tvångsrekryteringar, tuffa beskattningar och grovt våld mot och dödande av civila. Men det hindrar inte att det finns ett stort avstånd och splittring mellan folk här i landet i synen på vad som har hänt och att det befäster konfliktens skiljelinjer. Det finns mycket att göra om man vill slå in på vägen till fred.
Och så över till något HELT annat
I förrgår morse när jag vaknade kände jag en obehaglig lukt. Förstrött antog jag att det kom utanför huset och gick in i badrummet. En liten maskliknande varelse låg där mitt på golvet och kröp. Med en bit toalettpapper tog jag upp den och spolade ned den i toaletten. Det var då jag såg det: likadana larver låg och kröp precis överallt längs väggarna. Jag var omringad. Och den obehagliga lukten verkade komma från dem! Äcklad insåg jag att det var likmaskar som ätit sig dästa och tunga av ruttnande, stinkande, kött. Bekräftelsen kom när jag sedan öppnade dörren till gästrummet: likstanken slog emot mig som en rejäl örfil, en sådan som man ryggar tillbaka för.
Min första tanke förvånade mig: någon måste ha kastat en förbannelse över mig. Det går nämligen till på det sättet i Sri Lanka, har jag hört. Någon kastar en död höna över muren till grannens trädgård, som sedan drabbas av olycka efter olycka. Jag rös, om det var av själva stanken eller ett plötsligt och för mig helt okaraktäristiskt anfall av vidskepelse låter jag vara osagt.
Kamala, min hyresvärds städerska, ryggade tillbaka med ett uttryck av ren och skär fasa när jag visade henne hur det stod till i min lägenhet. Detta skedde efter att jag först med kroppspråk försökt att berätta för henne om likmaskar och stank, medan hon bara stod och log. Nu när hon med egna sinnen kunde konstatera hur det var fatt blev det fart på henne och hon lyckades plötsligt sätta ihop hela tre engelska ord på raken: get help NOW. Och så försvann hon.
Osäker på om hon menade att hon skulle skaffa hjälp eller om hon uppmanat mig att göra det, ringde jag till min hyresvärd för femtioelfte gången den morgonen och denna gång svarade han. Jodå, han kände nu till vad som hänt och två karlar var på väg (välsignade Kamala!)
Jag hade förväntat mig något i stil med Ghostbusters. På mitt köksbord ligger nämligen en färgglad brsochyr från en termitutrotarfirma, vars personal fotograferats snett nedifrån i krigarposer, iförda full stridsmundering. (Jag har tidigare under våren hemsökts av termiter, som tuggat i sig mina köksskåp inifrån till dess att innanmätet förvandlats till en hög sågspån på golvet. Men det är en annan historia). Ghostbusters kom inte denna gång. Men så småningom dök Helan och Halvan upp.
Helan hade i uppgift att leda och fördela arbetet, Halvan utförde det. Båda tillbringade en lång stund i mitt stinkande gästrum. Jag gjorde misstaget att förmoda att de undersökte det. Sedan hämtade Halvan en stege och tog sig upp i utrymmet mellan inner- och yttertak. Det tog inte någon lång stund förrän han där lyckades lokalisera en ruttnande råtta, som med ett skickligt kast förpassades till en obebyggd tomt, granntomten, där den får ruttna vidare i frid.
Därefter sade Helan att Halvan kunde städa badrummet, ett förslag som jag genast tackade ja till. När de båda herrarna gick var badrummet duktigt besprutat med vatten och klorin och varenda larv upplockad från golvet.
Men den kvällen fortsatte jag att plocka likmaskar från golvet i mitt badrum. Jag plockade upp tills det var alldeles rent på golvet innan jag gick och lade mig. Dagen därpå, som råkade vara en nyutlyst helgdag, tänkte jag passa på att städa ur ordentligt. Skönt att få riktigt rent igen.
Men på toa den morgonen droppar likmaskar ned på mig från ovan...! När jag tittar upp ser jag att lampskärmen är till brädden fylld av dessa krälande, stinkande varelser. Och när jag öppnar gästrumsdörren för att städa ur där märker jag att liklukten ligger kvar lika kväljande som någonsin. Jag tittar under gästsängen. Där ligger en död ekorre.
Min första slutsats måste ha varit den riktiga: jag hemsöks. Detta är en förbannelse, helt klart.
Tänk att jag, av alla människor, kan komma till denna slutsats. Det kunde man aldrig tro! Men även om jag inte är vidskepligt lagd (jag lovar!), så är jag kulturellt belastad åt det hållet. Tanken som sådan är knappasts främmande för en kulla, bördig från Siljansnäs, där närmaste granne till sommarstugan läste förbannelser över folk med liknande – fast värre – metoder.
Min första tanke förvånade mig: någon måste ha kastat en förbannelse över mig. Det går nämligen till på det sättet i Sri Lanka, har jag hört. Någon kastar en död höna över muren till grannens trädgård, som sedan drabbas av olycka efter olycka. Jag rös, om det var av själva stanken eller ett plötsligt och för mig helt okaraktäristiskt anfall av vidskepelse låter jag vara osagt.
Kamala, min hyresvärds städerska, ryggade tillbaka med ett uttryck av ren och skär fasa när jag visade henne hur det stod till i min lägenhet. Detta skedde efter att jag först med kroppspråk försökt att berätta för henne om likmaskar och stank, medan hon bara stod och log. Nu när hon med egna sinnen kunde konstatera hur det var fatt blev det fart på henne och hon lyckades plötsligt sätta ihop hela tre engelska ord på raken: get help NOW. Och så försvann hon.
Osäker på om hon menade att hon skulle skaffa hjälp eller om hon uppmanat mig att göra det, ringde jag till min hyresvärd för femtioelfte gången den morgonen och denna gång svarade han. Jodå, han kände nu till vad som hänt och två karlar var på väg (välsignade Kamala!)
Jag hade förväntat mig något i stil med Ghostbusters. På mitt köksbord ligger nämligen en färgglad brsochyr från en termitutrotarfirma, vars personal fotograferats snett nedifrån i krigarposer, iförda full stridsmundering. (Jag har tidigare under våren hemsökts av termiter, som tuggat i sig mina köksskåp inifrån till dess att innanmätet förvandlats till en hög sågspån på golvet. Men det är en annan historia). Ghostbusters kom inte denna gång. Men så småningom dök Helan och Halvan upp.
Helan hade i uppgift att leda och fördela arbetet, Halvan utförde det. Båda tillbringade en lång stund i mitt stinkande gästrum. Jag gjorde misstaget att förmoda att de undersökte det. Sedan hämtade Halvan en stege och tog sig upp i utrymmet mellan inner- och yttertak. Det tog inte någon lång stund förrän han där lyckades lokalisera en ruttnande råtta, som med ett skickligt kast förpassades till en obebyggd tomt, granntomten, där den får ruttna vidare i frid.
Därefter sade Helan att Halvan kunde städa badrummet, ett förslag som jag genast tackade ja till. När de båda herrarna gick var badrummet duktigt besprutat med vatten och klorin och varenda larv upplockad från golvet.
Men den kvällen fortsatte jag att plocka likmaskar från golvet i mitt badrum. Jag plockade upp tills det var alldeles rent på golvet innan jag gick och lade mig. Dagen därpå, som råkade vara en nyutlyst helgdag, tänkte jag passa på att städa ur ordentligt. Skönt att få riktigt rent igen.
Men på toa den morgonen droppar likmaskar ned på mig från ovan...! När jag tittar upp ser jag att lampskärmen är till brädden fylld av dessa krälande, stinkande varelser. Och när jag öppnar gästrumsdörren för att städa ur där märker jag att liklukten ligger kvar lika kväljande som någonsin. Jag tittar under gästsängen. Där ligger en död ekorre.
Min första slutsats måste ha varit den riktiga: jag hemsöks. Detta är en förbannelse, helt klart.
Tänk att jag, av alla människor, kan komma till denna slutsats. Det kunde man aldrig tro! Men även om jag inte är vidskepligt lagd (jag lovar!), så är jag kulturellt belastad åt det hållet. Tanken som sådan är knappasts främmande för en kulla, bördig från Siljansnäs, där närmaste granne till sommarstugan läste förbannelser över folk med liknande – fast värre – metoder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)